Kruthornsmarschen

Plötsligt var vi där, Södertälje! Vad gör tre teknologer i Södertälje klockan fem en lördag kan man lätt fråga sig? Jo, hur omöjligt det än kan te sig så var vi där för att vara med i en marschtävling som heter Kruthornsmarschen.

Tävlingen är uppdelad i två klasser, seniorklassen och Roover, vi tävlade i Roover.

Det började med att Joel, nybliven teknolog, frågade om vi ville följa med och då Uffe sade ja kunde inte jag vara sämre, det är lite jag gör det om du gör det.

Marsch

Kruthornsmarschen är en scouttävling med stationer längs vägen. Tävlingen går ut på att samla poäng. Den som har mest poäng när alla gått i mål vinner, åtminstone den officiella tävlingen. Den inofficiella tävlingen går ut på vem som först kommer i mål. Det är den mest prestigefyllda tävlingen av dem alla, då det är ära och ryktbarhet man tävlar om och inte några materiella ting.

När man startar får man en karta med första stationen utmärkt, sedan gäller det att ta sig dit till fots. Jag var utsedd till navigationsansvarig (jag skriver så att Uffe förstår, han är ju flottist). Det var nog inte så att jag var bäst på orientering, det var mer att det inte var någon annan som ville gå vilse och ta alla dryga kommentarer resten av tävlingen från de andra.

Vi fick ut kartorna och jag hade ganska stora problem med att hitta var vi var på kartan,. Vi var precis vid ett hörn så det var inte helt lätt att se. Vi chansade, vi visste att vi skulle över på andra sidan järnvägsspåret, så vi började gå. Plötsligt hittade jag en väg som någorlunda stämde överens med verkligheten och yttrade övertygat: nu vet jag var vi är. Bara för att tre sekunder senare stöta på en annan patrull som berättade att det var en dålig väg och att vi var tvungna att vända. I förbifarten berättade de också att vi tittade på fel karta, och sedan visade de mig på en annan karta var vi var någonstans. Detta var den enda riktiga incidenten i orienterandet under tävlingens gång.

Stationer

Uffe hade lyckats skaka fram en Haglöfryggsäck som var lika gammal som hans farfar

Första stationen var knopar. Jag kan absolut inte några knutar, i alla fall inte vid namn. Tur att Uffe och Joel är knopfantaster.

Stationen gick ut på att man fick ett papper med 20 stycken knopar namngivna. Man fick även ut tio stycken snören att slå knoparna på. Hälften av knoparna var värda 5 poäng och andra hälften var värda 10.

Genom att slå de knopar vi kunde, dock bara en per rep, så lyckade vi kamma hem 70 poäng av 100 möjliga. Om detta var för att Uffe briljerade med en tredubbel spegatknop, att Uffe hade lyckats skaka fram en Haglöfryggsäck som var lika gammal som hans farfar eller för att domarna var imponerade av att Uffe och Joel hade enhetlig klädsel skall dock vara osagt.

Nästa kontroll var A-brobygge. A-bron är en vippbro och man skulle på tid bygga en Abro och ta sig över en å. Efter en kort undersökning kom vi fram till att den var alldeles för bred för att någon skulle lyckas vippa sig över torr, så vi gjorde det enda rätta och strippade.

Kontrollen gick över förväntan trots borttappad funktionär, 3 sekunder skilde det till högsta poäng. Om vems fel det var tvistar de lärde.

Under kvällen och natten avbetades även nattorientering och hinderbana med ganska goda resultat. Trots varning för regn utvecklades nattmarschen till en stillsam upplevelse fylld av tystnad, fullmåne, avsaknad av vind och en svag dimma.

Jag kom plötsligt ihåg hur jag uppskattade marschträningarna under värnplikten. Om det var för att det inte fanns något argt befäl som skrek på en under dessa stillsamma kvällar eller om det är känslan av stillhet skall jag inte närmare gå in på.

Det enda jag vet är att nattimmarna var ganska rofyllda, det var som att färdas in i en tavla, naturen drog ej en min och avsaknaden av vind var märkbar. Vi valde i ganska hög grad egna vägar, så de enda ställena där vi träffade på andra patruller var vid kontrollerna.

Vindskydd

Som sanna teknologer bestämde vi att vi skulle sjunga sång nummer 94 Vad ger dig din SISU om vi stötte på någon dito.

Efter det var det dags att spendera natten i vindskydd på Ing 1:s område utanför Södertälje. I instruktionerna till marschen stod det att man skulle se upp för bandvagnar som övade på området (SISU-vagnar), då utlandstyrkan utbildas där.

Som sanna teknologer bestämde vi att vi skulle sjunga sång nummer 94 Vad ger dig din SISU om vi stötte på någon, men till vår besvikelse hade alla SISU-vagnar gått och gömt sig. Det som kan sägas om rastplatsen var att det rådde kaos överallt. En del tyckte att det var bättre att äta mackor på kvällen och makaroner och korv till lunch dagen efter istället för att äta makaroner på kvällen och pizza dagen efter, så det blev mackor helt enkelt. Om det berodde på att Joels flickvän anslöt på kvällen och att hon kom från ett kalas med trerätters middag förblir osagt.

Ekorrar!

Det kan även sägas att de flesta scouter är vettiga människor. Ett par har lite dålig framförhållning, en del packar grejer och mat för en natt som om de skulle vara ute i en vecka och några få är ganska egna. Vi såg alla sorter vid nattplatsen.

Det bör även nämnas att det även finns ekorrar i Södertälje, och de var precis lika elaka och onda som ekorrarna i engelska parken bakom F1. Om du inte tror mig så pröva att tillbringa natten där i hängmatta så skall du få se att de kastar saker på dig.

Sista dagen

Med hjälp av hängivet försvarsarbete lyckades vi med nöd och näppe överleva natten. Då vi lyckats pinna på ganska bra under första dagen fick vi ett ganska sent startnummer. Detta för att alla skulle gå i mål något så när samtidigt.

Under dagen avverkades eldstationen, vattenpumpning, livlinekastning och till slut att skjuta sönder mariekex med slangbella. Genom ett högt tempo lyckades vi först av alla nå sista stationen som låg uppe på Torekällberget och genom det ta hem den informella tävlingen.

Det kändes skönt att få komma ut och röra på sig igen. Det är nog bra att blanda all teori från teknis med lite gammal hederlig praktik ibland, för då får man lite mer perspektiv på tillvaron och det känns skönt att livet inte bara är integraler över buktiga ytor.

Hur det sedan gick i den officiella tävlingen är mindre viktigt, även om vi slutade femma totalt. Det viktiga där var att vi slog de andra lagen som innehöll teknisstuderande.

Totalt tyckte jag att det gick ganska bra för oss, trots att det inte kom något sjukvårdsmoment (Joels flickvän pluggar 10:e terminen på KI) eller någon av mina favoritgrenar. När man tänker efter så är det ju lite konstigt att inte eldöverfall, växelvis framryckning eller minering ingår i scouttävlingar. Nåväl, nästa gång kanske ...