Labbkoma

Hmm, det här är min sista redaktörspalt och tur är väl det för just nu står det ganska still i mitt huvud.

Det kan i och för sig bero på att jag just suttit och skrivit ihop en labbrapport och har väl drabbats av det som i dagligt tal brukar kallas labbkoma. Ni vet hur det är, det börjar när man sätter sig framför skrämen och öppnar upp ett nytt dokument. Tomt. Jättetomt. Vad ska skrivas? Vad har jag gjort? Syfte? Fanns det verkligen något syfte med labben? Ingen aning. Nåja, jag kan väl alltid svamla lite tänker man och börjar skriva något i stil med Syftet med denna uppgift är att...

Sedan brukar det faktist gå bra ett tag. Man gnisslar lite med tänderna, infogar lite bilder och kanske en ny liten ekvation och brukar för det mesta lyckas ljuga ihop iaf det mesta av rapporten. Sedan stiger man in i fas tre av labbkoman. Kreativitetet tar liksom slut. Man börjar stirra framför sig igen fast med lite mer manisk blick än i fas ett. Det kryper i kroppen, det blir svårt att sitta still, man vill gnissla tänder och skrika högt. Det känns som varenda syremolekyl i datasalen har försvunnit och man dunkar desperat huvudet i tangentbordet och kvider jag vill inte vaaara häääär....

Vi har nu kommit till ett vägskäl i labbkoman, antingen tar man sig samman, biter ihop, köper en cola och skriver klart det sista eller så ger man upp. Man kollar in schemat och konstaterar att labben faktist inte ska in förrän i morgon klockan ett så man kan ju faktist skriva klart den mellan föreläsningarna i morgon bitti. Lugn efter sitt beslut packar man således ihop och åker hem, eller som i mitt fall, sätter sig och skriver en red-spalt. Så ha förlåtelse för allt det här svamlet, jag är ganska trött.