Den första användbara telefonen konstruerades i Amerika 1876 av skotten Alexander Graham Bell. Endast ett år därefter kom telefonen till Sverige. Den första manuella telefonväxeln installerades i Stockholm av det amerikanska Bellbolaget år 1880 och hade drygt 100 abonnenter. År 1883 startade Stockholms Allmänna Telefon AB sin verksamhet. Även runt om i landet bildades privata telefonföreningar och lokala nät byggdes upp. Telefonen spreds sig mycket snabbt i Sverige och 1885 hade Stockholm flest telefoner i världen. Statliga Telegrafverket (det som sedemera kom att heta Telia) började på 1890-talet att köpa upp de privata telefonföreningarna i landet och byggde ledningar för att binda ihop dem. Genom inköp av Stockholms Allmänna Telefon AB 1918 var praktiskt hela telefonrörelsen i Sverige samlad hos Telegrafverket. Det allra sista fristående telefonnätet i landet inköptes 1935.
Det telefonnät som växte fram i Sverige bestod av tre olika huvudfunktioner, som sammankopplades till allt större nät:
- Koplingsfunktionen, den funktion som sammankopplar förbindelsen mellan två abonnenter d.v.s. telefonväxeln/telefonstationen
- Överföringsfunktionen, den funktion som överför den elektriska signalen mellan abonnent och telefonstation samt mellan telefonstationerna d.v.s. dubbeltrådiga ledningar och senare markkabel i det tidigare fallet respektive kablar i marken och sedemera koaxialkablar, radiolänk (riktad radiosändning och radiomottagning) samt optokablar i det senare fallet
- Omvandlingsfunktionen, den funktion som omvandlar ljudvågorna i talet till elekriska signaler och vise versa d.v.s. telefonapparaten.
Denna artikel kommer helt naturligt att koncentrera sig på den s.k. kopplingsfunktionen. Tilläggas skall dock att utvecklingen inom den funktionen drev fram förändringar inom de två andra funktionerna t.e.x. så ersattes vevtelefonerna med fingerskivetelefoner i och med att telefonväxlarna automatiserades.
Principiell bild över en del av ett telefonnät (Nomenklaturen
i figuren är den som normalt användes i seklets början).
Sammankopplingen vid telefonstationen av abonnenterna sköttes i början manuellt av växeltelefonister men redan 1883 gjordes försök i Sverige att automatisera telefontrafiken. Amerikanen A.B. Strowger var emellertid den förste som 1889 konstruerade en helautomatisk telefonväxel. 1892 driftsatte Strowger Automatic Telephone Company världens första offentliga automatiska telefonstation i La Porte, Indiana, USA. Orsaken till att man sökte automatisera telefonnätet var bl.a. att man försökte korta ned uppkopplingstiderna, försökte minska på antalet telefonister samt att telefonstationerna växte alltmer vilket medförde att man inte längre inom räckhåll från en enda telefonist kunde få plats med alla abonnentledningar i växelbordens multiplar (kopplingsfält). Det behövdes två, och senare tre eller fyra, telefonister för att koppla ihop vissa samtal.
En förutsättning för automatisering av en telefonstation är att telefonnätet är byggt för centralbatterimatning av telefonapparaten d.v.s att telefonnätet är ett s.k. CB-system (CentralBatteri). Ett CB-system innebär att telefonapparatens mikrofon får sin strömmatning från ett centralt placerat batteri, normalt vid telefonstationen, till skillnad från ett s.k. LB-system (LokalBatteri) där strömmatningen sker lokalt genom ett batteri i telefonen. Anrop till telefonisten i ett CB-system sker genom att abonneten lyfter på luren medans abonnenten i det förevarande LB-systemet använde en signalinduktor (vev) för att fästa telefonistens uppmärksamhet på att abonnenten önskade telefonera. Införandet av ett CB-system skedde i Sverige omkring 1910. Telefonapparaterna förändrades till utseendet. De blev nättare och mindre skrymmande samt övergick från att tillverkas i trä till att tillverkas i plåt.
Lokalavdelningen vid Varbergs manuella telefonstation, som automatiserades
1964. I början av 1970-talet ringde svenskarna så mycket att
landets alla kvinnor mellan 18 och 55 års ålder hade behövt
arbeta som telefonister, om tekniken inte utvecklats.
De första telefonapparaterna som Telefonapparat i plåt (CB-telefon)
sattes upp i telefonnät var av
Bell-typ (LB-telefon)
Planerna på en automatisering av telefontrafiken började ta fastare form i början av 1910-talet. Detta efter en studieresa som dåvarande telefondirektören i Stockholm Axel Hultman och ingenjören Herman Olson i Telegrafstyrelsen företog till USA. Det var i första hand aktuellt att automatisera den lokala telefontrafiken i Stockholm. Efter återkomsten från studieresan grep sig både Hultman och Olson var för sig an att konstruera ett svenskt automatsystem. Vid sidan av de system som Hultman och Olson utarbetade utvecklades ett tredje system av ingenjören G.A. Betulander och dennes medarbetare Nils Palmgren. Till skillnad från Hultmans och Olsons konstruktioner som byggde på maskindrivna mekaniska väljare användes i det sistnämnda systemet enbart reläer. Alla de tre systemen provades i olika varianter vid provstationer som Telegrafstyrelsen satte upp. Hultmans system med väljare utvecklades i sin slutliga utformning med s.k. 500-väljare av Telefonaktiebolaget L.M. Eriksson. Betulanders och Palmgrens system byggde som tidigare nämnts på reläer med s.k. koordinatväljare. För att abonneterna skulle kunna beställa sina samtal utvecklades fingerskivan.
Det dröjde till 1924 innan den första automatiserade telefonväxeln öppnades i Sverige. Den hette Norra Vasa, låg i Stockholm och var av det s.k. 500-väljarsystemet. Stationen var ursprungligen för 5000 abonnenter. Stationen var i drift ända fram till 1985 (!). 500-väljaren är en maskindriven mekanisk väljare (växel) till skillnad från den direktdrivna elektromekaniska koordinatväljaren. 500-väljaren kan inte ställas in direkt med fingerskivans impulser, utan inställningen sker under kontroll av ett register. Register är en utrustning för impulsmottagning och impulsgivning och arbetar med hjälp av reläer. Sökningen i väljaren sker genom en motordriven arm, som genom en vridning kan söka i 25 stycken fält. I varje sådant fält kan armen röras in-/utåt och söka i 20 lägen. Varje väljare kan på så sätt ha 25 gånger 20 = 500 abonnentledningar. Upp till 60 väljare kan monteras tillsammans.
LM Erikssons 500-väljare som först Interiör från den
första automatstationen,
användes vid automatiseringen. Norra Vasa, Stockholm (en s.k. 500-väljarstation)
Ingenjör Axel Hultman, Telefon med fingerskiva, 1920-talet
500-väljarens upphovsman
Koordinatväljarsystemet kom att bli en av grundpelarna i det allmänna telefonnätet. I Sundsvall öppnades den första stora koordinatväljarväxeln 1926 för 3500 abonnenter. Koordinatväljaren är uppbyggd enbart av elektromagneter (reläer). Den fungerar så att tio reläer påverkar stänger med trådar i en vridningsrörelse. När trådarna har vridits i rätt läge, ett av tio, påverkas tio "bommar" som lyfts upp av elektromagneter så att tråden låses fast. När låsningen har skett är inkopplingen klar och motsvaras av den abonnentledning som befinner sig i "krysset" vid den vågräta och en lodräta positionen. Varje koordinatväljare kan på så sätt ha 10 gånger 10 = 100 abonnentledningar. Koordinatväljare används på flera olika sätt i en automatväxel.
Koordinatväljare modell Modern koordinatväljare
Betulander
Den första större koordinatväljar- Ingenjör G.A. Betulander
stationen i Sundsvall från 1926 (en av koordinatväljarens upphovsmän)
för 3500 abonnenter
Vid den fortsatta automatiseringen efter 1926, som till en början med uteslutande avsåg de lokala stationerna i de tre största städerna, användes 500-väljarsystemet i Stockholm och Göteborg och koordinatväljarsystemet i Malmö. Den sista manuella lokalstationen i Stockholms innerstad ersattes i april 1938 med en automatstation. I Göteborg hade motsvarande automatisering blivit klar redan 1933 och i Malmö under 1934. Efterhand utsträcktes automatiseringen med 500-väljare till större förorststationer utanför Stockholm och Göteborgs innerstad. Ifrån 1935 började också andra s.k. centraltelefonstationer (se bild sida 1) än Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall att automatiseras, varvid som regel 500-väljarsystemet användes för de större stationerna och koordinatväljarsystemet för de mindre.
Nästa betydelsefulla steg efter den 1924 inledda automatiseringen av centralstationerna, togs i och med att också mindre växelstationer började automatiseras. Automatiska landsväxlar av olika storlekar togs fram och härvid användes koordinatväljarsystemet. De första automatiska landsväxlarna togs i bruk under 1932 och nya förbättrade typer tillkom sedan succesivt. Från automatiseringen måste emellertid länge undantas de talrika små växelstationerna i landets glesbygder. För att möjliggöra automatiseringen även av dessa utvecklades ett stycke in på 1960-talet en ny typ av automatisk landsväxel. Ett första provexemplar av denna s.k. Norrlandväxeln togs under 1964 i bruk vid en växelstation i Jämtland. De små landsväxlarna har möjliggjort glesbygdernas automatisering. Redan tidigt kom koordinatväljarväxlar i bruk för landortens automatisering.
Första gången som rikstelefontrafiken i Sverige automatiserades var 1940 då abonnenterna i Borås - Svenljunga s.k. taxeområde kunde ringa till abonnenter i Kinna taxeområde utan förmedling av telefonist. Sedan följde efter andra världskriget trafiken mellan de automatiserade delarna av Norrköping - Linköping och allt fler i ökad takt. Erfarenheterna från automatiseringen var övervägande goda. Telegrafstyrelsen gick därför vidare längs den inslagna vägen genom att automatisera även mera långväga rikstrafik. Början gjordes under 1953 med trafiken mellan Stockholm och Örebro. Året därpå utsträcktes automatiseringen bl.a. till den mest belastade sträckan i landet - mellan Stockholm och Malmö. För att bättre utnyttja riksförbindelserna indelades landet, förutom i riktnummerområden, även i när- och fjärförmedlingsområden med automatiska förmedlingsstationer, över vilka trafiken mellan de olika områdena dirigerades. De första automatiska förmedlingsstationerna togs i bruk 1954.
Fjärrförmedlingsområde
Trafiken mellan riktnummerstationer (RKS) inom ett närförmedlingsområde förmedlas av en närförmedlingsstation (NFS). För att samla upp och förmedla den mer långväga trafiken kopplas flera närförmedlingsområden ihop till ett fjärrförmedlingsområde. Den förmedlande stationen inom fjärrförmedlingsområdet benämns fjärrförmedlingsstation (FFS).
Det sista steget på vägen att automatisera rikstrafiken togs 1965 då för första gången helautomatisk trafik infördes till utlandet. Början gjordes därvid med samtal från Stockholm till automatiserade delar av Danmark och Norge. Redan 1959 hade för övrigt helautomatisk trafik införts från automatiserade abonnenter i Köpenhamn till Malmö och år 1963 till Stockholm.
En av de sista manuella växelstationerna som automatiserades 1972
1883 gjordes de första försöken i Sverige att automatisera telefontrafiken.
1889 Amerikanen A.B. Strowger konstruerade den första helautomatiska telefonväxeln.
1924 Norra Vasa i Stockholm öppnades som den första automatiserade växeln i landet. Växeln var av det s.k. 500-väljarsystemet med 5000 abonnenter. Systemet utvecklades av ingenjör Axel Hultman och företaget L.M. Eriksson.
1926 I Sundsvall öppnades den första stora s.k. koordinatväljarväxeln med 3500 abonnenter. Koordinatväljarsystemet utvecklades av ingenjörerna G.A. Betulander och Nils Palmgren och kom att bli en grundpelare i det svenska allmänna telefonnätet.
1965 Helautomatisk telefontrafik från Sverige och utlandet inleddes i begränsad omfattning - mellan Stockholm och automatiserade delar av Danmark och Norge.
1972 Den sista manuella växeln i Sverige automatiserades i och med att stationerna i Arjeplogsområdet automatiserades.
1980 Ulriksdal och Säve blev de första stationerna att utrustas med elektroniska s.k. AXE-stationer.