Emissionen Nr 3 2004


Jämställdhet?

Intresserar ämnet fortfarande, eller är det förlegat?

Det finns passus i en del lagar och förordningar om jämställdhet. Så väl i svenska lagar som i FN-stadgan, EU-fördraget och Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Sammanhåller man dessa är all diskriminering förbjuden.

Nu är vi ju inte lika, det finns mycket som skiljer på oss, annars skulle vi få tråkigt, så det sträver vi inte efter. Det är inte heller avsikten att alla skall visa samma resultat. Oftast tolkar man det ungefärligen så att alla skall ha samma chanser.

Vi har också sett hur man i stora delar av världen rivit traditionella skydd, så att tjejer inte längre kan kräva att bli försörjda av killar. Tidigare var detta normalt. Det är ju även avsikten att sociala försäkringar i det offentligas regi skall ta över individers roll då det gäller social säkring. Men det täcker ju endast en låg nivå och är alltså inte vad vi verkligen önskar oss av tillvaron.

Då man lägger ned så mycket tid på att studera vill man ju ha lite guldkant på tillvaron, men man är begripligen beredd att jobba för det. Så långt är det kanske inte så stora meningsskiljaktigheter.

Men hur är det i praktiken? Man kanske skall ställa sig två frågor i alla fall. Vill vi ha jämställdhet och till vilken grad? Och hur mycket jämställdhet kan vi få eller jobba för?

Om man inte lyckas är det lätt att man tror, så väl omvärlden som personen i fråga, att man inte är duktig nog. Har man skilda attityder mot olika kön eller olika nationalitet? Är jag för känslig eller är det andra som upplever hur glad omvärlden blir då jag inte klarar av något. Om en kille inte gör det startar man ett peptalk och säger det kan du visst, driver på, hjälper kanske till lite: och ofta klarar man då av det. Har vi svårt att se tjejer för deres starka sidor? Och kanske även andra nationaliteter? Hur har vi det själva med den saken? Vågar vi stå upp för vad vi tror på och jobba för det?

Visst är det mycket annat som är viktigt då man går på KTH, att man har trevliga kompisar och en värld runt om som fungerar.

Vi kanske inte i privatlivet vill bygga relationer på samma sätt som vi gör i plugget (eller på jobbet). Men ibland undrar jag om man försöker överföra privatlivets sätt att omgås med andra könet till jobbet och plugget. Men vill man inte, i alla fall allmänt, vara med neutrala där. Jag vill plugga och jobba med människor till största delen. Visst kan det finnas undantag. Det är allt för jobbigt om man hela tiden skall tänka på hur man skall bete sig mot andra könet eller andra nationaliteter.

Det är många tjejer och utbytesstudenter som studerar på KTH. Tjejerna lyckas bra läste jag; hur det är med utbytesstudenterna, dvs allmänt, vet jag inte. Är allt frid och fröjd då? Jag tror inte det? Jag tror världen i dag på många sätt tar sig baklänges. Vad innebär det för jämställdheten? Man struntar ofta i den. Och tycker att det är något som står på papper som man inte behöver ta på allvar. Och tror kanske rent av att vi får en bättre värld då.

De tror inte jag. I en värld som är trevlig att vara i är människor jämställda, rör sig med värdighet och bemöts med värdighet. Jag tror att alla relationer i längden blir lidande om man inte är mer eller mindre jämställda. Är man som tjej verkligen med på "alla tåg" man borde vara med på? Eller har jämställdheten främst inneburit ökade plikter? Utan att rättigheterna har anpassats till vår nya livsstil?

  

Det är nog dags att vi tänker igenom vår situation. På många sätt!

Med vänlig hälsning
Betty Hummeluhr Christensen


Emissionen är Konglig Elektrosektionens tidning vid KTH.

Valid

html, css, aaa.