Emissionen Nr 1 2004


I Choose to Climb

Att fylla i blanketten för ansökan om studieuppehåll innebär förstås olika saker för var och en. För mig var valet aldrig särskilt svårt. Äntligen skulle jag komma iväg på det jag planerat i flera år, en hel säsong med klättring och skidåkning i alpinismens huvudstad Chamonix. Och visst ja, så skulle jag tydligen läsa franska också.

[Bild]

Fyra månader senare stod jag och Anna Simlund (I01) som hade kommit ner några veckor och trängdes i morgonkön till Midiliften. Vi hade tänkt klättra Gabarrou-Albinonicouloiren på Mont Blanc du Tacul, lätt tillgänglig med randonnéeskidor och en led som ingen av oss hade gjort tidigare. Att ta kabinbanan upp till Aiguille du Midi är för en ingenjör närmast en religiös upplevelse men vid det här laget var det lika självklart som att ta tunnelbanan in till KTH. Möjligen med den skillnaden att vi snart skulle skjutas nästan tre kilometer rakt upp i skyn och slungas in i Europas vildaste högalpina miljö.

[Bild]
[Bild]

Efter att ha försökt rusa förbi så många guidade skidgrupper som möjligt gick vi nerför kammen, tog på oss skidorna och susade iväg i det fluffiga pudret. Det var en fantastisk morgon och snart stannade vi för att ta på stighudarna och flippa över bindningarna i turläge för den korta stigningen upp till insteget av couloiren. Men det var inte vykortsporträtt utan lavinrisken jag främst hade i åtanke. Det var nu vi var exponerade och oskyddade, väl uppe på leden var det alldeles för brant för att någon lavin skulle kunna byggas upp även om dagen nog så att säga skulle kunna bjuda på lite snö i hatten. Det här var haute montagne och den vita döden kunde slå till när som helst och brydde sig knappast om hur vackert den gnistrande bländvita snön gjorde sig mot den klarblå himlen eller om två unga förväntansfulla alpinister råkade komma i dess väg. Mot naturens krafter fanns bara kunskap och respekt som skydd. Jag behövde inte fundera länge till förrän den första lössnölavinen brakade utför Gervasutticouloiren till vänster om oss. Redan på bussen ner visste jag ju att detta skulle bli en vår då jag skulle gå högre, svårare och farligare än någonsin tidigare. Kanske dock inte idag. Inte för att leden framför oss borde beskrivas som enkel men den var utrustad med fasta firningsankare. När som helst kunde vi avbryta klättringen och fira av nedåt och under alla omständigheter var det så vi slutligen skulle ta oss ner.

Väl uppe vid bergschrundet lämnade vi skidorna och drog på oss alla klätterprylar och knöt in oss i repen för det första branta snöfältet. Vi passerade några slutkörda schweizare som redan beslutade sig för att vända tillbaka och kom så upp till det vi hade kommit hit för, den branta isrännan som slingrade sig uppför berget. Under tiden Anna riggade den första standplatsen gjorde jag mig redo för att ta täten. Nu var Anna allt annat än en tjej man behövde släpa uppför bergssidorna. På klippa lämnade jag mer än gärna över rollen som försteman till henne. Men nu var det is och då tog jag enligt vår överenskommelse den skarpa änden av repet. Så svingade jag båda yxorna djupt in i den perfekta lätt blåskimrande isen och kände de välbekanta vibrationerna fortplantas ända ner i skaften. Efter någon veckas uppehåll kändes det härligt att vara tillbaka på brant is och nästan direkt kunna gå upp på raka armar. Ett moln av spindrift dvs snö och isbitar flög förbi mig och ytterligare en bit upp drev jag in vänsteryxan extra djupt, frigjorde högerhanden och lät hela kroppstyngden gå över i vänsterarmen samtidigt som jag fiskade upp en isskruv från utrustningsslingan. Den sylvassa stålskruven borrade sig enkelt in i isen och så klippte jag in ett karbinpar i repen och fortsatte uppåt tills det var dags för nästa mellansäkring.

Jag tittade ner på Anna som instinktivt sänkte hjälmen för att i nästa ögonblick dränkas i ytterligare en spindriftdusch och kunde inte låta bli att le för mig själv. Så var jag återigen där jag trivdes allra bäst, långt från stökiga barer överfyllda av trendiga sportlovsturister med alldeles för mycket attityd. Det här var livet självt målat i de klaraste färger och djupaste kontrast. Orden ur Van Halens Dreams kunde inte beskriva situationen bättre We'll get higher and higher, straight up we'll climb, higher and higher, leave it all behind, we'll get higher and higher – who knows what we'll find? Här uppe gällde andra regler och värderingar än i ett överciviliserat samhälle.

Många tror tyvärr felaktigt att alpinism är en oerhört målinriktad sysselsättning. Att nå toppen på ett berg är ett konkret mål där paralleller allt för ofta dras till vad som önskas i tex näringslivet. Men alpinism handlar inte om att nå toppen. Visst är det trevligt de gånger man gör det men det var de gånger man tvingades vända som man verkligen lärde sig något. Alpinism handlar om att kunna ta vara på sig själv och sina kamrater i en kall, vertikal och farlig värld. Det handlar om att respektera och förstå bergen på samma sätt som de man klättrar dem med. Repet som förbinder två klättrare är lika mycket en fysisk länk som en symbol för samhörigheten och beroendet dem emellan. Många minns fortfarande den allra första gången de knöt in sig och la sitt liv i någon annans händer och bad den andre att göra detsamma. Kanske är det därför som praktiskt taget alla duktiga klättrare och alpinister jag känner är lugna och ödmjuka människor men med en sorts inneboende eld. Det är inga pumpade galningar som till varje pris klänger upp för bergen med adrenalinet sprutande ur öronen. Alpinismen lär oss saker som det vanliga livet inte gör.

Väl uppe på nästa standplats kopplade jag in repbromsen, ropade ut säkring klar! och lyssnade sedan till de dova ljuden av yxorna och stegjärnen som växelvis slogs in i isen femtio meter under mig. Snart skymtade jag den vita hjälmen, det blonda håret som tittade ut åt alla håll och ett leende som växte sig från mungiporna ända upp till solglasögonen, kort sagt Annas modus operandi. Replängderna avlöste varandra och till slut stod vi inför den avslutande vertikala och ack så lockande isrännan. Men det började bli sent, solen var redan på väg ner mellan topparna i väster och häruppe hade spindriften ökat och översköljde leden praktiskt taget hela tiden. Det var inte mycket att diskutera utan bara att fira av nedåt. Jag klippte in mig och gav mig av och sen kom Anna dansande nerför repen och så turades vi om hela vägen tillbaka till 3500-metersnivån där vi återfann våra skidor, bytte om från storskor till randonnéepjäxor och packade ner repen och alla klätterprylar. Med rykande svängar satte Anna av nerför i skymningen och så axlade jag ryggsäcken och kom efter i aningen mindre graciös stil.

Vallée Blanche ner i mörker hade blivit rutin vid det här laget och efter den lite trixiga passagen av seracfältet kunde vi susa fram över glaciären och jag lät pannlampans kraftiga ljuskägla svepa över det månlika landskapet. Där ute i den svarta rymden lyste stjärnorna klarare än någonsin och då och då flög ett regn av gnistor genom mörkret när stålkanterna stötte på någon sten. En titt på höjdmätaren och det välbekanta ljudet av vattenfallet där ute till vänster indikerade att det var dags att lämna glaciären och försöka hitta stigen som skulle leda oss hem. Där nere fortfarande 600 meter under oss glimmade ljusen från mänsklighetens boningar och vi småpratade om livet och klättringen under vandringen tillbaka till Chamonix som vi nådde strax efter midnatt, lagom till Annas tjugotredje födelsedag.

De enda spår vi lämnade efter oss var våra fotavtryck i snön, för länge sedan översnöade. Under en människas liv är även våra stunder i bergen knappast mer än en blinkning. Kvar finns dock minnena av turer med britter, fransmän, amerikaner, ryssar, australiensare, holländare och svenskar, iskalla bivacker, lodräta granitpelare och makalösa soluppgångar men även de som aldrig kom tillbaka och olyckan på les Courtes som nästan tog livet av mig själv.

När T-shirten klibbar fast i ryggen och ekvationerna känns långa är det dessa minnen som åter sköljer över mig, minnen från en av vår fantastiska planets mest fascinerande och storslagna miljöer – en förtrollad värld till vilken jag återvänder igen och igen.

Petite alpine Wörterbuch

Randonnée

En sorts alpina turskidor med ledade bindningar som är helt dominerande i alperna. På vägen ner låses hälen och bindningen blir som en vanlig slalombindning. De flesta använder vanliga slalomskidor med en randonnéebindning på. Kallas i nordamerika även AT-utrustning (Alpine Touring).

Stighudar

Hudar (numera ofta i nylon) som fästs under skidorna med snedställda hår som möjliggör att man kan skida ganska brant uppför utan att halka bakåt.

Couloir

Ränna nerför berget, vanligen fylld med snö och is.

Bergschrund

Den stora spricka som skiljer det hängande istäcket i en couloir från glaciären nedanför. Är ofta upp till ett par meter bred och 10-30 m djup.

Standplats

Den station som byggs före/efter varje replängd (50-60 m) med ett antal säkringar (kilar, pitonger, friends, isskruvar, slingor mm). Måste inte bara hålla för belastningen av klättrarnas statiska vikt utan även för de stora dynamiska krafter som kan uppstå vid fall. Modern repteknik är en praktisk övning i klassisk mekanik och hållfasthetslära!

Isskruv

En 10-25 cm lång ihålig grovt gängad skruv med mycket vassa tänder och vevhandtag. Skruvas med handkraft ner för säkring på is.

Stegjärn (crampons)

Ram av stål med 10-20 vassa taggar riktade nedåt och framåt som spänns fast under kängorna. Möjliggör klättring på is men gör ont när man sparkar in dem i det andra benet.

Serac

Torn av is som skapas av glaciärens ständiga rörelse nedåt och kan bli stora som flervåningshus. Alltid mycket instabila och farliga.

[Bild]
Magnus Samuelsson, E99
Kungliga Tekniska Högskolans Alpina Förening
Mer info? Maila <e99_mas@e.kth.se>


Emissionen är Konglig Elektrosektionens tidning vid KTH.

Valid

W3C html, W3C css, WAI aaa.