Emissionen Nr 1 2003: Förtryckfel?


Förtryckta förtryckare

DENNIS: Oh! Come and see the violence inherent in the system! HELP! HELP! I'm being repressed!
ARTHUR: Bloody peasant!
DENNIS: Oh, what a give away. Did you hear that, did you hear that, eh? That's what I'm on about – did you see him repressing me, you saw it didn't you?
The scene ends as King Arthur rides off in disgust.
- Scene three from Monty Python and the Holy Grail

I förra numret hade Emissionen publicerat en krönika från Ordfront nr. 9/2002. Den hette Det första könets förtryck och var skriven av Svante Tidholm. Det är inte ofta jag träffar på folk med helt annorlunda uppfattning, därför har jag nu valt att skriva ner mina motargument i ett försök att ge en annorlunda syn på saken.

Egentligen är jag inte kvalificerad att skriva om detta. Jag är en teknolog, inte någon forskare i genusfrågor. Om jag förstått rätt har dock inte Svante heller någon relevant utbildning, så vi borde befinna oss på samma nivå.

Eftersom jag kommenterat det mesta i Svantes text har jag valt att recitera hans krönika och lägga in fortlöpande kommentarer. Krönikan började så här:

Varför förtrycker män kvinnor? Kvinnor som ger män så mycket närhet. Kvinnor som är många mäns bästa vänner och livskamrater. [...]

De flesta vet nog att ett förhållande kan, förutom lycka, ha mindre trevliga bieffekter. Att försöka framhäva kvinnans nytta för mannen är närmast som att jämställa henne med en hund eller en hushållsmaskin.

[...] Varför förtrycker män kvinnor? För att män är förtryckta själva. Bara de förtryckta för vidare ett förtryck.

I Norstedts svenska ordbok definieras förtryck som hårda åtgärder mot (en viss grupp av) personer i syfte att hålla dem i ett tillstånd av maktlöshet. Män (och kvinnor) kan mycket väl förtrycka kvinnor. Att männen som förtrycker själva utsätts för hårda åtgärder som förlamar deras handlingskraft är dock mer tveksamt. Tänk på alla enväldiga härskare som genom tiderna förtryckt miljoner människor.

Enligt Svantes tankegång borde dessutom de förtryckta kvinnorna föra vidare förtrycket till andra svaga grupper. Barn till exempel.

Män är högst i makthierarkin. Så vem förtrycker dessa män som utifrån sett har makten i samhället?

Tyvärr preciserar inte Svante vad han menar med samhällets makthierarki. Det finns olika slags makt. Den politiska och den massmediala kan till exempel påverka hela samhället - men det finns ju gott om manliga såväl som kvinnliga politiker och journalister. Genom att variera definitionen av makt tycker dock vissa att samhället bygger på ett patriarkat.

Ett annat sätt att se på saken är marxismen. Enligt den har förtryckarklassen kontroll över pengar och produktionsmedel, och enligt den marxistiska feminismen bottnar den manliga dominansen i klasskilladerna. Den logiska utvägen är då att avskaffa penningväsendet och införa statlig kontroll av produktionsmedlen. Detta har prövats av bland andra Pol Pot - med förödande resultat. Med det marxistiska synsättet börjar dessutom en arbetare som till exempel tjänar pengar på aktier tillhöra förtryckarklassen. Att en kvinna som börjar tjäna pengar plötsligt omvandlas till en man är tämligen ofysikaliskt.

Inom socialdemokratin tycks man tro på en kombination av de två synsätten. Vårt samhälle anses då vara uppbyggt kring ett patriarkat men även renodlade samhällsklasser. Enligt samma synsätt bör problemet lösas med både klasskamp och kvinnokamp.

Svante betraktar alltså feminismen och samhället ur ett av de två sistnämnda perspektiven.

Vem tjänar på att män ständigt har något att förlora, ständigt känner sig underlägsna, lever med kniven på strupen? Det enda svaret på den frågan måste vara samhället.

Enligt Norstedts ordbok är samhälle en helhet bestående av en större grupp individer som lever tillsammans på organiserat sätt. Män och kvinnor är då en del av samhället.

Det är klart fler män än kvinnor som innehar höga poster i samhället. Svante säger att själva vårt samhälle är boven i dramat. Enligt honom utövar alltså kvinnor, män och barn ett informellt grupptryck mot just männen och på något mystiskt sätt även gynnas av situationen. Männen plågas i sin tur av att de känner sig underlägsna och lever med kniven på strupen - men kämpar ändå för att upprätthålla systemet.

Med samhället kan Svante å andra sidan ha syftat på officiella samhällsstrukturen - där staten kan gynnas av förtrycket. Ett samhälle bygger dock alltid på regler och är därför i sig en form av förtryck. Män som befinner sig i samhällets topp förtrycker därför både män och kvinnor, oavsett samhällsstruktur.

Boven här är knappast männen utan snarare själva obalansen mellan könen. Färre kvinnor än män får helt enkelt vara med och förtrycka. Att det är just samhällets skrivna lagar som orsakar eländet är långt ifrån självklart. Kulturella faktorer spelar sannolikt en minst lika viktig roll. Kulturen har dock knappast någon fri vilja och kan inte tjäna på olika företeelser i samhället.

Män som befinner sig högst i makthierarkin brukar inte känna sig underlägsna. Man kan titta på Aktuellt någon kväll för att inse det.

Det sociala och sexuella förtrycket kan anses vara en maktfaktor. Många feminister tycker dock att detta skadar bägge könen ungefär lika mycket. Det sexualiserade våldet till exempel gynnar knappast någon, det bidrar snarare till att skapa oro och motsättningar.

Samhället är beroende av att män väldigt tidigt blir berövade den fundamentala trygghet som fysisk närhet innebär. [...] På daghem, förskolor och skolor får de veta att de skall hålla tillbaka sina känslor, inte gråta inför andra och tåla smärta [...] Effekterna av detta ser vi dagligen. Män dödar män i hundratals krig varje dag. Män våldtar, misshandlar och dödar kvinnor. Män agerar bödlar inom polismakt, fängelser och psykvård.

Vad som tydligen menas här är att pojkar uppväxta på barnhem och de som håller tillbaka sina känslor löper mycket högre risk att bli kallblodiga mördare. Tja, jämfört med andra kulturer är svenskar ett tillbakadraget släkte. Trots att man här inte visar upp känslorna lika tydligt som i sydländerna toppar inte Sverige den internationella brottsstatistiken.

Dagispersonal och lågstadielärare är annars yrken där kvinnor dominerar totalt. Om kvinnorna har ett så pass dåligt inflytande på de unga pojkarna borde de rimligen bära ansvaret för att indoktrinera dem till "det första könets förtryck".

Män dödar män i krig eftersom det i allmänhet är just de som tvingas in i armén. För kvinnor är detta än så länge frivilligt. Via sina påståenden lyckas Svante med konststycket att förolämpa både män, poliser, fångvakter och sjukskötare i en och samma mening. Att män eventuellt dominerar inom dessa yrkesområden innebär inte att de dras dit för att kunna utöva sina destruktiva lustar.

Män våldtar. Tyvärr. Många män kan utnyttja faktumet att de är fysiskt starkare än kvinnor. Varför vissa gör detta finns det många teorier om - jag har dock inte sett något statistiskt samband mellan våldtäkter och brist på närhet eller högre smärttröskel. Även om ett sådant finns skulle det knappast ge hela sanningen. Jag vågar påstå att de allra flesta män som vuxit upp utan föräldrar inte har blivit våldtäktsmän eller mördare.

Många pojkar upplever inte fysisk närhet överhuvudtaget i åldern sju till femton år, förutom i idrott. [...] Under denna viktiga tid i en människas uppväxt berövas män effektivt också möjligheten att känna närhet med andra män. Resultatet är en homofobi [...] Istället införlivas ett grupptryck där brott mot normerna straffas [...] Att män rättar sig efter grupptrycket är en förutsättning för att senare tränas till att döda [...]

Denna attityd tyder i bästa fall på okunskap. Om man tar en titt på andra kulturer än den moderna västerländska så blir det tydligt att män visst kan uppleva nära gemenskap - utan att samhället för den delen blir mindre våldsamt eller mera jämställt. Ta Georgien till exempel. Där är det i sin ordning att män kan kramas och pussas utan att för den skull bryta mot normerna eller känna sig otrygga. Helt "trygga" män kan effektivt tränas till att döda. Andra världskriget är bara ett exempel.

Närhet behöver inte vara fysisk. Att pojkar inte får krama sina föräldrar lika ofta som flickorna behöver inte medföra ökad osäkerhet eller homofobi. Att man dränks i pussar och kramar behöver inte heller betyda att man känner sig tryggare. Att det finns någon som lyssnar och förstår är nästan viktigare för att man ska känna sig trygg. Huvudsaken är att man blir uppmärksammad och accepterad.

Får man för lite uppmärksamhet ökar risken för att man känner sig osäker. Enligt en del undersökningar får flickor idag till och med mindre uppmärksamhet än pojkarna - men enligt resonemanget ovan skulle ju även de bli våldsamma.

Att man rättar sig efter grupptrycket är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Normerna går naturligtvis att förändra, men att försöka avskaffa dem är lika fruktlöst som att försöka avskaffa samhället.

[...] Män på väg att bli vuxna upplever en enorm paradox. De vill ha närhet av kvinnor, men media, reklam och kultur säger dem istället att de ska betrakta kvinnorna som sexobjekt. I denna förvirring konsumerar män porr för att bedöva suget efter närhet [...]

Män på väg in i vuxenvärlden upplever snarare en stark sexlust. Detsamma gäller unga kvinnor. De vill inte nödvändigtvis ha närhet, att bara vilja ha sex är ingen orimlig eller onormal önskan. Att män "konsumerar" porr för att ersätta närhet är en konstig tanke. Sex och kärlek är oftast skilda saker, och porren är definitivt inget surrogat för kärlek. Kvinnorna konsumerar dessutom en hel del porr själva, mycket i form av "kvinnoromaner" (skrivna av kvinnor).

Anspelningarna på sex är en av konsumismens och kapitalismens grundstenar. Utan männens behov efter närhet som yttrar sig genom sex skulle inte män tävla med varandra och pryljakten skulle avstanna.

Kapitalet brukar anses vara kapitalismens grundsten. Om pryljakten vore ett uttryck för männens behov av närhet skulle kvinnorna sluta shoppa. Att kapitalismen skulle rasa ihop utan sexanspelningar är i mina ögon en mycket bisarr och ologisk slutsats.

Den ytliga status en ny bil eller mobil innebär skulle inte vara intressant eftersom den inte längre skulle ge något.

Svante vill få mig som läsare att tro att varje gång jag köper en ny mobiltelefon eller dator gör jag det endast för att locka till mig lite kvinnlig närhet. Det kan jag inte hålla med om, han får prata för sig själv.

Kvinnoförtrycket är en direkt konsekvens av samhällets förtryck av män. Ett förtryck som är beroende av innerst inne osäkra och otrygga män som är redo att slita, kämpa och dö för något de inte valt [...]

Det är knappast "otrygga män" som orsakar obalansen. Att dessa människor dessutom är beredda att dö för "mansförtrycket" har jag mycket svårt att tro. Högt uppsatta chefer har inte ställt sig i led och hoppat från en klippa på grund av att kvinnorna fått rösträtt till exempel. Däremot finns det helt klart ett kulturellt arv som till exempel gör att vissa yrken anses vara "manliga", medan andra är "kvinnliga". Samhällsnormerna drabbar således bägge könen.

Kvinnor förstod för länge sedan att enda sättet att bryta kvinnoförtrycket var att skapa separata forum där definitionsrätten är offrets och inte förövarens. Att återta makten över sin självkänsla och identitet är en tung och krävande process [...]

Att mannen betraktas som "förövare" och kvinnan "offer" är något som jag inte håller med om, främst därför att rådande samhällsnormer gör bägge könen till "offer". Att dessutom påstå att man är "förövare" på grund av könstillhörigheten är väldigt förnedrande och inte minst könsförtryckande om man ska använda sig av Svantes retorik.

När man säger att det bara är männen som formar kvinnornas självkänsla och identitet är det som att säga att kvinnorna saknar fri vilja. Vår självkänsla formas av våra egna handlingar, människor i vår omgivning och av massmedia - detta påverkar alla medlemmar i samhället. Media "utgörs" till stor utsträckning av både män och kvinnor. Människorna i vår omgivning brukar vara av blandat kön de också. Påståendet att männen ändå står för normerna låter därför orimligt.

Inte förrän män själva sätter stopp för mansförtrycket och tar fullt ansvar för att befria sig från detta förtryck kommer män, kvinnor och barn att gå säkra.

Vem kommer män, kvinnor och barn att gå säkra ifrån? Svante tyckte ju att kvinnor förtrycks av män, som i sin tur blir förtryckta av samhället - som ju består av bägge könen.

Inte förrän män själva befriar sig kan män känna manlig gemenskap igen, för den rådande mansrollen är självklart en kulturell konstruktion precis som kvinnorollen.

Helt självklart är det inte. Alla kulturer jag känner till distinkta skillnader mellan könen. Ett könslöst samhälle tycks mig vara samma sak som ett klasslöst samhälle: en omöjlighet. Den rådande mansrollen går naturligtvis att förändra, men man kan knappast "befrias" från den.

Nära manlig gemenskap existerar i många kulturer, utan att kvinnorna för den delen mår ett dugg bättre. Vem skulle männen för övrigt "befria sig" ifrån, och hur? Att män befriar sig från samhället innebär ju att de ska befrias från kvinnor, barn - och inte minst sig själva. Kan en vätebomb vara lösningen?

Men den första frågan förblir obesvarad: Varför upprätthåller män mansförtrycket?

Det är vi alla som gör det. Vi själva upprätthåller vår moral, våra normer. Kvinnor och män, unga som gamla. Det är också vi som bär ansvaret till att dessa normer ändras så att vi kan få ett mera jämlikt samhälle.

Sergej Gratchev


Emissionen är Konglig Elektrosektionens tidning vid KTH.

Valid

W3C html, W3C css, WAI aaa.