Emissionen Nr 1 2003: Förtryckfel?
DENNIS: Oh! Come and see the violence inherent in the
system! HELP! HELP! I'm being repressed!
ARTHUR: Bloody peasant!
DENNIS: Oh, what a give away. Did you hear that, did you hear
that, eh? That's what I'm on about – did you see him repressing
me, you saw it didn't you?
The scene ends as King Arthur rides off in disgust.
- Scene three from Monty Python and the Holy Grail
I förra numret hade Emissionen publicerat en
krönika från Ordfront nr. 9/2002. Den hette Det första könets
förtryck
och var skriven av Svante Tidholm. Det är inte ofta
jag träffar på folk med helt annorlunda uppfattning, därför har
jag nu valt att skriva ner mina motargument i ett försök att ge en
annorlunda syn på saken.
Egentligen är jag inte kvalificerad att skriva om detta. Jag är en teknolog, inte någon forskare i genusfrågor. Om jag förstått rätt har dock inte Svante heller någon relevant utbildning, så vi borde befinna oss på samma nivå.
Eftersom jag kommenterat det mesta i Svantes text har jag valt att recitera hans krönika och lägga in fortlöpande kommentarer. Krönikan började så här:
De flesta vet nog att ett förhållande kan, förutom lycka, ha mindre trevliga bieffekter. Att försöka framhäva kvinnans nytta för mannen är närmast som att jämställa henne med en hund eller en hushållsmaskin.
I Norstedts svenska ordbok definieras förtryck som hårda
åtgärder mot (en viss grupp av) personer i syfte att hålla dem i
ett tillstånd av maktlöshet
. Män (och kvinnor) kan mycket väl
förtrycka kvinnor. Att männen som förtrycker själva utsätts för
hårda åtgärder som förlamar deras handlingskraft är dock mer
tveksamt. Tänk på alla enväldiga härskare som genom tiderna
förtryckt miljoner människor.
Enligt Svantes tankegång borde dessutom de förtryckta kvinnorna föra vidare förtrycket till andra svaga grupper. Barn till exempel.
Tyvärr preciserar inte Svante vad han menar med samhällets
makthierarki. Det finns olika slags makt. Den politiska och den
massmediala kan till exempel påverka hela samhället - men det
finns ju gott om manliga såväl som kvinnliga politiker och
journalister. Genom att variera definitionen av makt
tycker
dock vissa att samhället bygger på ett patriarkat.
Ett annat sätt att se på saken är marxismen. Enligt den har förtryckarklassen kontroll över pengar och produktionsmedel, och enligt den marxistiska feminismen bottnar den manliga dominansen i klasskilladerna. Den logiska utvägen är då att avskaffa penningväsendet och införa statlig kontroll av produktionsmedlen. Detta har prövats av bland andra Pol Pot - med förödande resultat. Med det marxistiska synsättet börjar dessutom en arbetare som till exempel tjänar pengar på aktier tillhöra förtryckarklassen. Att en kvinna som börjar tjäna pengar plötsligt omvandlas till en man är tämligen ofysikaliskt.
Inom socialdemokratin tycks man tro på en kombination av de
två synsätten. Vårt samhälle anses då vara uppbyggt kring ett
patriarkat men även renodlade
samhällsklasser. Enligt
samma synsätt bör problemet lösas med både klasskamp och
kvinnokamp.
Svante betraktar alltså feminismen och samhället ur ett av de två sistnämnda perspektiven.
Enligt Norstedts ordbok är samhälle en helhet bestående av
en större grupp individer som lever tillsammans på organiserat
sätt
. Män och kvinnor är då en del av samhället.
Det är klart fler män än kvinnor som innehar höga poster i
samhället. Svante säger att själva vårt samhälle är boven i
dramat. Enligt honom utövar alltså kvinnor, män och barn ett
informellt grupptryck mot just männen och på något mystiskt sätt
även gynnas av situationen. Männen plågas i sin tur av att de
känner sig underlägsna
och lever med kniven på
strupen
- men kämpar ändå för att upprätthålla systemet.
Med samhället
kan Svante å andra sidan ha syftat på
officiella samhällsstrukturen - där staten kan gynnas av
förtrycket. Ett samhälle bygger dock alltid på regler och är
därför i sig en form av förtryck. Män som befinner sig i
samhällets topp förtrycker därför både män och kvinnor, oavsett
samhällsstruktur.
Boven här är knappast männen utan snarare själva obalansen
mellan könen. Färre kvinnor än män får helt enkelt vara med och
förtrycka. Att det är just samhällets skrivna lagar som orsakar
eländet är långt ifrån självklart. Kulturella faktorer spelar
sannolikt en minst lika viktig roll. Kulturen har dock knappast
någon fri vilja och kan inte tjäna
på olika företeelser i
samhället.
Män som befinner sig högst i makthierarkin brukar inte känna sig underlägsna. Man kan titta på Aktuellt någon kväll för att inse det.
Det sociala och sexuella förtrycket kan anses vara en maktfaktor. Många feminister tycker dock att detta skadar bägge könen ungefär lika mycket. Det sexualiserade våldet till exempel gynnar knappast någon, det bidrar snarare till att skapa oro och motsättningar.
Vad som tydligen menas här är att pojkar uppväxta på barnhem och de som håller tillbaka sina känslor löper mycket högre risk att bli kallblodiga mördare. Tja, jämfört med andra kulturer är svenskar ett tillbakadraget släkte. Trots att man här inte visar upp känslorna lika tydligt som i sydländerna toppar inte Sverige den internationella brottsstatistiken.
Dagispersonal och lågstadielärare är annars yrken där kvinnor dominerar totalt. Om kvinnorna har ett så pass dåligt inflytande på de unga pojkarna borde de rimligen bära ansvaret för att indoktrinera dem till "det första könets förtryck".
Män dödar män i krig eftersom det i allmänhet är just de som tvingas in i armén. För kvinnor är detta än så länge frivilligt. Via sina påståenden lyckas Svante med konststycket att förolämpa både män, poliser, fångvakter och sjukskötare i en och samma mening. Att män eventuellt dominerar inom dessa yrkesområden innebär inte att de dras dit för att kunna utöva sina destruktiva lustar.
Män våldtar. Tyvärr. Många män kan utnyttja faktumet att de är fysiskt starkare än kvinnor. Varför vissa gör detta finns det många teorier om - jag har dock inte sett något statistiskt samband mellan våldtäkter och brist på närhet eller högre smärttröskel. Även om ett sådant finns skulle det knappast ge hela sanningen. Jag vågar påstå att de allra flesta män som vuxit upp utan föräldrar inte har blivit våldtäktsmän eller mördare.
Denna attityd tyder i bästa fall på okunskap. Om man tar en titt på andra kulturer än den moderna västerländska så blir det tydligt att män visst kan uppleva nära gemenskap - utan att samhället för den delen blir mindre våldsamt eller mera jämställt. Ta Georgien till exempel. Där är det i sin ordning att män kan kramas och pussas utan att för den skull bryta mot normerna eller känna sig otrygga. Helt "trygga" män kan effektivt tränas till att döda. Andra världskriget är bara ett exempel.
Närhet behöver inte vara fysisk. Att pojkar inte får krama sina föräldrar lika ofta som flickorna behöver inte medföra ökad osäkerhet eller homofobi. Att man dränks i pussar och kramar behöver inte heller betyda att man känner sig tryggare. Att det finns någon som lyssnar och förstår är nästan viktigare för att man ska känna sig trygg. Huvudsaken är att man blir uppmärksammad och accepterad.
Får man för lite uppmärksamhet ökar risken för att man känner sig osäker. Enligt en del undersökningar får flickor idag till och med mindre uppmärksamhet än pojkarna - men enligt resonemanget ovan skulle ju även de bli våldsamma.
Att man rättar sig efter grupptrycket är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Normerna går naturligtvis att förändra, men att försöka avskaffa dem är lika fruktlöst som att försöka avskaffa samhället.
Män på väg in i vuxenvärlden upplever snarare en stark sexlust. Detsamma gäller unga kvinnor. De vill inte nödvändigtvis ha närhet, att bara vilja ha sex är ingen orimlig eller onormal önskan. Att män "konsumerar" porr för att ersätta närhet är en konstig tanke. Sex och kärlek är oftast skilda saker, och porren är definitivt inget surrogat för kärlek. Kvinnorna konsumerar dessutom en hel del porr själva, mycket i form av "kvinnoromaner" (skrivna av kvinnor).
Kapitalet brukar anses vara kapitalismens grundsten. Om pryljakten vore ett uttryck för männens behov av närhet skulle kvinnorna sluta shoppa. Att kapitalismen skulle rasa ihop utan sexanspelningar är i mina ögon en mycket bisarr och ologisk slutsats.
Svante vill få mig som läsare att tro att varje gång jag köper en ny mobiltelefon eller dator gör jag det endast för att locka till mig lite kvinnlig närhet. Det kan jag inte hålla med om, han får prata för sig själv.
Det är knappast "otrygga män" som orsakar obalansen. Att dessa människor dessutom är beredda att dö för "mansförtrycket" har jag mycket svårt att tro. Högt uppsatta chefer har inte ställt sig i led och hoppat från en klippa på grund av att kvinnorna fått rösträtt till exempel. Däremot finns det helt klart ett kulturellt arv som till exempel gör att vissa yrken anses vara "manliga", medan andra är "kvinnliga". Samhällsnormerna drabbar således bägge könen.
Att mannen betraktas som "förövare" och kvinnan "offer" är något som jag inte håller med om, främst därför att rådande samhällsnormer gör bägge könen till "offer". Att dessutom påstå att man är "förövare" på grund av könstillhörigheten är väldigt förnedrande och inte minst könsförtryckande om man ska använda sig av Svantes retorik.
När man säger att det bara är männen som formar kvinnornas självkänsla och identitet är det som att säga att kvinnorna saknar fri vilja. Vår självkänsla formas av våra egna handlingar, människor i vår omgivning och av massmedia - detta påverkar alla medlemmar i samhället. Media "utgörs" till stor utsträckning av både män och kvinnor. Människorna i vår omgivning brukar vara av blandat kön de också. Påståendet att männen ändå står för normerna låter därför orimligt.
Vem kommer män, kvinnor och barn att gå säkra ifrån? Svante tyckte ju att kvinnor förtrycks av män, som i sin tur blir förtryckta av samhället - som ju består av bägge könen.
Helt självklart är det inte. Alla kulturer jag känner till distinkta skillnader mellan könen. Ett könslöst samhälle tycks mig vara samma sak som ett klasslöst samhälle: en omöjlighet. Den rådande mansrollen går naturligtvis att förändra, men man kan knappast "befrias" från den.
Nära manlig gemenskap existerar i många kulturer, utan att kvinnorna för den delen mår ett dugg bättre. Vem skulle männen för övrigt "befria sig" ifrån, och hur? Att män befriar sig från samhället innebär ju att de ska befrias från kvinnor, barn - och inte minst sig själva. Kan en vätebomb vara lösningen?
Det är vi alla som gör det. Vi själva upprätthåller vår moral, våra normer. Kvinnor och män, unga som gamla. Det är också vi som bär ansvaret till att dessa normer ändras så att vi kan få ett mera jämlikt samhälle.
Sergej Gratchev