Klyschor

Eller konsten att slippa säga något utan att det blir tyst.

Är det fel att vara tyst? Absolut, i alla fall ibland, det beror på.

Ibland vet man inte vad man ska säga. Det blir så där obekvämt tyst. Man känner kanske inte personen i fråga och orkar inte riktigt att starta en aktiv konversation, ej heller att bara snacka skit. Vad ska man göra, man kan ju inte sitta tyst som en mupp? Lösningen är klyschor. Med jämna mellanrum kan man slänga ur sig en klyscha eller två. Man säger något som inte betyder något, man uttrycker inte någon vettig åsikt, men man slipper den obekväma tystnaden. Om än på ett konstlat och krystat sätt.

Tomhet

Ett klyschrikt samtal, i den mån det är ett samtal och inte två samtida monologer, kännetecknas av ganska långa pauser mellan vad som sägs, och att inget större sammanhang eller röd tråd kan skönjas. Just detta illustrerar klyschans styrka och svaghet, den betyder ju inget, så vilken klyscha som helst kan slängas in i vilket sammanhang som helst, men klyschans meningslöshet gör det också omöjligt att spinna vidare, att svara på eller argumentera mot.

Innehåll

Bör vi använda mer klyschor? Nej, jag menar att de är av ondo. Visst finns det ett behov av stående fraser, uttryck som är allmänt kända och står för något väldefinerat. Klyschor är istället ett brus i samtalet och språket. Som elektrier vet vi att brus försämrar. Klyschor betyder inte bara ingenting. De dränker också det vi verkligen säger och vill få fram. Ibland så till den grad att vi inte kan ta till oss av det verkliga budskapet. Därför avslutar jag nu med hopp om en klyschfriare värld och fred på jorden.