Noaks ark, v. 2.0a

Att kolonisera andra planeter har varit SF-författarnas dröm i över hundra år. Hur långt har vi kommit idag? Emissionen granskar.

För cirka 45 år sedan tog syret slut i kapseln hos Lajka, den ryska hunden som skickats upp i rymden för att testa om det gick. Ett drygt halvår senare bildade amerikanarna NASA, och rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet kom igång på allvar. På 60-talet trodde en hel del att Mars skulle börja koloniseras redan i slutet av århundradet. Finns det fortfarande en framtid för djärva upptäcktsmän som letar upp nya planeter där de sedan hissar upp sitt respektive lands flaggor?

Ändrade planer

Idag är situationen annorlunda. Sovjet har sedan länge gått i konkurs, NASA blir allt mer näringslivsorienterat, medan rymden bortom Jordens omloppsbana framstår som ett tråkigt vakuum utan något större kommersiellt värde. Sakta håller dock läget på att ändras, vilket delvis beror på självmordsattackerna i USA den 11 september förra året. Redan några dagar efteråt sammanfattade den berömde astrofysikern Stephen Hawking den allmänna stämningen när han i en intervju med The Telegraph sa: "Jag tror inte att mänskligheten kommer att överleva nästa årtusendet om vi inte sprider oss ut i rymden. Det finns alltför många olyckor som kan drabba liver på en enda planet. Men jag är en optimist. Vi kommer att nå stjärnorna."

Kriget mot terrorismen har inte bara lett till massiva "upprensningsaktioner" runt om i världen, det har även gett nytt bränsle åt den gamla drömmen om kolonier i rymden. Även om Hawking fått rätt hård kritik för förslaget att "sprida sig till rymden" och därmed säkra mänsklighetens överlevnad får nu tanken en allt större skara anhängare.

The ARC

William E. Burrows, författare och professor i journalistik vid New York University är hjärnan bakom ARC, Alliance to Rescue Civilization. "Det är en gravallvarlig idé", sa han i en intervju med space.com. Tanken är att försöka dokumentera så mycket man bara kan - från DNA till byggnadsritningar - för att sedan skicka iväg dem till ett säkert ställe (Månen) tillsammans med några levande representanter för mänskligheten. Därmed lär man kunna försäkra sig mot eventuella krig, virus och asteroider.

Att finansiera ett sådant projekt är inte det lättaste. Burrows förslag har redan väckt intresse hos åtminstone en stor finansiär, men mest hoppas man på att allmänheten blir den största bidragsgivaren, bland annat med hjälp av insamlingar och lotterier där man kan vinna en rymdresa.

Keep it in the family

Ett mer radikalt sätt att rädda mänskligheten och sprida civilisationen och demokratin i vårt universum är att kolonisera andra planeter i omgivningen. Det största problemet är att eventuella kolonisatörer skulle behöva århundraden på sig för att genomföra ett sådant uppdrag, vilket i sin tur medför en kännbar risk för att en mindre besättning skulle duka under efter en våldsam inre konflikt. Ett annat problem är inavel, som även det skulle kunna bli ett stort problem. I ett försök att tackla dessa problem räknade antropologen John Moore från University of Florida nyligen fram att det endast skulle behövas runt 160 personer på ett liknande uppdrag. Detta skulle innebära att varje besättningsmedlem skulle få runt tio potentiella partners att välja på, och om det låter lite, "tänk hur många människor du gick ut med innan du gifte dig", säger Moore i intervju med New Scientist. Efter cirka tio generationer skulle de dock behöva återvända till Jorden för att "umgås" med urbefolkningen.

Om alla ombord på rymdskeppet är besläktade med varandra lär det dessutom bli mycket lättare att undvika konflikter och inbördeskrig under en lång resa. Att kunna gifta sig och få barn är enligt Moore minst lika viktigt som att kunna navigera och bedriva forskning. "För en rymdbesättning som kommer att kolonisera [andra världar] och behöver reproducera sig själv i många generationer är en barnmorska precis lika viktig som en expert i drivsystem," sa Moore i en intervju.

Mission to Mars

Att kolonisera främmande solsystem är det dock ån så länge inte tal om: det lär dröja innan warphastigheter blir verklighet. Idag är man fortfarande begränsad till kemiska bränslen för att kunna ta sig fram i rymden, vilket är oerhört dyrt och långsamt. Om 20 till 30 år räknar man dock med att kunna skicka den första bemannade expeditionen till Mars, och eventuellt upprätta en permanent bas där.

Det återstår att se om de utvalda klarar sig på egen hand i tiotals år eller om man blir tvungen att avla fram en familj stresståliga astrofysiker vid Cern. Det mest troliga (om än oglamorösa) är dock att man fortsätter att skicka upp robotar, som åtmistone än så länge inte kräver en fast relation för att kunna klara sig under en längre tid.