The land of the Ring
Three Rings for the Elven-kings under the sky,
Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone,
Nine for Mortal Men doomed to die,
One for the Dark Lord on his dark throne
In the Land of Mordor where the Shadows lie.
One Ring to rule them all,
One Ring to find them,
One Ring to bring them all and in the darkness bind them
In the Land of Mordor where the Shadows lie.
Mordor. Skuggornas land. Det var ditt vi skulle bege oss. Vi klev av vår transport och började den första mödosamma klättringen upp längs steniga stigar. På grund av den branta stigningen gick det långsamt att ta sig upp till den första platån. Mäktig var den syn som mötte oss. Det var med lite rädsla och inte så lite beundran vi blickade upp mot det mäktiga Domedagsberget.
Domedagsberget
Ja, så heter det i alla fall i Sagan om Ringen. I verkligheten heter berget, eller snarare vulkanen, Mt Ruapehu och ligger ungefär mitt på nordön på Nya Zeeland.
Vulkanen skulle faktiskt utan problem kunna kallas för domedagsberg även i verkligheten då den har ett mindre utbrott nästan varje år. Senaste stora utbrottet kom 1995.
Vandringen vi skulle gå heter Tongariro Crossing. Den har fått sitt namn av att man passerar runt en annan vulkan som heter Mt Tongariro.
Red Crater
Efter att ha vilat ett tag på platån nedanför Mt Ruapeu fortsatte vi att traska över en liten vulkanöken. Därefter var det återigen dags för att klättra på en ganska liten smal vulkanisk bergsrygg.
Nästan uppe på toppen blickade vi ner i något som kallas Red Crater.
På topp
Väl uppe på toppen av ryggen hade vi en vidunderlig utsikt. Hela nordön bredde ut sig åt alla väderstreck. Vidare blickade vi ner över Blue Lake och Esmerald Lakes. Efter att ha bromsat i nedförsbacken ned från toppen på ryggen valde vi att stanna för att tömma skorna på grus samt luncha.
Inget bad
Man blev grymt sugen på att ta sig ett litet dopp för att svalka sin kropp i de små Esmerald Lakes, men då de är giftiga är det inte att rekommendera.
Efter att Stefan tagit hand om sina nya fina skavsår gav vi oss av igen upp mot Blue Lake. Även denna sjö var väldigt vacker och troligen giftig.
Äntligen nedför
Efter att ha gått ett tag så började det så äntligen slutta nedåt. På vägen stannade vi till och vilade lite vid en av de två övernattningsstugor som finns utmed Tongariro Crossing.Efter stugan fortsatte det nedåt genom ett gräslandskap för att sedan avsluta med nästan en timmes vandring genom skog. Väl framme vid parkeringen var det till att vänta ungefär en timme på att returbussen.
Fler äfventyr
Någon vecka senare befann vi oss på Nya Zealands sydö. Vi tog oss upp till det underbara naturområdet Abel Tasman. Häruppe på norra delen av sydön kan man vandra, paddla kajak, kryssa, cykla eller åka båttaxi i en underbar skärgård.
Vi valde att en morgon åka ut med en av de otaliga taxibåtar som lämnar den by som ligger precis söder om naturområdet. Vi åkte med den till en bukt längre norrut och gick därifrån tillbaka till vartifrån vi utgått. En av de underbara naturplatser som vi passerade var en sorts naturlig pool som hette Kleopatras pool. Den bestod av ett mindre vattendrag med porlande vatten som rann till och från själva poolen. Här stannade vi och åt våra lunchmackor.
Västkusten
Efter Abel Tasman gav vi oss av ned längs västkusten på sydön. Vi stannade till vid Bullet River och provade på forsränning. Tyvärr var det lite av en besvikelse p g a det låga vattenståndet. Det fanns dock några spännande inslag.
Lever på hoppet
Ett av de ballare inslagen var ett klipphopp från strax över tio meter. Jag var en av de första som hoppade. Tyvärr råkade jag lande i något sittande ställning, vilket kändes ganska ordentligt i min bakdel. Efter några hopp var det så dags för Stefan. Han är en person som inte gillar höjder sådär jättemycket, så det var oerhört intressant att se om han skulle våga hoppa.
No return
Nu var det så att det faktiskt inte fanns någon bra väg ner annat än å hoppa, så ja, han hoppade. Om jag tyckte att min landning varit dålig var den inget mot Stefans. Han satte sig fullkomligt på ytan. Från tio meter höjd. Det säger sig självt att vissa delare av kroppen kändes mer än andra. Även Cilla, inte hon heller förtjust i höjder, gjorde hoppet. Dock var det närmare perfektion än vad jag och framför allt Stefan lyckades med att uppnå.
Fox-glaciären
Nästa äfventyr var en glaciärvandring på Fox-glaciären. Fox är en av fyra glaciärer i världen där man kan stå i tempererad regnskog och titta ner på en glaciär. Det finns två glaciärer här på Nya Zealand och två i Peru, om jag inte minns fel. Vi tog en heldagstur, vilket blev lite segt i längden. Is, isgrotta, mer is och en grotta till, ännu mer is.
Kajakpaddling
Fortsatte ner längs kusten till Milford Sound som ligger underbart beläget längst in i en fjord i det berömda fjordlandskapet. Det regnar en del här. England får cirka 2 meter regn per år medan fjordlandskapet får cirka 7 meter regn per år. Alltså om du är här och har sol har du tur. Vi bodde över natten på ett vandrarhem strax utanför själv Milford Sound som har 128 bofasta människor. Vi hade bokat kajakpaddling till dagen efter och var grymt oroliga för vädret eftersom det regnade en hel del när vi kom dit. Så kom dagen och solen sken från en molnfri himmel. Att paddla i Milford Sound var bland det bästa på hela resan. Är du på Nya Zealand är detta en av de saker du inte får missa.
Bilder: Stefan Söderberg & Cecila Olsson