Down under!

Ett resereportage i spridda skurar om de långa molnens land.

Klädd för underjorden.

Om vi gräver oss rakt ner genom jordens centrum kommer vi att hamna någonstans i närheten av Nya Zeeland, så det är verkligen befogat att säga att man är Down under. Efter en resa på strax runt 30 timmar landade vi så äntligen på Aucklands flygplats. I luften mellan Hong-Kong och Auckland skulle alla fylla i ett litet formulär för att få komma in i landet.

Böter

Då Nya Zeeland har en väldigt speciell och ömtålig fauna och flora, så handlade det mesta om vad du får föra in och inte. Man skulle redogöra för om man hade vandrarkängor som var smutsiga, om man hade tält med sig, fiskeflugor, andra organiska material och mycket mer. Om man underlät att fylla i något man hade med sig i bagaget så åkte man på 200 NZ$ på stående fot.

Frukthunden

När vi landat och väntade på att få hämta våra väskor gick det omkring vakter i bagagehallen. En av vakterna hade en liten hund, som hade en liten grön väst på sig. På västen stod det med vita bokstäver: Bio Security Dog. Denna lilla voffsing gick runt och nosade på alla väskor. Vissa väskor stannade hunden vid och markerade. Ägaren blev då tillfrågad om denne hade någon frukt eller liknande i väskan och fick sedan tömma väskan. Denna lilla hund var alltså en frukthund. Här nere var vädret underbart varmt och skönt. Sommar! Oh, vad härligt. Sol, värme och molnfri himmel.

Tomo Tomo tubing – ett äfventyr under ytan

Till slut hade vi så bestämt oss. Med tips från Lonley Planet (LP) och två vänners egna resebeskrivning hade vi gjort vårt val. Vi skulle bege oss ner på en underjordisk tur kallad Tomo- Tomo tubing. Efter lite väntan i hettan kom så vår guide, en ung kille (allt är relativt) från staterna. Då vi inte är så bra på att komma ihåg namn valde vi att kalla alla som vi glömt bort namnen på för Ben. Alltså Vi kallar honom Ben . Ben välkomnade oss varvid det visade sig att det bara var vi tre, jag, Cilla och Stefan, som var hans grupp på denna tur. Vi satte oss i en minibuss och skakade iväg längs en liten och slingrande väg.

Sinkholes och plåtskjul

Efter en stund var vi framme vid ett stort plåtskjul. Här fick vi ta på oss våtdräkter med ett mycket snyggt snitt, hjälmar med pannlampa samt vita gummistövlar. Sedan bar det av mot hålet ner i underjorden. På vägen berättade vår Ben om s k sinkholes. Det är stora gropar i marken som uppkommer av att marken håller på att rasa in i en grotta. Under oss var marken helt underminerad med flera grottsystem. Man skulle kunna likna det vid en schweizerost.

Ner i underjorden

Vi tog oss ner i mörkret längs en stege. Väl nere var det ganska trångt, fuktigt och mörkt. Pannlamporna slogs på och så började vi att åla oss längre in i grottsystemet. Närvaron av vatten är ganska konstant under marken. Det droppar från taket, rinner på väggarna och på golvet. Ben visade vägen, men vid ett flertal tillfällen sa han att vi skulle krypa in på ett ställe och att han sedan kom efter. När vi väl började att krypa in, så tog han en annan väg och mötte oss vid utgången till den mycket trånga passage vi ålat igenom.

Bilringar

Efter att ha traskat, klättrat ochkrupit en hel del kom vi fram till ett ställe där det låg en hög med uppblåsta bilringar. Ben såg till att vi tre hade varsin och visade sedan hur man på olika sätt kunde ta sig ner från en klippa i en underjordisk vattenkanal. Givetvis gjorde han själv det värsta hoppet som innefattade en volt. Vi andra valde lite försiktigare metoder. Väl sittandes i våra ringar på vattnet började vi dra oss längs ett rep och fördes i längre in längs den underjordiska vattenkanalen. Ben sa till at vi skulle släcka lamporna och luta oss tillbaka.

Lysmaskar

När till slut ögonen hämtat sig lite möttes vi av en alldeles fantastisk syn. Hela taket lyste som vintergatan. Det var lysmaskar som utgjorde detta fantastiska skådespel. Lymaskarna lever i olika stadier där deras nuvarande stadie var att samla in mat. De hängde i taket och hade långaklibbiga fångstrådar hängande ner från taket. Insekter i grottan lockades dit av deras ljus och fastnade i fångstrådarna varvid lysmaken halade in maten. Efter detta stadie puppar de in sig för att sedan komma fram som färdiga insekter. Nu har de bara ett mål, att para sig. Att äta är inte att tänka på då de inte har någon mun. De har bara några få dagar till förlustelse innan de dör av svält. Äta, sova, para sig och dö. Ett kort och intensivt liv.

Återvändo

Vi kom fram till till kanalens slut och drog upp ringarna och kravlade vidare i grottsystemet. När vi började närma oss slutet frågade Ben, som tyckte det gått mycket bra, om vi ville gå upp eller om vi skulle vända om och ta en annan väg tillbaka. Svårt val eller kanske inte. Vi vände om och fick prova på lite mer avancerad ålning, klättring och flytande i en liten underjordisk ström med mycket lågt till tak.

Uppe igen

Efter någratimmar var vi så åter uppe på den soldränkta jordytan. För att säga det rent ut så var detta ett av det absolut coolaste och roligaste sakerna jag gjort i mitt liv. Givetvis gjorde vi fler spännande saker, men det är en annan historia som kommer i kommande nummer.