Körling

..eller curling som man också brukar säga. Emissionen lämnade tv-soffan och Katarina Hulting för att försöka få grepp om denna hala sport.

Gillar du curling-humor?

En gång var fjärde år får alla små vintersporter kliva ut ur mörkret och anonymiteten och kliva rakt in i var mans (och kvinnas) vardagsrum. Under varje vinter-OS byts doku-såpor, varjedag-såpor och kafé-program mot skidskytte, rodel och backhoppning. Och naturligtvis curling.

Under detta vinter-OS har curling slagit igenom hos en större publik. Jag var en av dem som under OS upptäckte hur spännande denna sport kan vara att följa från tv-soffan. Många kvällar blev sena när vi följde Peja Lindholm, Elisabeth Gustafsson och deras lag med stor spänning. Då började man så smått undra: Hur svårt är det egentligen att spela curling och hur bra måste man vara för att ha en chans i ett olympiskt spel?

För att söka svar på dessa frågor begav sig större delen av redaktionen till Sunbybergs curlinghall. Hur skulle denna idrott klara våra granskade ögon och öron? Skulle isen vara tillräckligt hal? Är curling en glidarsport? Våra frågor skulle strax få sina svar.

På plats

I curlinghallen hälsades vi välkomna av Lennart Ibsonius som innan vi gav oss ut på hal is skulle ge oss lite instruktioner på läktaren. Efter en kort regelgenomgång förevisades vi utrustningen. Kvasten e bra att stödja sig på. Glidsulan trär ni på på vänster fot om ni är högerhänta å tvärtom. Å när ni kliver ut på isen: Glöm inte att sätta ner foten utan glidsula först. Varför kan man inte sätta ner foten med glidsula först undrade vi? När vi klivit ut på isen undrade vi inte längre. Curlingis är halare än vanlig ishallsis. Isen har nämligen pebblats (se ordlista) med 43-gradigt varmt vatten. Detta för att skapa de små bubblor på isytan som gör att man genom frenetisk och idog sopning kan få stenen att glida upp till 3 meter längre än normalt.

Precis som Bambi

När vi väl ställt oss på isen fick vi pröva att på egen hand röra oss över hela planen. Att styra åt vilket håll man ville åka var inte det lättaste och att hålla sig på fötterna var desto svårare. När vi prövat själva en stund fick vi lära oss det hemliga knepet; håll kvasten strax framför glidfoten. Att detta underlättade balanshållandet rådde det inga tvivel om. Ändå fick flera av oss känna på hur hård curlingis kan vara. Sedan var det dags för trycka-ifrån-sargen-å-glida-sålångt- som-möjligt-träning. Först utan sten i hand, sedan med. Vi märkte ganska snabbt att Pejas avslutning på bronsmatchen i OS, då han gled över hela banan och la in stenen i boet, är något som kräver många års träning. På sin höjd lyckades vi glida 5-10 meter. Innan vi skulle börja spela match på riktigt fick vi ett par provstenar var. De första stenarna gled inte alltför långt men ju längre matchen led desto mer sliten blev isen och då fick stenarna lättare att ta sig fram. De stannade inte alltid i boet som de brukar göra på tv.

Matchdags

Sedan var det alltså dags för den spännande matchen. Vi delade upp oss i ett rött och ett gult lag. Vem som var på vilket lag låter vi vara osagt. Det viktigaste är som alla vet inte vem som vinner utan att man vinner (eller hur det nu var!?). I efterhand kan vi säga att vi saknade Katarina Hultings kommentarer, de hade tillfört mycket till matchen. Här kommer dock ett kort referat av finalen i Emissionsmästerskapen i curling:

Omgång 1: Röda laget går ut hårt, lyckas placera in fyra stenar i boet samtidigt som det dröjer innan gula laget hittar dit. Något som visade sig bli matchavgörande. Fyra poäng till röda laget.

Omgång 2: Här hade röda laget länge flera bra stenar i boet. En nästintill perfekt placerad sistasten från gula laget ger dem segern i omgången. En poäng till gula laget.

Omgång 3: Båda lagen gick ut offensivt genom att lägga flera stenar (guarder) framför boet. Inför sista stenen var det bara en gul sten i själva boet. En välplacerad sista röd sten knackade fram en annan röd sten så den hamnade närmast mitten av boet. En poäng till röda laget.

Omgång 4-6: Under de tre slutomgångarna var spelet jämnt. Båda lagen hade nu blivit bättre vänner med både is, kvast och sten. Stenarna som hamnade i istället för utanför boet blev fler och fler. Hade matchen pågått ett par omgångar till hade spelet nått en än högre nivå.

Matchen slutade alltså 7-2 till det röda laget. Siffror som är lite missvisande. Matchen var väldigt jämn om man bortser från första omgången. Efteråt tackade vi varandra för en god match. Curling är trots allt en gentlemannasport.

Vad tycker vi?

Efter matchen var det dags att sammanfatta: Hade vi fått valuta för de pengar vi tagit ur egen ficka? Det kostade oss knappt tvåhundra kronor per person att spela i två timmar. Men alla var överens om att det var det värt!

En sport som ligger nära att jämföra med är bowling. Bowling kostar ungefär lika mycket och brukar vara kul att spela med ett kompisgäng. Curling är roligare. I bowling spelar man sin egen serie, efter varje ruta rivs kägglorna ner och man börjar om från början igen. I curling spelar man i två lag och genom att spela bra stenar gör man det svårare för motståndarna. När man inte spelar någon sten själv har man ändå att göra med att hjälpa fram sin lagkamrats stenar genom att sopa eller genom att stå i boet och peka var kamraten ska sikta.

Sammanfattning

Vad har vi då lärt oss? Att curling är kul, att det är svårt att glida och sopa samtidigt (speciellt om det ligger andra stenar i vägen), att det inte är bra att halka när man har en kamera runt halsen, att man inte får ta med stenarna hem efteråt och att vi vill spela curling fler gånger.