Kul penna
Idag ter sig väl tanken på ett liv utan kulspetspennor lika främmande som ett liv utan toalettpapper (uppfunnet av kineserna för över tvåtusen år sedan), men kulspetspennan som en praktisk produkt är förmodligen inte mycket äldre än din farsgubbe.
Under andra världskriget besvärades det
brittiska flygvapnet av att deras reservoarpennor blev mer eller
mindre oanvändbara på hög höjd. Tryckkabinen användes nämligen
inte på den tiden och det låga lufttrycket fick pennorna att
läcka. Dessutom var det väldigt kallt. Sitter man och huttrar i
syrgasmask och tjocka vantar är man förmodligen ganska glad om man
slipper plocka fram pennvässaren. Lösningen på problemet var att
köpa rättigheterna att licenstillverka en typ av penna som hade
utvecklats av två ungerska bröder, Lázló och Georg Biro. (Jag
har sett minst fem olika stavningar av Lázló
, så jag fick
chansa.) Lázló, som var journalist, var imponerad av hur fort
trycksvärta torkade efter att ha passerat genom
tryckpressen. Tidningarna kunde läsas nästan omedelbums, utan att
kladda av sig. Lázló fick idén att använda samma typ av bläck i en
penna. Problemet var att dåtidens reservoarpennor krävde fint
lättflytande bläck. Trycksvärtan var emellertid tjock som gelatin
och skulle genast ha torkat fast. Lázló använde istället en penna
med en roterande metallkula som spets. Pennan patenterades 1938
och firades i pressen som pennan som kunde skriva i ett år utan
att behöva fyllas på.
Kulspetspennan patenterades faktiskt redan 1888 av amerikanen John J. Loud, som ett verktyg för att märka läder. Det vann dock inte någon kommersiell framgång, eftersom kulspetspennor fungerar dåligt med konventionellt bläck; det är så lättflytande att det rinner igenom mellanrummet mellan kulan och dess fattning. Kulan i pennan har samma funktion som den i roll-on-deodoranten (som du förhoppningsvis applicerar om morgonen), det vill säga, den möjliggör ett jämnt flöde av vätska samtidigt som den hindrar innehållet från att torka ut.
I de flesta kulspetspennor behövs gravitationen för att föra det trögflytande bläcket mot spetsen. Om man av någon anledning vill skriva upp och ner (eller i omloppsbana) så behöver man en så kallad rymdpenna. Vanliga pennor har ett hål i toppen av reservoaren för att släppa in luft. Rymdpennan har i stället en sluten behållare som är trycksatt till cirka 3 atmosfärer. Den slutna behållaren minskar också avdunstningen, vilket ger pennorna en (teoretisk, såtillvida man inte har kommit på ett sätt att få tiden att gå snabbare) hållbarhet på 100 år, till skillnad från vanliga pennor som inte bör förvaras i mer än två år.
I början av 80-talet lanserades kulspetspennor med raderbart bläck. Bläcket ser ut som vanligt bläck, men är baserad på gummi blandat med lösningsmedel. Det går att sudda ut inom tio timmar efter att man har skrivit.
Okrig!
När kriget var över var det dags att lansera den nya pennan för privat bruk. Bröderna Biro hade inte patenterat pennan i USA, så en man vid namn Milton Reynolds snodde idén och lanserade sin Reynolds Rocket som sålde i 10 000 exemplar redan första dagen. Till Sverige kom pennan något år efter och såldes till det inte alls facila priset av 70 kronor. Kulspetspennan förbjöds vid skrivningar i svenska skolor eftersom den ansågs (förmodligen inte helt omotiverat) förstöra handstilen.
Tillverkaren Eversharp hade köpt rättigheterna till kulspetspennan av bröderna Biro och började konkurrera med Reynolds vilket ledde till att priset sjönk snabbt. Kvaliteten steg däremot inte. Man hade problem med att pennorna läckte eller helt enkelt slutade skriva. Efter ett tag började konsumenterna att återgå till att använda reservoarpennor. Under femtiotalet lade både Reynolds och Eversharp ner tillverkningen.
Omstart!
I slutet av femtiotalet fick kulspetspennan en renässans när andra tillverkare kom in i leken. Parker introducerade pennor med kulor av wolframkarbid och den franske baronen Marcel Bich erövrade världen med billiga pennor av hög kvalitet under namnet BIC, som senare även blev känt för andra slit-och-släng-varor som cigarettändare och engångsrakhyvlar. Parker påstår idag att bläcket i alla de refillpatroner de tillverkar på ett år skulle räcka till att dra en linje från solen till mars, osagt på vad.
Fast det bästa är väl nästan att det klassiska
Buttericks-skämtet försvinnande bläck har förlorat sin
mening.