Lämlar för dummies

Trots sin ringa storlek har lämmeln orsakat häftiga vetenskapliga debatter. Emissionen tittar närmare på den kontroversiella gnagaren.

Naturfilmaren James R. Simon hade det inte lätt. Äntligen kunde han förverkliga sina konstnärliga ambitioner. Med en trogen filmkamera, ett stort antal skådespelare att välja på och ett filmkontrakt i bakfickan kunde inget stoppa honom från att skapa ett gripande mästerverk och äntligen få sin Oscar. Att filmens målgrupp var mellanstadieelever (kontraktet kom från Disney), medan skådespelare utgjordes av bångstyriga lämlar skulle absolut inte hindra honom från att nå framgång och berömmelse.

Efter flera fruktlösa försök att locka de envisa gnagarna till att hoppa ner från en klippa kom man på en genial idé: lämlarna ställdes upp i ett långt led vid klippans kant varefter man försiktigt tryckte på bakifrån. Därmed skapade man historia samt räddade ett manus.

Komsi, komsi!

Den beryktade Disneyfilmen blev grunden till en seglivad myt om självmordsbenägna lämlar och hjärntvättade sovjetmedborgare. Den gav också upphov till en uppsjö vetenskapliga (och mindre vetenskapliga) rapporter om lämlars tragiska öde i den arktiska vintern. Idag, 44 år senare, har den massiva forskningsinsatsen givit ett enda säkert svar: lämlar brukar inte hoppa ner från klippor, höga broar eller skyskrapor i stora mängder. I alla fall inte frivilligt. Vissa anser dock att lämlar hittat andra sätt att brottas med överbefolkning.

Off you go

Lämlar är små musliknande djur som försöker klara livhanken i det subarktiska klimatet i bland annat Sibirien. Under den långa vintern brukar de hålla till i långa gångar mellan permafrosten och snötäcket. Trots att temperaturen där kan sjunka till -25 °C går lämlar inte i ide utan försöker hålla lågan uppe genom att föröka sig med ojämna mellanrum. Just de mellanrummen har gäckat forskarna. Antalet lämlar växlar nämligen ganska kraftigt med tiden. När det blir för många lämlar per kvadratmil brukar de migrera till mindre trångbodda trakter, vilket man försökte belysa i Disneyfilmens manus. Ibland sjunker dock antalet mycket drastiskt utan några synbara orsaker.

Orsak och verkan

Lämlarnas befolkningsstatistik har bekymrat en hel del forskare genom tiderna. Många vetenskapsmän skyller på vanliga orsaker som klimatförhållanden, antalet rovdjur i området, mattillgång och liknande. Flera forskare är dock anhängare till en annan, generell teori, som inspirerats av lämmelfluktuationerna.

År 1935 bestämde sig den kanadensiske biologen Dennis Chitty för att en gång för alla bevisa sin teori om att alla arter är kapabla till att begränsa sin egen population utan att antingen förstöra de matresurser de är anpassade till eller bero på att rovdjur eller klimatolyckor förhindrar dem att göra detta. Lämlar såg han som ett ypperligt exempel på självbegränsning. De nästföljande 60 åren av sitt liv vigde han åt att hitta belägg för teorin.

Uttorkade sorkar

Att observera lämlar i deras naturliga miljö är inte det lätttaste, och Dennis Chitty tvingades därför sänka ambitionerna något och nöja sig med infångade sorkar. Gnagarna ville dock absolut inte samarbeta. De dog gärna, men inte av självreglering. Än blev de smittade med parasiter, än dog de av uttorkning på grund av att deras vattenflaskor proppats igen. Andra världskriget innebar ännu ett slag mot den modige biologen. Engelsmännen behövde nämligen hans expertis för att få det skenande råttbeståndet under kontroll, så Dennis Chitty fick tillfälligt avbryta sina försök och göra en krigsinsats i Storbritannien.

Alla försök att generalisera sina oövertygande experiment till att omfatta lämlar och andra djur var närmast pinsamma, men Chittys anda lever vidare. Sökandet efter den självreglerande lämmeln fortsätter.