Emissionen Nr 8 2001: Bland huvudjägare i regnskogen


Huvudjägare

Långt in i de mörka regnskogarna bor de. Det är inte lätt att hitta dem om man inte vet var man skall leta, men de finns där. Fram till på 50-talet var de huvudjägare med ett våldsamt förflutet, men de dagarna är sedan länge förbi, Shuarindianerna som jag spenderade sju dagar tillsammans med i somras är idag ett fridfullt folk som övergett krig och människoslakt.

[Bild]

Shuarindianerna bor i bambuhus.

Shuarindianer finner man i de djupa regnskogarna i Sydamerika. De tillhör en indianstam som av den vita mannen delats i tre delar när gränserna mellan Bolivia, Peru och Ecuador drogs.

Ofta när man är ute och reser får man erbjudanden att gå en sväng och bo hos lokalbefolkningen under färdens gång. Dessa erbjudanden är oftast väldigt turistiska och man möter inte det där äkta utan något med en plastig utsida.

Tack vare en god vän med goda kontakter uppe i den Ecuadoriska regeringen fick jag som andra utlänning någonsin chansen att träffa och bo tillsammans med en shuarstam. Just den här Shuarstammen var lite svår att nå och på det sättet hade den civiliserade omvärldens jäkt och ståhej undgått dess utopiska kollektiv.

Det fanns dock ett par sätt. Man kan åka buss i fem timmar, gå av i ingenstans och gå ett dygn genom regnskogen, man kan åka kanot i två dagar eller så kan man lifta med missionärernas eller militärens flyg som ibland flyger förbi.

Då det är roligt att åka enmotorigt sportplan och att militären är lite oberäkneliga så valde jag missionärernas flyg in och kanot ut.

Gräsplan som landningsbana

Lägligt nog så hade jag dragit på mig en förkylning i de stora översvämningarna som drabbade landet en vecka tidigare och jag fick därigenom privilegiet att känna på vad dykare kallar en squezze.

Många enmotoriga plan har nämligen ingen tryckkarbin, det gick bra upp, men när vi skulle landa så ville inte bihålorna tryckutjämna. Det leder till att jag fick undertryck i bihålorna som sitter under och runt ögonen.

Till en början så gör det bara ont, men till slut bestämmer kroppen sig för att göra något åt det. Det betyder ofta att de blodkärl som finns i närheten brister och bihålorna fylls av blod. Det är inte farligt, men väldigt obehagligt kan jag berätta av erfarenhet.

Slutligen rusade planet dock fram längs den gräsglänta som utgjorde landningsbana för den missionärsskola som låg i närheten. Efter en kort paus styrde vi dock vidare in i regnskogen.

Tillbaka i regnskogen

Regnskogen är en fantastisk plats. Överallt finns det blommor, insekter och träd i alla regnbågens färger. Vad som slog mig första gånger jag besökte denna skattkista av upplevelser var hur fantastiska alla färger är och vilka sällsamma lukter som gömts djupt under trädens myller av grenar.

I regnskogen är det dessutom aldrig tyst, ständigt sjunger papegojorna sånger om för mig svunna tider, cikadorna spelar från morgon till kväll och träden viskar i vinden. Överallt stöter man på organismer som med sitt utseende fångar och fascinerar sinnen annars dolda av avgaser, jäkt och stress. I varje träd, bakom varje sten och i varje vattensamling finner man något nytt och fantastiskt man bara känner igen från fantasin.

Det är en plats man lätt kan bli barn igen då svunnen fantasi åter finner nytt liv, men det gäller att inte helt ge sig hän nyfikenhetens sötma. Det finns nämligen inte bara mycket vackert och fantastiskt. Under ytan finner man ungefär femtiofyra miljarder saker som kan ha ihjäl en om man inte är försiktig. Allt man kan tänka sig finns där, farliga ormar, insekter, spindlar, sjukdommar, krokodiler och ... Huvudjägare.

Överlevnadstrix

Det finns ett par tricks man kan ta till. Till exempel så finner man ofta omkullfallna träd när man tar sig fram. När man skall passera dessa är det säkrast att stiga upp på stammen och ta ett steg till istället för att kliva över direkt, för det är där under stammen på andra sidan som ormen som biter dig kommer ligga.

Det säkraste sättet är dock att ställa en van indian på stigen framför sig, för är det någon som kan ana att tigern (tiger i sydamerika? Red. anm.) är i närheten eller ser ormen i tid så är det han. Regnskogen är hans skafferi och han hittar där, till och med bättre än Robinson- Björn, det han behöver.

Jag vet inte riktigt varför, men regnskogen har en stark dragningskraft som får mig att vilja återvända gång på gång. Där var jag sannerligen igen, på en stig med lera upp till knäna med min indian framför mig som så många gånger innan.

Indianbyn

Två timmar tog det att komma till den samling hus som under sex dagar skulle bli mitt hem. För att ta sig dit var man tvungen att klafsa/vada över två floder och till slut åka linbana över en tredje för att komma fram till den ö som var slutmålet.

Uppe på en kulle låg Gabriels hus. Det var en bambuhydda med två rum, ett kök med jordgolv och ett sovrum höjt en meter ovanför marken. Runt huset sprang hundar som sett sina bättre dagar, hönor, en kalkon och till och med ett par marsvin som Gabriel hade inne i köket.

De bodde i en urholkad stock och sparades till riktiga festligheter som julafton och nyår.

Gabriel var byälste och runt hans hus låg ett tiotal andra hus utspridda. Gabriel var ganska gammal, en 63 år skulle jag tro och han var blind på ena ögat. Hans fru hade gått bort ett par år tidigare, så just nu bodde han med sina två söner, sin dotter och hennes friare.

Jag vill inte säga att det var lyxigt, tvärt om, det fanns absolut inga bekvämligheter. Shuarerna är i stort sett helt självförsörjande med undantag för ett par nymodigheter. Gabriel hade en machete, en bössa från första delen av förra århundradet, en kikare med plastlinser, en ficklampa med svagt ljus , några tallrikar och en gitarr.

Huvudjägare

Fram till 1950-talet var Shuarerna huvudjägare, de har nu sadlat om på grund av missionärerna, men de utövar fortfarande shamanism. De lever på fiske, jakt och det de odlar. Det visade sig vara casava, platanos och jucca.

Casava är en rot som smakar som potatis ungefär om man kokar den, platanos är en matbanan som blir hård och smaklös när den kokas och jucca är en sorts sockerrör. Det är det man äter om man är Shuar, det är det enda man äter om man är Shuar.

Till frukost, lunch och middag äter man jucca, platanos och casava och om man har tur, en liten bit kyckling eller fisk. Man kan inte påstå att det är en varierande diet, men det är det som bjuds.

Djungelturer

Dagarna som kom spenderades med djungelturer tillsammans med indianerna där de visade vad som gick att äta i regnskogens skafferi, och jag kan lova att det var en hel del! På eftermiddagarna badade vi i den stora floden som omgav byn.

Man kan säga att det var en ganska enkel tillvaro som bedrevs i regnskogen, om man bortsåg från maten och faktumet att det är mycket långt till hjälp om det skulle hända en olycka. Dagarna är dessutom inte så långa, man omges av stora träd som suger åt sig solens strålar och när den börjar gå ner tar det inte lång tid innan det blir beckmörkt.

Kvällarna spenderas med någon liten syssla. Man kan fläta korgar, knyta nät eller spela musik. Detta gör att nästan alla Shuarer kan spela musik, och de är ganska duktiga. Gabriel hade två sånger som han tyckte speciellt mycket om.

Då indianerna bara pratar Spanska och Quetchua som är de gamla inkornas språk så var det lite svårt att ta reda på var sångerna kom ifrån, men det visade sig senare att den ena kom ifrån Bolivia och att Gabriel skrivit den andra helt själv.

[Bild]

Ibland måste man vada..

Livet kändes ganska lätt på kvällarna runt eldstaden med den gamla indianen spelandes melodiska sånger i dunklet och det tropiska regnet trummande i takt på taket. Någonstans där runt eldstaden försvann tiden och tankarna kunde vandra fritt långt ifrån klockor och tider att passa. Sångerna handlade om djungelturer och äventyr, om möten med djungelns konung, tigern, och om fällda byten, och de var alla ljuv musik för örat ...

Ljusspel

Det regnade varje natt som det brukar i regnskogen, därav namnet. Det beror på att det är varmt på dagarna så mycket vatten hinner avdunsta ifrån regnskogen.

När solen går ner igen så blir det kallare och vattenångan återgår till vatten. Men regnet slutar inte på en timme eller så som det ibland gör hemma. Det tycks ha oanade resurser och håller i med oförändrad styrka hela nätterna.

Ibland är regnen aningen våldsammare och blixtar bildar ljusspel i natten medan muller rullar över kullarna. Det verkar som att blixtarna urladdas närmare marken runt ekvatorn, då det är mer styrka i oväder där, och det är en upplevelse att kika ut under bladtaket på det spektakel som utspelar sig över himlavalven.

Shuarerna är inte imponerade, de har upplevt allt förut och för dom är det som en repris på tv som visas varje natt ...

Chitcha

Något måste sägas om chitchan också. Kvinnorna i hushållen gör chitcha, som är en dryck och det finaste som Shuarerna har.

Det är en alkoholhaltig dryck som tillverkas genom att kvinnorna tuggar sockerrör och spottar ut det i en bytta, så man kan säga att det är saliv och sockerrör.

Det är lite äckligt, så det gäller att inte tänka när man dricker, det är nämligen en väldigt viktig ingrediens i shuarernas liv. Om man kommer någonstans som gäst så blir man genast bjuden på chitcha. Det gäller att dricka, eller åtminstone låtsas, för det betyder så väldigt mycket för indianerna att få bjuda och de tar verkligen illa upp om man inte smakar.

Kackerlackor

Chitchan drar till sig en hel del kackerlackor när solen går ner, så det är tur att det är så mörkt som det är kanske.

Kackerlackorna i sig är ju inte så farliga, de är mest äckliga. Men om man till exempel slår ihjäl en kackerlacka när man sover och inte städar upp efter sig så drar den till sig myror. Myrorna är inte alls som myrorna här och det gör verkligen ont att bli biten.

Fiske i floden

En dag så skulle vi ut och fiska. Gabriel plockade fram en larv stor som min tumme som han hade i ett specialblad så att den skulle lukta gott för fisken.

Sedan tog han fram en STOR krok som satt fast på en grov lina. Jag skulle tro att det var en 0,7 lina kanske (för er som fiskar). Sedan tog vi oss ner till floden och Gabriel kastade ut.

Tyvärr fick vi inte någon fisk den dagen. Gabriel sade att det var för högt vatten, fisken sov eller hade rest bort på semester.

Ni vet hur fiskare är när de inte får något. Men jag tyckte verkligen att det var synd att vi inte fick något, för med tanke på vad han använde för grejer så såg jag framför mig hur han gjorde ett stumt motryck och att hela floden reste sig som om han fångat lochness odjuret.

Jag hade gärna velat se vad det gömde sig för odjur i flodens grumliga vatten.

Papegojfällor

En annan dag gav vi oss ut och byggde papegojfällor. Det var ganska avancerade fällor, ungefär som dom som coyoten brukar använda för att fånga hjulben i de tecknade filmerna.

Gabriel byggde ett par olika sorter, de flesta var snarfällor där papegojan åt något och stötte till en pinne som släppte lös en annan pinne som snärtade iväg och snarade fågeln.

Det var ganska spännande att se, tyvärr så regnade det så mycket dagen efter, så jag fick aldrig se om vi lyckades fånga någon papegoja. På vägen hem så hörde vi hur det började braka och knaka i regnskogen och Gabriel sade att det var en Armadillo, en sorts bältdjur som var på väg mot oss. Den var dessutom väldigt nära, en 15 - 20 meter ifrån kanske när det var någon som nös och sedan såg vi inte den någon mer gång.

[Bild]

Korgflätning

Dåligt med djur

Vistelsen i regnskogen var ganska djurfattig på det hela taget, jag såg många papegojor som man kunde prata med, en trädapa och en sköldpadda, men inga ormar eller dylikt. Det var istället växterna som imponerade på mig.

Det fanns en mängd medicinväxter som var bra för allt möjligt. Det fanns också mycket frukt. En dag gick vi förbi ett mangoträd, så vi tog ner en mogen mango, och den var så god efter att bara ha ätit casava, jucca och platanos.

Efter att ha ätit hela mangon frågade Gabriel om vi brukade äta mycket frukt i Europa och jag sade att det gjorde vi. Varpå han sade att det gjorde inte de och så gick vi vidare. Det blev ingen mer mango ...

Djungeldisco

En av de sista dagarna i regnskogen råkade sammanfalla med fars dag. Gabriel har en stor familj, 12 söner och 2 döttrar. Ju fler personer desto större kalas. Då jag bodde hos Gabriel så blev jag också inbjuden att vara med.

Det började med en lunch på dagen och för en gångs skull var det inte jucca, platanos eller casava! Det blev apa. På kvällen blev det sedan festligt värre. Alla familjerna samlades i ett stort avlångt hus och sedan blev det djungeldisco till sent in på natten.

Det var många som var nyfikna och ställde frågor. Hur lång tid tar det att åka till Sverive? Hur många syskon har du, El Stockholmo ... Även om jag drog mig ur ganska tidigt så fortsatte festen till lunch nästa dag. Vissa personer hade gått in från Peru, en gångmarsch på flera dagar för att komma dit.

Shamanritual

Sista natten beslöt Gabriel och Gabriels två älsta söner sig för att genomföra en shamanrit. Det gick ut på att man kokade en rot som växte i regnskogen, när man sedan drack avkoket så fick man syner, det var helt enkelt en rätt så kraftig drog. Jag prövade inte och det är jag glad över, för jag såg att indianerna laddade länge innan de vågade dricka.

Sedan höll de igång hela natten med att spela musik och upprepa mantran. Dagen efter berättade Gabriel att han sett i en syn att jag skulle flyga hem.

Det stämde inte riktigt, för det var ju tänkt att jag skulle åka kanot och sedan ta en buss, men under de sista dagarna hade det börjar regna kraftigt och floden hade stigit så högt att vägen som bussen gick på hade regnat bort. Så vi beslöt att flyga hem istället, precis som Gabriel hade förutspått.

Det visade sig dock vara lättare sagt en gjort. Planen kunde inte landa när det var så mycket moln på himlen, så det var bara att vänta vid gräsplanen på att det skulle bli bättre väder.

Det visade sig att så blev det inte, så jag fick spendera natten i ett klassrum på missionsstationen. De bjöd till och med på middag, morotsoppa med popcorn och mjukt bröd. Det var nog det godaste jag ätit efter en vecka med bara jucca, platanos och casava till frukost, lunch och middag.

Dagen efter klarnade det upp och planet kunde landa. Det var en lättnad att få lämna regnskogen och få lite riktig mat. Att vänta utan att veta hur länge tar på krafterna.

Ibland regnar det...

En tillvaro utan jäkt

Regnskogsvistelsen är det mest exotiska som jag har gjort. Det är inte ofta som man får chansen när man är ute att pröva på något riktigt genuint. De flesta upplevelser är tillrättalagda för turister, och det där oförstörda blir svårare och svårare att hitta för varje dag vi färdas in i det 20:e århundradet.

Det är inte många indianer som varit utanför regnskogen till någon stad, så de har ett ganska snäft synfält. Världen är floden, det stora trädet och bergen. De betalar ingen skatt och tillvaron är ganska lugn. Det spelar ingen roll om det är måndag eller fredag, det finns ingen stress, bara riktig vänlighet och en hel del humor.

Den yngre generationen blir dock mer och mer nyfiken på omvärlden, men indianerna gör bäst i att stanna i regnskogen, det är en fantastisk plats. Trots att jag var glad att lämna regnskogen för att få i mig riktig mat så saknar jag den redan, och jag kommer säkert att återvända igen. Kanske inte till Ecuador, men till någon annanstans.

Regnskogen krymper för varje dag och dess innevånare blir snabbt färre och färre. Trots att jag tog mig ut med huvudet i behåll så längtar jag redan tillbaka.

Micke


Emissionen är Konglig Elektrosektionens tidning vid KTH.

Valid

W3C html, W3C css, WAI aaa.