Emissionen Nr 8 2001


Canneloni Marconi

Den tolfte december 1901 sände Marconi iväg ett morsemeddelande trådlöst över Atlanten. Emissionen granskar mannen bakom ...

Den 25 april 1874 blev Annie Marconis sovrum invaderat av tjänstefolket. Orsaken till denna uppståndelse låg i sängen och gjorde sitt bästa för att inte gråta. Efter att ha begrundat Annies nyfödde son ett tag försökte den äldre trädgårdsmästaren vara snäll och sa: Vilka stora öron han har! Inte visste trädgårdsmästaren att han pratade om en blivande nobelpristagare.

Plågsam skola

Guglielmo Marconi föddes i staden Bologna i en välbärgad italiensk familj. Hans föräldrar var uppenbarligen fast beslutna att göra sina barn så lyckliga de bara kunde. Efter tre plågsamma år i en privat förskola slapp lille Guglielmo skolan helt och hållet tills han var tolv år gammal. Då började han studera i Florens, och det var han inte glad för. Han var blyg och blev bland annat retad för sina bristande kunskaper i italienska. Hans stora dröm var att bli marinoffi- cer, men han klarade inte antagningsprovet (trots en privatlärare) och fick i stället börja på Livornos tekniska skola.

Hemliga experiment

Vetenskapligt skräp, som Guglielmos pappa utryckte det, började fascinera Marconi. För att inte reta fadern valde han ut en ensligt belägen plats ute på gården där han i all hemlighet genomförde diverse experiment. En äldre, halvblind telegrafist lärde honom morsekod i utbyte mot att Marconi läste högt för honom. Detta ökade Marconis intresse för det elektriska. Efter att ha läst om den tyske fysikern Heinrich Hertz försök med elektromagnetiska vågor blev han fast besluten att undersöka fenomenet närmare. Till skillnad mot fadern trodde mamman på sin sons idéer. Hon tillät sonen att ockupera en hel vindsvåning och gav honom pengar till experiment. Pengarna räckte dock inte till. En gång sålde Marconi till och med sina skor för att kunna köpa den utrustning han behövde. Till slut lyckades han upprepa Hertz induktionsexperiment och kunde nu roa sig med att sända elektromagnetiska vågor några centimeter genom luften.

Marconis stora mål blev nu att försöka få den trådlösa förbindelsen att fungera över större avstånd.

Trådlösa förbindelser

Marconi började gradvis förbättra Hertz sändare. Efter ett tag lyckades han sända ett morsemeddelande tvärs över rummet. I takt med att räckvidden ökade fick man allt svårare att skrika tillräckligt högt för att bekräfta att experimenten gick bra. Marconis bror, Alphonso, fick ofta uppdraget att ta hand om mottagaren, och de italienska grannarna började snart undra vad han egentligen höll på med. Ibland hörde man honom skrika, ibland viftade han häftigt med en handduk från någon kulle. Till slut började han i stället skjuta i luften för att underrätta Guglielmo om den lyckliga utgången.

Smugglingen

Den 21-årige Marconi försökte nu få staten att finansiera hans projekt, men fick avslag. I Italien hade man redan ett välutvecklat telegrafinätverk och ansåg sig inte behöva ett trådlöst system.

Marconis mamma gav dock inte upp så lätt. Hon packade väskorna och tog Marconi med sig till England. Vid gränsen plockade dock misstänksamma engelska tulltjänstemän sakligt Marconis sändare i bitar innan upphovsmannen tilläts passera. Efter att ha återuppbyggt sin trasiga utrustning ansökte Marconi om patent på denna, vilket han också fick beviljat. Samtidigt satt inte Marconis mamma still utan lyckades introducera honom för chefingenjören på det engelska postverket (som även hade hand om telegrafförbindelserna). Marconis framgångar imponerade stort, och han tilläts demonstrera sina försök först för militärer och postverkets styrelse, och sedan även för allmänheten.

Storslagna försök

Marconi började bli berömd. 1897, ett år efter att han kom till England, skickade Marconi ett morsemeddelande över 14 kilometers avstånd och slog därmed sitt eget rekord från samma år. Nu behövde han investerare som trodde på hans uppfinningar, och sådana lät inte vänta på sig. Marconis mamma gjorde Guglielmo, ever heard of him? 15 Nr 8 2001 åter det omöjliga. Denna gång övertalade hon Marconis far att gå med på att finansiera sonens företag. Redan 1897 grundade Marconi Trådlösa telegraf- och signalbolaget AB, som efter ett tag bytte namn till Marconis bolag. 1898 hade han redan en trådlös fabrik igång i Chelmsford.

Marconis sändare började installeras på bl a fartyg där de ibland till och med fungerade. Konstruktionen förbättrades ständigt, men det fanns även tvivlare, som ville ha konkreta bevis. I synnerhet kabelbolagen konspirerade mot Marconi och förbjöd sina kunder att använda Marconis sändare. Guglielmo blev tvungen att flytta sina experiment till Irland där regeringen körde över kabelbolagen och tillät honom använda den befintliga telegrafinfrastrukturen. På så sätt slapp man fördröjningar och höga avgifter.

In the navy ...

För att få död på alla tvivel genomförde Marconi sitt berömda försök där han skickade ett morsemeddelande över Atlanten (se artikeln bredvid) år 1901. Åtta år senare fick han Nobelpriset i fysik. Först i och med första världskriget fick Marconi avbryta sitt arbete då han blev inkallad i den italienska armén. Han avancerade snabbt från löjtnant till kapten varefter han gick över till flottan och upphöjdes till kommendör. Efter krigets slut fick han vara med i den italienska delegationen under fredskonferensen i Versailles och fick slutligen en medalj för sina insatser.

Utmärkelser började för övrigt flöda in på allvar. Marconi fick ta emot mängder av hedersutnämningar. Han hade bl a förärats Storkorset av Viktoriaordern och blev även senator i Rom.

1935 flyttade Marconi tillbaka till Italien där han dog två år senare av hjärtinfarkt. Trådlösa sändare över hela världen tystnade i två minuter för att hedra hans minne.

Sergej

Det transatlantiska försöket

Den tolfte december 1901, kl 12.00, lyckades Marconi genomföra den första transatlantiska radioöverföringen och skrev därmed historia. Marconi hade låtit uppföra en enorm sändaranläggning i Cornwell, England, från villken en signal sändes av en medhjälpare. Signalen mottogs sedan av Marconi i Newfoundland, Kanada. Så låter i den klassiska beskrivningen. Men hur var det med rekordet egentligen?

Vid närmare granskning är det lätt att bli skeptisk till att överföringen skulle ha lyckats.

Vetenskaplighet

Grunden till misstankarna ligger i experimentets natur. Det utfördes under förutsättningar som knappast skulle kunna kallas dubbelblinda.

För att starta försökssändningarna telegraferade han nämligen till sändarstationen (atlantkablen för telegrafi fanns redan sedan några år) vad som skulle sändas, och när det skulle ske. När han sedan var ute och lyssnade med sin radio tilläts inga oberoende att lyssna, utan rekordet noterades då Marconi påstod sig ha hört signalen.

Även tidpunkten för detta gör att man lätt blir ytterligare skeptisk. Vid tidigare försök noterade han alltid den exakta tidpunkten, hur udda den än må vara. I just det här fallet är allt väldigt jämnt.

Misstänkt, någon?

När man gräver en smula i det tekniska detaljerna så är det lätt att bli övertygad om att här ligger ytterligare ett litet gäng hundar begravda. Sådant som sändarfrekvenser och anpassade antenner var totalt okända på Marconis tid, så vi vet inte exakt på vilka frekvenser hans utrustning arbetade, men genom att studera foton kan man med ganska stor säkerhet säga i villket område det rör sig. På detta vis kan man säga att den utrustning som användes för det berömda rekordet arbetade vid ungefär 1 MHz. Transatlantisk kommunikation kräver studs i jonosfären för att lyckas pga. jordens krökning, och olika lager i jonosfären gör att vissa frekvenser studsar medan andra inte gör det.

Idag vet vi att frekvenser kring 1 MHz är extremt illa lämpade för sådan kommunikation, då de knappt studsar alls.

Marconi själv kände överhuvudtaget inte till jonosfären, då den upptäcktes först många år senare, utan trodde att radiovågorna kröktes av jordens dragningskraft.

Fejkat?

Kan man då dra slutsatsen att Marconi fejkade alltihop? Nja, fullt så enkelt ska man nog inte göra det.

Eftersom han hade en mottagare som inte var frekvensavstämd – den lyssnade i princip på alla frekvenser samtidigt – så kan han ha hört en hel del annat än vad man förväntar sig. En teori har därför förts fram att skulle ha hört en oavsiktlig överton från sändaren. En sådan skulle kunna ha gått fram bättre över Atlanten. Detta verkar dock en smula orimligt då man tittar på hans sändarantenns konstruktion, vilken strålar illa på andra frekvenser än grundtonen. En betydligt troligare förklaring är att han hörde blixtoväder i området. Detta är inte så otroligt som det kanske kan verka då den sorts sändare han använde låter precis som blixtar. Dessutom var det enligt uppgift ett ordentligt oväder under dagen för försöket.

Anders Hägglund


Emissionen är Konglig Elektrosektionens tidning vid KTH.

Valid

W3C html, W3C css, WAI aaa.