Emissionen Nr 8 2001: Ledare
Hmm, det här är min sista redaktörspalt och tur är väl det för just nu står det ganska still i mitt huvud.
Det kan i och för sig bero på att jag just
suttit och skrivit ihop en labbrapport och har väl drabbats av det
som i dagligt tal brukar kallas labbkoma. Ni vet hur det är, det
börjar när man sätter sig framför skrämen och öppnar upp ett nytt
dokument. Tomt. Jättetomt. Vad ska skrivas? Vad har jag gjort?
Syfte? Fanns det verkligen något syfte med labben? Ingen
aning. Nåja, jag kan väl alltid svamla lite tänker man och börjar
skriva något i stil med Syftet med denna uppgift är att...
Sedan brukar det faktist gå bra ett tag. Man gnisslar lite
med tänderna, infogar lite bilder och kanske en ny liten ekvation
och brukar för det mesta lyckas ljuga ihop iaf det mesta av
rapporten. Sedan stiger man in i fas tre av labbkoman.
Kreativitetet tar liksom slut. Man börjar stirra framför sig igen
fast med lite mer manisk blick än i fas ett. Det kryper i
kroppen, det blir svårt att sitta still, man vill gnissla tänder
och skrika högt. Det känns som varenda syremolekyl i datasalen
har försvunnit och man dunkar desperat huvudet i tangentbordet och
kvider jag vill inte vaaara häääär...
.
Vi har nu kommit till ett vägskäl i labbkoman, antingen tar man sig samman, biter ihop, köper en cola och skriver klart det sista eller så ger man upp. Man kollar in schemat och konstaterar att labben faktist inte ska in förrän i morgon klockan ett så man kan ju faktist skriva klart den mellan föreläsningarna i morgon bitti. Lugn efter sitt beslut packar man således ihop och åker hem, eller som i mitt fall, sätter sig och skriver en red-spalt. Så ha förlåtelse för allt det här svamlet, jag är ganska trött.
Camilla