Maccu Piccu

Många är de som vandrat fram ovan molnen på smala stigar högt upp i de andiska bergen. Skälen har varit många, men målet har varit detsamma, alla har de velat nå staden ovan molnen, Maccu Piccu.

Soluppgång över Maccu Piccu.

Maccu piccu ligger utanför Cusco i Peru. Där har den legat i snart 500 år och är mest känd för att det är inkastaden som Spanjorerna aldrig hittade. Det är på grund av det sagoliknande läget samt att ruinstaden är så väl bevarad som gör den till Sydamerikas största turistattraktion. Många är de fötter som vandrat inkaleden under de 500 år som staden funnits där och det är svårt att tro att staden faktiskt varit bortglömd under 300 år.

Återupptäckt!

Så när som på ett par indianer visste världen inte att Maccu Piccu existerade förrän 1911 då Hiram Bingham, en överklassupptäckare från USA snubblade över staden av misstag på sin jakt efter en annan mytomspunnen inkastad, Vilcabamba.

Ett par mil utanför Cusco ligger den heliga dalen som består av en canyon med utposter, uppsamlingstationer och tempel. Spanjorerna ryckte fram genom dalen i början på femtonhundratalet och tog stad efter stad i sin jakt på guld. Efter ett par mil delar sig canyonen i två nya canyons. Maccu Piccu ligger i den västra och Vilcabamba ligger i den norra. När det stod klart att Spanjorerna skulle inta Vilcabamba 1544 så flydde indianerna som fanns kvar in i regnskogen och gömde sig.

Spanjorerna var väldigt grundliga och använde befolkningen och patruller till att nosa upp nya inkastäder att plundra, så inkaindianerna trodde att det bara var en tidsfråga innan spanjorerna skulle komma tillbaka genom dalen och svänga vänster istället för höger. Du kan ju bara tänka dig själv, det är som Hans och Greta och deras brödsmulor. Följ dalen, om du hittar en stad är du på rätt spår, kommer man till en korsning och det ligger en hel drös med städer i den norra förgreningen så kanske det ligger ett par i den västra också? Men just i det här logiska antagandet slog det fel, och det hela beror på Maccu Piccus fantastiska läge.

Maccu Piccu

Maccu Piccu, den bortglömda staden, eller staden ovan molnen som den ibland kallas ligger på en bergskam en bit över omgivningen. Vad som döljer sig där högt uppe ovan dalens trygga famn går inte att se.

Inkastäderna var utposter, inte handelsutposter, för inkariket drevs som ett kollektiv där ingen gick fattig, alla ägde lika mycket och ingen behövde vara hungrig. Maccu Piccu var en uppsamlingsstation för råvaror som kom ifrån den omgivande regnskogen. Naturen i den heliga dalen är ganska karg, men när man närmar sig Maccu Piccu träder man in i molnregnskog, en ganska sällsynt regnskogsform som bara existerar på ett fåtal platser i världen.

Faktumet att Maccu Piccu var en uppsamlingsstation mot regnskogen och därför belägen i utkanten till regnskogen gör att den omgavs av tät vegetation. Det finns minst en miljon grejer som kan ha ihjäl en i regnskogen om man inte exakt vet vad man håller på med.

Det tillsammans med Maccu Piccus svåra läge räddade staden från att plundras av spanjorerna. Med tiden dog de få som visste att Maccu Piccu existerade och staden föll i glömskans dunkel där den låg inne i regnskogens djup, högt uppe på en bergskam invirad i moln.

Hiram Bingham

Men 1911 kom då Hiram Bingham stormandes genom regnskogen på sin jakt efter inkafolkets mytomspunna huvudstad, Vilcabamba. Då vägen dit var oklar följde han istället Rio Vilcanota som är den flod som slingrar sig fram i dalens botten.

Efter ett par veckor träffade han på en indianfamilj som levde av jordbruk på en av flodens strandbankar. Med hjälp av sin tolk lyckades Hiram Bingham ta reda på att fadern i indianfamiljen hittat en ruin högt upp i bergen, men att det var mycket svårt att ta sig dit och det fanns giftiga ormar, men att han skulle visa Bingham var den låg. För den informationen betalade Hiram Bingham en summa som idag skulle motsvara tre kronor!

Den försvunna staden

Maccu Piccu

Efter flera timmars klättring nådde de toppen och Hiram Bingham möttes av en häpnadsväckande syn, Maccu Piccu.

Hiram Bingham stannade bara under några få timmar för att ta fotografier. Beskrivningarna som han följde talade emot att detta var den försvunna staden som han var på jakt efter, så han fortsatte utan att då förstå vikten av sitt fynd. Resten av historien är lång och fascinerande och kan sammanfattas med att Hiram Bingham lyckades återfinna inte bara en försvunnen stad utan tre, Vitcos, Vilcabamba och Maccu Piccu(!).

Världskändis

I en tid där upptäcksresor var ett säkrare kort till berömmelse och rikedom än filmstjärnekarriärer väckte i och för sig upptäckten uppståndelse, men den överskuggades av Roald Amundsen som precis återvänt från Sydpolen.

I och med detta fastlades att den sista stora gränsen var passerad och upptäckresandernas århundrade kom till enda, men det hindrade inte Hiram Bingham från att utnyttja sin berömmelse till att bli invald i senaten. Efter ett par år föll dock korthuset ihop och Hiram Bingham fick försörja sig på att skriva otaliga böcker och genom att hålla föredrag om sin upptäckt av Maccu Piccu.

Under ett av dessa föredrag deltog chefredaktören för National geographic och han blev så imponerad att han beslutade att finansiera ytterligare en expedition åt Hiram Bingham till Maccu Piccu för att fotografera staden till ett reportage.

Magi i nutid

Hiram Bingham lämnade staternas trygga tillvaro för ära och berömmelse på sin jakt efter Vilcabamba och Vitcos, men det kom att bli Maccu Piccus upptäckt som han för evigt kommer att bli inskriven i historieböckerna för.

Staden ovan molnen kittlar sinnena och har fascinerat mänskligheten i nära 100 år, det är mystiken, dess sagolika läge och arvet efter inkaindianerna som gjort platsen till Sydamerkas största turistattraktion. Det var historierna om den förlorade staden och ryktet att staden kanske håller på att halka ner för bergskammen som fick mig att styra mot Sydamerika. Det var barndomsdrömmen att se staden ovan molnen som jag ville förverkliga innan det var för sent.

Att ta sig dit

Det finns flera sätt att ta sig till staden ovan molnen, man kan gå, åka tåg eller flyga helikopter. Resan är ganska dyr, turistdepartementet försvarar sig med att det är för att minska belasningen på Maccu Piccu som man har så stora avgifter samt att det är för framtida renoveringar.

Man skall inte tro att man får uppleva den glömda staden på egen hand, Maccu Piccu är den största turistattraktionen i hela Sydamerika. Det sägs att det är 800 personer som går inkaleden varje dag, om det är personer som börjar gå leden eller om det är totalt på hela leden låter jag vara osagt.

Under sin höjdpunkt täckte inkariket lika stora arealer som rommarriket gjort, och man hade 10 miljoner innevånare och 24 000 kilometer vägar.

Att vandra

Det finns två leder till den förlorade staden, en fyradagarstur på 44 kilometer och en kort tvådagars. Naturligtvis skall man ta den längsta, den passerar häpnadväckande vyer och det är något speciellt med att sväva ovan molnen.

Det är dessutom en särskild känsla att följa i de gamla indianernas fotspår, nackdelen är att man inte är ensam. Första dagen går man på relativt slät mark. Längs vägen ser man spår av ruiner och då menar jag inte enstaka hus, utan STORA ruiner. Andra dagen anses som den jobbigaste på hela leden. Svårigheten ligger i att besegra dead womans pass, som består i en stigning på 1200 höjdmeter.

Är man inte acklimatiserad så kan det bli hyggligt besvärligt att ta sig upp, men belöningen är desto större. Från passets topp ser man långt om vädret är bra, dessutom är det kul att se alla andra som kämpar sig upp för de sista trappstegen då ju alla vet att skadeglädje är den bästa glädjen ...

Sedan bär det av utför igen till övernattningsplatsen. Tredje dagen är den bästa. Leden går upp till ännu ett pass och sedan följer den en bergsrygg in i molnregnskogen. Genast blir vädret varmare och om det är någon dag som det verkligen lönar sig att hålla hög takt för att få uppleva ledens mystik för sig själv utan de andra 800 turisterna som går leden, så är det dag tre.

Man passerar sex ruiner längs vägen, som går genom en grön regnskog med uthuggna trappsteg ur berget och en och annan handgjord grotta. Regnskog är alltid lite romantiskt mystisk att se, men att kasta in lite ruiner i potten i sann Indiana Jonesanda kan även få den skeptiske att bli en sann entusiast.

De många ruinerna längs leden fungerade som försvarsinstallationer och som kontrollstationer för vad det var för folk som rörde sig på leden, som uppsamlingsstationer och som vandrarhem. Det är dag tre som man går den långa leden för, den korta tvådagarsleden passerar inte här.

Maccu Piccu i soluppgången

På kvällen kommer man fram till baslägret som utgörs av ett vandrarhem med dusch och bar, det finns även disco på kvällarna för de som gillar det.

Om man är uppmärksam kan man höra från de som endast tagit tvådagarsturen hur dålig fyradagarsturen är, det är mycket spekulationer och väldigt lite sanning. Det är naturligtvis ingen som gått fyradagarsturen själva, de har endast hört någon som känt någon som sade att ... ni vet hur den går.

Tidigt nästa morgon går man upp ett par timmar innan soluppgången för att gå den sista biten till solporten. Där kan man från ovan njuta av soluppgången över Maccu Piccu. Det är ett fantastiskt tillfälle att reflektera över saker och ting och njuta av Maccu Piccus magi. Detta gör man dock bäst själv och man bör därför vandra 100 meter längre ner på leden, för då slipper man de flesta andra turisterna och det är bättre utsikt där.

När soluppgången är till sin enda är det bara att ta sig ner och njuta av ruinernas skönhet. Det är ungefär då som man upptäcker att det finns andra sätt att ta sig till den glömda staden. Man kan nämligen för en ansenlig summa ta tåg och sedan buss upp till ingången, men kan man verkligen uppskatta Maccu Piccus skönhet till sin fullo om man inte har gått inkaleden dit? Troligtvis inte ...

Ruinerna

Ruinerna är fantastiskt bra bevarade och har en fascinrande egenskap av att äta upp turister. Trots att det finns mycket turister runt ruinerna så är det lätt att glömma bort dem i alla små rum och gångar.

Något jag verkligen rekommenderar är att man klättrar upp för det lilla berg som kastar sin vakande skugga över Maccu Piccu, Huayna Piccu. Vandringen uppför berget är brant och man får ta det försiktigt, en timme tar det enligt guideboken, men ligger man på tar det betydligt kortare tid, jag gjorde den på 23 minuter.

Från toppen har man en fantastisk utsikt som inte går av för hackor och man upplever en annan imponerande egenskap som Maccu Piccu innehar. Dess byggnader är placerade så att de tillsammans bildar ett djur. Maccu Piccu föreställer en Kondor, men andra ruinstäder i området föreställer, lamor, örnar, kolibrier och liknande heliga djur.

Maccu Piccu är inte bara ruiner, Inkaleden är inte bara Maccu Piccu och inget är något värt utan Huayna Piccu, det är konstigt nog höjdpunkten på inkaledsvandringen, den skapar läget och bidrar med mystiken.

Maccu Piccu ett måste

Maccu Piccu från ovan

Maccu Piccu är en nödvändighet för varje Sydamerikaresenär, det är en magisk plats som bara måste upplevas. Tyvärr håller den stora anstormningen av turister på att förstöra platsen för all framtid. Det är lite för lätt att ta sig till Maccu Piccu för stadens eget bästa, dussinturisterna med tjocka plånböcker har inga problem att ta sig dit.

Jag kan inte förstå att turister slutar tänka och beter sig som svin när de är på semester. I vanliga fall är det ofta amerikanerna som man skyller på, men jag hade inga större problem med amerikaner på den här resan, snarare tvärt om.

Det var istället Tyska och franska turister som drog skam över sig. Ett fenomen som talar för detta är att tyska turister inte kan gå utan att skrika på tyska konstant och att fransmännen måste klättra upp på ruiner eller ta stenprover av dem. Jag hoppas att du förstår att detta är en grov generalisering, men det förstör naturligtvis upplevelsen i det hela. Hur kan man slappna av och njuta av ruinernas mystik när en fransman på sin jakt efter bättre sol klättrar upp på och river ner en halv vägg som stått där i 500 år?

Roliga grupper

Det finns naturligtvis även hänsynstagande resenärer som förstått att man utgör en ambassadör för sitt land när man är utomlands.

Jag fick många vänner från en hel drös länder, var annars kan man möta tre piloter från Argentina, en galen Walsare som vandrat leden för 9 år sedan då det knappt fanns några turister där, två australiensare, en fransk kryptolog, en amerikansk professor i kemi och en svensk operasångerska, listan kan göras lång.

Det STORA äventyret finns i Peru

Hiram Bingham förde världen till staden ovan molnen och staden lade världen för hans fötter. Den kanske mest mytiska platsen i världen köptes för tre kronor och man kan idag kanske tänka att det var ett ganska bra köp.

Maccu Piccu måste upplevas för att det är en så fantastiskt karakmatisk plats, men det finns inget bättre än den där Indiana Jones-känslan och den hittar man nog inte i Maccu Piccu, för det är svårt att fantisera om att man är där först.

Tar man sikte på en bergsguide och åker med honom så kan man ana att den finns där, men när du tror att du är den på spåren kommer en drös av skrikande tyskar och ställer sig i vägen. Jag skulle i så fall tro att en vandring till de andra två förlorade städerna Vitcos eller Vilcabamba bjuder på större äventyr, det finns inga bilvägar som går dit och enda vägen är till fots.

Det finns större äventyr att hitta, men är man riktigt seriös i att söka det riktiga äventyret så är faktiskt Peru landet att göra det i. Peru har ett fantastiskt läge med höga berg och djupa dalar täckta av regnskog, dessa utgör de enda vita fläckarna kvar på världskartan.

Där djupt inne i regnskogen ligger det fortfarande gömda inkaruiner som väntar på att upptäckas. Vägen dit är oklar, även om du får turen att finna en av de smala vägar som inkafolket byggde för att snabbt kunna skicka meddelanden över sitt rike.

Staden ovan molnen.

Det kommer inte vara helt lätt att se vart vägen slingrar fram då regnskogens växter och innevånare gör sitt bästa för att gömma dess existens, men äventyret finns där på den stigen, det är en utmaning som bara behöver antas.