Toppen

Här ovanför alla molnen är himmelen så förunderligt blå... Det finns mycket konstigt som folk gör, jag har funderat på varför folk utsätter sig för fara till synes i onödan. Det finns många exempel, dock har jag attraherats av en speciell företeelse, nämligen, vad får människor till att klättra upp på berg? Är utsikten verkligen så lockande eller försöker de bara se vilket håll som är hem när de har gått vilse?

Cotopaxi 5897 m ö h

Det skall fastslås att det finns berg och så finns det BERG. I Sverige har vi berg, men i Sydamerika, Nepal och en del andra platser finns det BERG. Ta ett exempel: Sveriges högsta berg heter Kebnekajse och är 2114 m ö h och världens högsta berg Mount Everest 8848 m ö h är alltså 4 ggr Kebnekajses höjd, en lilleputt på den internationella marknaden. Saken kunde inte passa bättre att undersökas under sommaren som varit, då jag passade på att besöka Sydamerika under dryga två månader. Som nybliven äfventyrsfaddier så var jag bara tvungen när tillfälle gavs. Det fanns inget att skylla på och den 11/7 - 2001 gav jag mig på att bestiga Cotopaxi. Det hela började inte så bra. Jag fann mig själv strandsatt 8 kilometer ute i ingenstans utan guide och utan bil. Guiden dök upp efter en dryg timme, han hade haft problem med bilen, bra eller dåligt när man skall ut i ingenstans? Det tog ytterligare en timme på små grusvägar, genom floder (bron hade regnat bort) och upp i bergen innan vi nådde foten på Cotopaxi, världens högsta aktiva vulkan med sina 5897 m ö h. Det var förälskelse vid första ögonkastet, Cotopaxi är ett stort och vackert berg, där det står i ensam majestät med toppen vit av sockervadd

Klättring

Toppen

Det ter sig nu dags att närmare berätta hur det går till att bestiga Cotopaxi. Är man turist så börjar man inte bara klättra vid foten, nej, ofta tar man bil upp till en stuga där man acklimatiserar sig en halv dag. Under tiden tränar man på att använda utrustningen och på hur man använder cramponerna (spikar man sätter fast på skorna) för att få grepp på isen/snön.Sedan ger man sig på att klättra upp de sista 1000 höjdmetrarna till toppen på natten. Glaciären blir nämligen väldigt farlig att gå på på dagen, då solens strålar får den att smälta. Den blir farlig för att man inte får lika bra fäste med cramponerna samt det finns djupa klyftor i isen som blir svagare och därmed mer sannolika att brista då klättrarna passerar över dem. När man sedan når toppen är det bara att ta kort och ta sig ner igen. Tro mig, det låter mycket lättare än vad det är...

Väderförändring

Vid den här tiden är det vinter på Cotopaxi vilket medför oförutsägbart väder med snabba omslag och det är betydligt fler som får vända än som får njuta av faktumet att vägen är slut och att den enda vägen ifrån toppen är den de just kom dit på. Jag har varit där. Jag har vandrat in i riket ovan molnen där fantasi och verklighet är samma sak...

Hög höjd

Refugee

När jag klättrade de första 300 höjdmeterna från parkeringen upp till refugeet som huset kallas så var jag starkt tveksam till om jag skulle orka nå toppen, visst, jag bar en massa saker som inte skulle till toppen då, men det var väldigt, väldigt jobbigt då marken var sand (två steg framåt och ett tillbaka) och jag inte var helt van vid höjden, i det här fallet 4500-4800 m ö h. Väl uppe åt vi lunch och sedan bar det av till en närbelägen glaciär för att träna på hur man går med crampons som är en sorts spikar man sätter på fötterna för att få fäste på snön/isen, på hur man bromsar ett fall och hur man använder isyxorna. Efter det var det dags för middag, sedan var det marsch i säng för att försöka få ett par timmars sömn innan midnatt då det var väckning och frukost fram till klockan 1 . Därefter hade man 7 timmar på sig att nå toppen, kl 8 på morgonen var deadline.

Tur med vädret

Normalt är det dåligt väder på vintern, men jag brukar ha tur med vädret så det var inte helt oväntat att jag var the luckiest man alive . Det var molnfritt, vindstilla, stjärnklart och fullmåne! Molnen låg spridda 1000 meter under oss och i nattmörkret såg jag neonlysena från Quito som ligger 1,5 timmer bussfärd bort. Vi lämnade Refugeet (4800 m ö h) sist av klättrarna runt klockan 1.30 efter midnatt. I fullmånens glans syntes de andra klättrarnas pannlampor leka kurragömma sporadiskt över bergets is... Behöver jag säga att jag blev tagen av tillfällets skönhet?

Magiskt landskap

Cotopaxi omgiven av dimma

Första timmens klättring var en fröjd för ögat och jag njöt av varje sekund. På vägen upp ändrades landskapet. Ibland fick jag gå över isbroar för att ta mig över klyftor med till synes obestämt djup och landskapet blev mer och mer magiskt ju närmare toppen jag kom. En långsam dimma smög sig samtidigt in, suddade ut bergets konturer och förde oss in i en annan värld, en värld där allt var möjligt. Under resans gång blev jag tröttare och tröttare, jag var väldigt nära att ge upp flera gånger, men på något underligt sätt hängde jag kvar och till slut stod jag på toppen invirad i dimma. 5 timmar tog det upp till toppen och vi nådde toppen först av de klättrare som försökte den natten, trots att vi startade sist. Var det värt det då, det är trots allt ganska dyrt, i alla fall i Ecuador. Hur kan väl det vara att klättra berg? Tråkigt, långtråkigt, eller, eller...eller helt underbart!

Att klättra Cotopaxi är det jobbigaste jag gjort, men samtidigt, det absolut bästa,trots det kommer jag gräma mig tills jag dör att jag inte klättrade ett berg som var högre än 6000 meter, men det är sådan som jag är. Det är svårt att förklara känslan. Jag kan bara säga att det var magiskt och att jag aldrig kommer att glömma det! Ingen trodde att jag skulle klara det och det krävdes en ansträngning större än någon annan jag någonsin presterat, men jag klarade det!