Apocalypse Now

En mastodontfilm från sjuttiotalet har på nytt nått våra biografer. Femtiotre minuter längre än förra gången. Bakom denna film döljer sig många historier.

Året var 1975. Francis Ford Coppola stod på toppen av sin karriär. Året innan hade Gudfadern II blivit en större succé än den första filmen. Den hade vunnit både publikens och kritikernas gunst. Den hade vunnit sex Osquar, bland annat för bästa film. Coppola hade hela världen för sina fötter. I detta läge valde han att satsa alla sina tillgångar och hela sitt rykte på den film han länge drömt om att göra: Apocalypse now. Först fyra år senare, 1979, hade filmen premiär.

Det här är berättelsen om hur en både märklig och fascinerande film om krigets galenskap, trots många hinder på vägen, till slut nådde bioduken.

Stora visioner

Coppola var under början av sjuttiotalet en av de största regissörerna i Hollywood. Han hade stora visioner, talade väl för dem och stod på sig intill den fientliga enfaldens gräns för att genomföra dem. Han kunde få finansiärerna i Hollywood att satsa pengar utan att de la sig i själva filmandet alltför mycket. Trots detta var det väldigt svårt att hitta någon som ville satsa på Apocalypse now. Filmen skulle innebära en svår och dyr inspelning mitt i Filipinernas djungel och man var inte säker på vad publiken skulle tycka om den. Coppola valde att satsa de pengar han dragit in på tidigare succéer på projektet. Något som skulle kosta honom mycket. Budgeten överskreds. Inspelningen drog ut på tiden. Skådespelarna ställde till med en hel del problem. Att hålla reda på både pengar och skådespelare i ett så här problemfyllt projekt blev för mycket för Coppola. Han blev vad man idag brukar kalla för utbränd. Men filmen blev en fascinerande, svart skildring av krigets galenskap och människans innersta väsen.

Vad är bra krigsfilm?

För dig som inte sett filmen ska jag kort berätta vad den handlar om. Kapten Willard sänds ut på uppdrag att döda en amerikansk överste som tappat förståndet och skapat sig en egen koloni långt från civilisationen. Med en patrullbåt tar sig Willard uppför floden och in i Kambodjas djungel. Resan blir en fascinerande odyssé fylld av många våldsamma och surrealistiska sammandrabbningar innan han till slut når sitt mål.

Många av de stora krigsfilmerna som gjorts efter Vietnamkriget har varit antikrigsfilmer. Man har undvikit att försköna våld, istället ställt soldaters moral och samvete inför hårda prov. Man har visat krigets dåliga sidor, soldater som brutit samman av hårda psykiska påfrestningar, grupper som splittras och börjat bråka med varandra istället för med fienden.

Jag vill inte kalla Apocalypse now för en antikrigsfilm, ej heller våldsförskönande. Varken före eller efter har det gjorts någon liknande film. En rapsodi av helikopterattacker ackompanjerade av Wagner-musik, mänsklig galenskap och knarkande soldater, vackert filmade mardrömsskildringar till tonerna av psykedelisk Doors-musik. Apocalypse now är ingen vanlig krigsfilm. Det är mer en historia som utspela sig under Vietnamkriget för att den passar bra in i den miljön.

Kaotisk filminspelning

Inspelningen var från början planerad att vara klar efter 5 månader. I verkligheten dröjde det dryga två år innan allting var klart. Vad som hände under dessa två år har det berättats många historier om, en del mer sanningsriktiga än andra.

Att spela in mitt i den filippinska djungeln innebar en del logistiska problem. Till vissa av inspelningsplatserna kunde man bara ta sig med helikopter. En annars enkel sak som att ordna mat till hela arbetsstyrkan innebar en hel del extraarbete.

Coppola fick en del problem med de skådespelarna han tagit med sig till Filipinerna. Från början var det tänkt att Harvey Keitel skulle spela huvudrollen som den desillusionerade kapten Willard. Efter ett par veckor fick han sparken. Ingen som inte var där vet varför. Han ersattes istället av Martin Sheen och flera scener fick filmas på nytt. Senare under inspelningen drabbades Sheen av en hjärtattack. Han repade sig från denna men det innebar ytterligare förseningar för inspelningen.

Påtända skådespelare

Om man tittar på filmen och iakttar Sam Bottoms, som spelade den unge surfkillen Lance Johnson, är det intressant att se hur han ser mer och mer frånvarande ut ju längre upp för floden de kommer. Det är inte bara skådespel. Hans skådespelartalanger fick en del hjälp av både marijuana och LSD. Vad gör man inte för konsten.

Störst problem ställde nog Marlon Brando och Dennis Hopper till med. Marlon Brando dök upp på inspelningen. Försenad, alkoholiserad och med 40 kilos övervikt. Manuset hade han inte ens tittat på. Därför fick Coppola inför varje scen sätta sig ner och läsa in replikerna tillsammans med Brando. Allt medan ett redan påfrestat filmteam stod vid sidan och väntade. Dennis Hopper, som för övrigt också rökt på inför en del av scenerna, vägrade spela mot Brando. Eller om det var Brando som vägrade spela mot Hopper. I alla fall gjorde detta att flera scener ur originalmanus, bland annat den ursprungliga slutscenen fick strykas.

Eftertext

Så man kan förstå att Coppola blev lite trött. När inspelningsarbetet avslutats väntade en del jobb i klipprummet. Att få ihop hela handlingen och få till ett bra slut var inte det lättaste. Med filmens slutord, de svagt ekande The horror. The horror, lämnar vi Kapten Willard med en känsla av tomhet och förvirring. En känsla som kanske också Coppola kände när filmen var färdig.

Coppola blev aldrig sig själv igen. Han skapade en fantastisk film men fick betala ett högt pris. Han har fortsatt göra bra filmer sedan dess, exempelvis Gudfadern III och Bram Stockers Dracula. Sina mästerverk från sjuttiotalet har han dock aldrig lyckats överträffa.

Daniel

---