Högskolereformen

Minskade resurser och fler studenter. Så har 1993 års högskolereform genomförts.

Kanske världens dyraste skola, men är den väldens bästa?

År 1993 genomfördes den senaste i en lång rad av stora högskolereformer i Sverige. Den skulle locka fler att studera och skulle ge mer frihet åt universitet och högskolor. Målet var att hälften av de som gick ut gymnasiet skulle läsa vidare på högskolenivå. Med en kraftig expansion av högskolan, minskade resurser och ett minskat intresse för vidareutbildning är reformens mål fortfarande långt borta.

Idag lever vi i ett samhälle där kunskap är makt och där skolan har fått en viktig roll. Inte bara som en garanti för demokrati och upplysning utan också som en bärare och en garanti för välståndet. Ett väl fungerande skolväsende har blivit allt viktigare genom åren och det satsas därför idag mycket pengar på forskning och utbildning i Sverige. Enligt OECD:s senaste rapport om utbildningsläget i världen har Sverige nått längst in i det nya kunskapssamhället av alla länder, och är det land i Europa som satsar störst del av BNP på forskning. Antalet studerande på högskolenivå är också mycket högt ur ett historiskt perspektiv. Så har det dock inte alltid varit.

I mitten på 1940-talet fanns det bara två universitet i Sverige. Ett i Lund och ett i Uppsala. År 1950 fanns cirka 16 000 högskolestuderande i landet, och allt sedan dess har antalet ökat stadigt till de 319 000 som studerar i högre utbildning idag.

Utbyggnaden av högskolor och universitet har skett i etapper där den senaste expansionen inleddes i slutet av 1980-talet. Målet har varit att öka andelen ungdomar som studerar vidare vid 25 års ålder till 50 procent. För att nå dessa mål har högskolorna ålagts att öka antalet högskoleplatser dramatiskt.

För KTH:s del har antalet studenter ökat med 66 procent mellan 1990 och 1999. Detta måste betraktas som en mycket stor ökning, men KTH hör dock till de högskolor och universitet som haft minst ökning. En av de högskolor med störst ökning är högskolan i Jönköping som har ökat antalet studenter med 253 procent. Genomsnittet för hela landet ligger på 73 procent. Denna enorma expansion har naturligtvis lett till merkostnader för skolorna. De resurser som skolan får per elev har dock inte ökat under 1990-talet. I vissa fall tvärtom.

De merkostnader som skolan fått på grund av expansionen är först administrativa i form av omorganisationer och nyrekryteringar. Sedan att lärarlönerna gått upp då efterfrågan på lärare ökat, och sist också på grund av att andelen studenter som hoppar av sin utbildning har ökat.

Högskolorna och universiteten får nämligen en skolpeng för varje student. För ett helår av studier på det tekniska området ges skolan en kompensation på 37 286 kronor. Denna del får skolan oavsett hur bra studenterna klarar studierna. Skolan får dock också 34 096 kronor per 40 poäng som studenterna tar per år. När fler hoppar av leder det till att skolan förlorar pengar. Detta minskar naturligtvis skolans resurser även om kompensationen per elev fortfarande är densamma. När högskolan tvingas öka antalet platser på utbildningarna minskar också betygsnivåerna för att komma in. Vilket i sin tur leder till att en större andel av studenterna inte klarar av studierna och tvingas hoppa av.

De minskade resurserna som högskolorna får, har redan och kommer försämra kvalitén på utbildningarna. Ett högt antal studenter per lärare, färre undervisningstimmar och sämre lokaler är exempel på vad bristen på pengar innebär.

Den stora expansionen lämnar ytterliggare ett orosmoln när det gäller utbildningarnas kvalité. Det ökade antalet högskoleplatser har lett till att många skolor inte kan fylla sina utbildningar. Den starka konjunkturen i Sverige har också lett till ett minskat intresse för att studera vidare. Detta visar sig bland annat i att antal personer som skriver högskoleprovet har minskat med 40 procent sedan 1996.

Förutom att detta i sig är en ekonomisk belastning för skolan gör det också att fler kommer in på utbildningar de inte klarar av. Vilket leder till risken att skolan sänker kraven för att inte riskera för många avhopp vilket skulle betyda mindre resurser, som nämnt tidigare.

Idag är andelen som studerarvidare efter gymnasiet 34 procent. Så än så länge är det en bit kvar till regeringens mål på 50 procent. Frågan är var gränsen går för hur mycket högskolorna kan expandera utan att kvalitén försämras eller om den gränsen redan har passerats.

I ett kommande nummer av Emissionen kan du läsa om utbildningsminister Thomas Östros förslag till förbättringar av högskolor och universitet i vårbudgeten och om det nya utvärderingssystemet för högre studier.