Mottagning i repris

Fyra faddrar delar med sig av minnen, funderingar och erfarenheter från höstens mottagning.

Man kommer inte ifrån det. Alla som pluggar eller bedriver akademiska studier vid den här skolan har gjort det. Åtminstone en gång. Varit med om en n0llning alltså. En hel del tycker att det var så roligt att de gör det flera gånger. Men då som faddrar, förfaddrar eller kanske till och med som skændare.

På elektrosektionen har vi i många år haft en god tradition av att framförallt andraårselever ställer upp som faddrar för de nyantagna när de kommer hit i början av augusti. Fyra av dem som var faddrar under höstens mottagning har här delat med sig av sinna minnen, funderingar och erfarenheter från mottagningen.

Bogesund för andra året i rad

Så stod man där på borggården igen. Känslan av spänd förväntan inför vad som väntade en var inte helt olik den känsla man haft ganska exakt ett år tidigare. Det var dags att åka till Bogesund för andra året i rad. Skillnaden var att den här gången var det man själv som hade den vita overallen, och aningen mer koll på vad som skulle hända!

Som fadder hade man nu ett ansvar att se till att de nyantagnas start på deras utbildning blev den bästa tänkbara. En uppgift som visserligen är mycket viktig, men framförallt otroligt rolig. Mottagningen är fylld av upplevelser, inte bara för de nyantagna, utan även för faddrarna.

När sedan mottagningen var över och det var dags för nollegasque så var känslan där igen. Det var nästan lika mycket intryck och känslor som slog emot en som när man själv blev etta. Efter ett antal veckor fyllda med roliga aktiviteter hade man nu utvidgat sin bekantskapskrets och lärt känna massor av nya människor. Inte bara bland de nyblivna ettan utan även faddrar och äldre teknologer. Personligen tycker jag att mottagningen är något av det roligaste jag varit med om. Detta gäller både som nyantagen och som fadder.

Björn Stenberg

Glida runt på Campus och ha roligt

När jag var fadder i höstas gick det till så här: Under två månader gled jag runt på campus och hade roligt. Festade, sjöng och lekte. Jag lärde känna en hel hög med trevliga och roliga människor, de nyantagna, skaendarna och framför allt de andra faddrarna.

Det som var roligast var nog det som också krävde mest arbete, att arrangera fester. Jag blev klart förvånad över hur bra vi lyckades trots bristen på rutin. En sak som slog mig var hur snabbt man blev kompis med sina nyantagna, och de ansvarskänslor som växte fram. Att vara fadder tar en del tid, är grymt roligt och (jag vet att det låter löjligt) gör en till en bättre människa. Så vad väntar du på, ha roligt, var rolig, bli fadder! Det ska jag bli!

Vi ses i höst!

Johan Svahn

Tillbaka till Bogesund

Det är en händelse under mottagningen som de allra flesta faddrar kommer ihåg bättre än något annat, nämligen första träffen med nollegruppen på lekdagen i Bogesund.

Vi, faddrarna, träffades en timme innan de nya skulle komma. Efter ett snabbt möte så fick varje grupp skriva en skylt med namn på dem som skulle vara med i gruppen. Sen var det bara att vänta, och vänta lite till. Under denna väntan for tusen frågor genom ens huvud. Hur kommer de nya att vara? Kommer de att fungera tillsammans? Hur ska jag kunna vara ens hälften så bra som mina faddrar?

Så började de nya droppa in och tiden för tankar var över. Nu var det vi som faddrar som hade ansvaret för hur allt skulle gå, vilket gjorde att man var aningen nervös vid de första trevande samtalen på båten.

Hur dagen sen förflöt vet alla som har varit med. Fullt med roliga lekar som gav alla möjlighet att skratta. Så när dagen var över och vi trötta åkte hemåt så kändes det otroligt roligt att vara fadder, eftersom den första dagen blivit så lyckad

Hur lyckad mottagningen var kan bara e00:orna svara på, jag kan bara säga att jag fick fullt av nya erfarenheter samtidigt som jag hade väldigt skoj.

Nina Hakola

Ingen snö innanför kragen

Som sjuåring fick jag min första fadder. Han var tre år äldre och såg till att ingen stoppade snö under min tröja. På KTH fick jag tre nya faddrar och än idag har inga snöbyar noterats innanför kragen. I höstas var jag själv fadder, vilket innebar att på kort tid lära känna en stor mängd roligt folk. Dels övriga faddrar och några skägglurkar, men främst den egna n0llegruppen. I början verkade de lite vilsna, men snart blev de väldigt självgående och jobbet som fadder övergick till en dans på otaggiga rosor.

Eftersom man lär känna varandra så bra genom att leka, väcker nog Bogesund starka minnen hos de flesta. Som nyantagen lärde jag mig att stövlar bara kan färdas bakåt och att man kommer långt med mutor. Som fadder var det intressant att se de nyantagnas samarbete utvecklas, för att till slut mynna ut i ett gyckel.

En fadder ska helst inte synas då skägglurkarna utövar sin mission. Detta ställde till problem, vilket mer än en gång löstes genom att inta låg profil bland buskar, blad och vita bilar. Att på tunnelbanan se skägg hastigt döljas bakom förra veckans Metro, tydde dock på att andra hade det värre.

Såhär i efterhand räcker ena handens tumme gott och väl till för att räkna upp tråkiga minnen från mottagningen. Uppräknandet av allt skoj kräver ett exemplar av tusenfotingens avlägsna släkting tusenhandingen.

Göran Nordahl

Foto: Doq 2000

---