Tiden är ur led

Tiden passerar i våra liv fortare än man anar. Vad händer om man inte hänger med i de snabba vändningarna? Sekunderna rinner iväg och det finns inte tid för misstag. Tick, tick, tick. Vänta på mig!

Är det bara jag som tycker att tiden går alldeles för fort? Så här var det inte när man var liten. Dagarna var oaser av tid med oändliga möjligheter och sommarloven ska vi inte prata om. Man kunde inte ens föreställa sig slutet. Det låg alltför långt borta. Varför är det inte så nu?

Det känns som om det bara går snabbare och snabbare. Dagarna motsvaras av sekunderna på klockan och veckorna är blott papperslappar i filofaxen. Jag känner mig lurad. På vilket sätt då undrar ni kanske? Min mormor brukar säga till mig att nu när hon har blivit äldre så går tiden så snabbt. Riktigt så gammal är jag inte.

Kan det vara den värld vi lever i som har berövat oss lyxen av att leva med tiden och inte efter? Ibland undrar jag om tiden skulle gå långsammare om jag slängde min Gary Larson-almanacka och min filofax? Dock skulle jag på detta sätt gå miste om mitt dagliga garv och jag skulle också bli en omänsklig börda för de människor runt omkring mig som måste berätta för mig vad jag skall göra under dagen. Vilken vettig människa som helst inser ju det omöjliga i detta tilltag.

Det sägs att man måste ta vara på tiden och leva i nuet. Men hur? Jag vet inte hur många gånger som jag har försökt stanna upp tiden en smula för att hinna njuta eller bara reflektera över livets små och stora händelser. Tiden är ju värdefull på så vis att man inte vet hur mycket tid man har på sig för att hinna med allt det där man vill hinna med. Tiden ska också utnyttjas på bästa sätt genom att man alltid bör inse och uppskatta vad man har i det givna ögonblicket. Och tro mig, jag gör verkligen mitt bästa här!

Jag kämpar som en liten galning för att så ofta och så länge som möjligt stanna upp och skicka en liten tanke av tacksamhet någonstans för att man är frisk, har underbara föräldrar och lillebror och allt det där som man normalt inte tänker på när man skickar ett desperat zwrite till grannen och kommer med världens understatement om att man har fastnat lite. Jag är ändå inte nöjd med resultatet.

Omedelbart efter att man, så att säga, släppt sitt grepp om tiden så slinker den iväg som spanet på bussen. Desto mer frustrerad jag blir desto snabbare går det. Alla känner vi också till hur tiden har en förmåga att sträckas ut respektive krympa. Har man roligt går den snabbt och har man tråkigt så går den överhuvudtaget inte.

Jag har också hört att man kan se tiden som en fjärde dimension. Intressant. Kan det vara att vi är så åldersfixerade här uppe i Norden jämfört med Europa och andra länder? Alla verkar gå omkring med en uppsättning milstolpar som bara måste införlivas vid en viss ålder. Vad blir resultatet?

Det ska jag tala om. Det är ett vanligt förekommande fenomen på sex bokstäver: stress. Nåja, jag har i alla fall övergivit alla s k planer, om jag överhuvudtaget någon gång i mitt unga liv hade några. Tiden är inte sand som rinner genom ett timglas. Tiden är höghastighetsprojektiler som susar förbi och viskar med en ironisk och skadeglad ton i ditt öra att du ligger lite efter. Jag vet i alla fall hur man kan fördriva tiden. Det är inte så svårt kan man tycka men även här bör man se upp med hur man tar vara på tiden.

När vi nu närmar oss kallare och vitare årstider så bör man veta att här på KTH finns en lång och anrik tradition. Konstpaus. Snöbollskrig. Ordet i sig gör mig lyrisk inför vad som komma skall. Jag har redan börjat förvarna min omgivning och de har givetvis återgäldat med diverse hintar om att jag inte bör sitta i glashus och kasta sten, förlåt, snö. Men livet blir ju så mycket mer spännande då! För att avsluta det här filosoferandet så skulle jag vilja citera ett japanskt ordspråk: Tiden väntar inte på människorna. Så sant. Carpe diem! ;-))