Emissionen Nr 6 1998: Söder om Valhallavägen
Att exjobba i Nicaragua är både ett äventyr och en grundlig skolning i latinamerikansk kultur.
Det känns pirrigt i magen. Jag är på väg till ett land som alla anser vara farligt, politiskt ostabilt och fattigt.
Flygplanet sveper över Costa Ricas rykande vulkaner till huvudstaden San José.
- Vad vackert det är, säger jag till passageraren bredvid mig.
- Ja, här uppifrån. Där nere är det inte så vackert alla gånger, med tanke på brottsligheten.
Dollarsedlarna ligger gömda under kläderna. Taxichaufförerna sliter bagaget ur mina händerna och börjar bära bort det till en bil i mörkret. Deras händer får en trollkarl verka fumlig. Jag rycker tillbaka väskan och säger att jag har ordnad transport.
Buss från Costa Rica till Managua i Nicaragua tar tolv timmar. Gränsövergången i Peñas Blancas är min första kontakt med byråkratin. Tjänstemannen tittar på varje passagerare och avgör gränsavgiften slumpmässigt.
Passkontroll: Utlänningar – höger kö. Vid luckan vägrar kvinnan stämpla passet. Jag ska stå i den andra kön för inhemska medborgare. Samtidigt lastas bagaget ut ur bussen utan att man ser vart det tar vägen.
Vid den vänstra luckan får jag beskedet att det är den andra kön jag ska stå i. Det har gått en halvtimma, kläderna dryper av svett, tålamodet når bottenrekord och jag övergår till riksspanska. Jag får stämpeln.
Vid bussen är min väska borta. Jag ställer till med oväsen och ger chauffren skulden för att han varit ouppmärksam. En man ropar på mig. Han håller i väskan och en plats i nästa kö mot förmodad betalning.
- Tack, men jag klarar mig själv. Adrenalinet bultar fortfarande i kroppen. Knark- och vapenkontroll och in med väskan i bussen igen. Nicaragua känns närmare nu.
Nicaragua kallas för sjöarnas och vulkanernas land med centralamerikas största sjö Cocibolca. Den var en gång en del av havet men ett vulkanutbrott skar av vattenförbindelsen och bildade en saltsjö. Med tiden förvandlades den till en sötvattensjö med havsfiskar som haj och svärdfisk. Den enda sjö i världen av sitt slag.
Landskapet upplevs som ett bord med kräftskivestrutar på. Vulkaner som ställts ut som pjäser på en spenatgrön spelplan.
Mitt exjobb går ut på att designa ett markbundet radionät som ska hålla reda på fordon i terrängen. Fordonen får sin geografiska position via GPSmottagare och skickar den genom det projekterade nätet till en central där fordonen visas på en digital karta.
Projektets syfte är att höja radiokompetensen på universitetet UNI där jag har mitt kontor.
Arbetsplatsen är inte alltid så lugn. Två dagar efter min ankomst ställer studenterna till med kravaller som pågår i en månad. Man reser barrikader av gatstenar i protest mot att regeringen inte betalar ut medel till universiteten. Sammandrabbningarna med polisen är våldsamma. Studenter kastar sten och skjuter hemmagjorda bomber ur svetsade eldrör med handtag. Polisen svarar med skarp ammunition, hagelgevär, batong och tårgas. En polis får handen avsprängd, en annan får magen uppbränd så att tarmarna blottas. En student spränger fullständigt bort sin bicepsmuskel när det svetsade bakstycket på hans eldrör lossnar efter en detonation inuti röret. Mycket blod och förkolnat kött. Ingredienserna till krut finns i vulkanen Masaya som indianerna dyrkade som en gud. En katolsk biskop trodde kratern var ingången till helvetet. Han reste ett träkors vid kanten av vulkanen och legenden har hållit det upprätt i snart 300 år. Under tidi- fiender flugits upp med helikopter ovanför kratern, fått halsarna avskurna och blivit slängda i lavan för att undanröja alla spår.
Den 7 juli 1997 omringar polisen min arbetsplats och öppnar automteld. Det är obeskrivligt vad jag känner när jag sitter framför min dator och hör varenda fönster krossas bakom mig.
Ner på golvet! In flyger det en glödande tårgaspatron som kan antända hela byggnaden. En hink vatten kyler ner den. Alla andas genom blöta näsdukar med citronsaft och bikarbonat. Det lindrar svedan i luftrören.
Först efter elva timmar och ordentligt medtagna får alla anställda fri lejd ut ur området, dock utan några garantier. Vi kan bli anhållna fast polisen sagt att de inte ska fängsla oss.
Jag packar en ryggsäck med det allra nödvändigaste och reser följande dag norrut mot Honduras. Det går inte att vara på kontoret.
Till byn Cinco Pinos (Fem Tallar) åker inga turister. Här rider man häst och motorfordon är sällsynta. Vi rider i branta raviner och korsar floder så att det sprutar runt hovarna. Floden är ren och medan jag tvättar kläder på tvättstenen kryper kräftor runt mina fötter. Jag sover i en hängmatta och en tvåårig pojke somnar på betonggolvet under mig efter att ha ridit på en gris. Ett Vilda Westernliv, långt ifrån polisens kulor och gas.
Att åka buss här är en upplevelse. Man hoppar på och av i farten. Det är smockat med folk, ett eldorado för tjuvar och lågt i tak.
Säkerheten på bussarna är diskutabel. Jag såg en gång en man rasa igenom golvet. Han föll ned till midjan och grenslade kardanaxeln, kravlade sig upp ur hålet och satte sig som om inget hade hänt.
Åker man till den idylliska ön Corn Island i Karibien via Bluefields, får man vara beredd på strapatser. Bussarna går på nätterna på usla vägar med djupa hål. Vägen tar slut i byn Rama, där man byter till båt. När den stora passagerarbåten efter fem timmars lastande sjunkit en och en halv meter och vattenytan låg en armslängd nedanför båtkanten, frågade jag kaptenen om det fanns en gräns för överlast. Hon flyter ju fortfarande, svarade han och sög ett bloss ur sin pipa.
Få managuabor vet var platser ligger geografiskt sett. Höger och vänster byter ofta plats. Adresser ges på formen vid posten, två kvarter upp, mot sjön.
Mobiltelefoner är på frammarsch och elavbrott är vardagsmat. Hettan gör att kontoren måste ha klimatanläggning, annars smälter datorerna. När allt fungerar som det ska glömmer den dataansvarige sitt lösenord och systemet ligger nere i fem veckor.
En telefonlinje delas av 60 anställda. Det kan ta dagar innan man får ett fax därför att endast en man har nyckeln till det låsta rummet. En man har alla nycklar och vissa anställda betros inte ens med nyckeln till sin ingångsdörr. Istället kopieras nycklar privat. Titlar är viktiga och att visa att man har makt.
Folket i Nicaragua är mycket uppblandat tack vare kolonisatörerna. Huvuddelen utgörs av mestiser, en blandning mellan vit och indian. I norr är befolkningen vit. I Masaya finns det indianer. I Karibien bor det svarta som pratar engelska och miskito.
Befolkningen är mycket vänlig och gästfri. På landet är man mycket hjälpsam. De talar inte bara om var saker och ting finns, utan följer även med dig dit för att se till att du kommer fram rätt. De är nyfikna på främlingar, på deras kultur och vill gärna veta hur man lever i utlandet. Frågar man dem om områdets eller stadens historia berättar de gärna. Genom att prata med de lokala invånarna får man ett större utbyte av vistelsen och man får en annan syn på saker och ting som man kanske inte hade en aning om i Skandinavien.
Det finns en tendens att se den vite mannen som en vandrande plånbok. Folk är fräcka ibland och begär pengar utan vidare. Testar om man är dum och lättlurad. Man blir tilltalad:
Tss chele, da me un peso, vilket betyder Åh, blekansikte, ge mig en krona.
Självklarheter hemma i Sverige, men i Managua kan folk ibland besväras av att man vill köpa deras produkter. Kundmedvetande existerar bara i de allra dyraste butikerna. Varan finns inte i affären och man får ingen information om var den kan köpas, fast personalen vet. Man vill inte tappa kunder, heter det.
Jag går till en affär och ber om en adapter från en 220V stickpropp till att passa i ett 110V uttag. En plastgrej som man trär på.
- Den har jag inte, påstår expediten. Jag rotar igenom hennes lådor och tar fram manicken ur en av plåtlådorna.
- Är det det där? Jag kallar den för två runda metallben till två platta.
I Sverige undviker man farliga situationer. Här bestämmer det vad som händer. Är det förutbestämt att man ska dö kan man inte göra någonting åt det. Alltså gör vi ingenting, resonerar folket.
En dag är ingenting i Nicaragua. Därför blir det ibland mañana (imorgon) och ingenting blir gjort på veckor. För att öka tempot vägrar man att gå innan man har blivit hjälpt, fått ärendet ur världen, fått pengarna eller varan.
Ett uttryck som myntats i affärsvärlden är: Think global – act local. Den vanligaste orsaken till missuppfattningar är kulturkrockar och att man uttrycker sig fel. Nyckeln till framgång är att behärska landets officiella språk och att ta seden dit man kommer, agera lokalt.
Att studera eller arbeta utomlands är en merit. Man blir internationell och får ett annat perspektiv. Vill man jobba utomlands är det ett tillflle att lära känna sig själv i en främmande miljö.
Jag tycker att det har varit lärorikt och trevligt att vistas i Nicaragua, ett vackert och äventyrligt land. Den positiva erfarenheten är att man klarar av påfrestningar mycket bättre i framtiden.
***Borttaget namn***