Reaktor 1

Det är inte många som känner till att sveriges första kärnkraftverk låg här på KTH, eller lite mer precist, bredvid Q-husets datasalar. Idag finns där en stor och tom lokal 25 meter under marken. Emissionen tyckte detta lät intressant och letade därför reda på professorn i reaktorfysik, Karl-Erik Larsson, som var med om att bygga reaktorn, vilken kallades för R1.

Tvärsnitt av hur den underjordiska byggnaden såg ut när reaktorn var i drift. Förutom reaktorn fanns där tillhörande laboratorier, ventilationsaggregat och värmeväxlare. Bergrummet är förbundet med markytan genom två schakt, det ena med två hissar – som idag inte fungerar – och det andra med lufttrummor för värmeväxlaren och en trappa som reservutgång. Ventilationsluften utblåstes genom skorstenen till vänster i bilden. En skorsten som togs bort för ungefär fem år sedan.

Reaktorgropen där uranstavarna var nedsänkta i tungt vatten.

Efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki insåg Sveriges ÖB vikten av att samla på sig information om kärnkraft och kärnvapen. Inte minst möjligheterna till att skydda sig mot kärnvapen.

Vid den här tiden fanns det ingen i Sverige som visste någonting om kärnkraft och kärnvapen. Den information som fanns var hemligstämplad av amerikanarna och gick inte att få tag på, så de svenska forskarna fick återupptäcka atomhjulet. Vid den här tiden anställdes Karl-Erik Larsson vid FOA, med uppmaningen Gör någonting med neutroner!.

Början på kärnforskning

Då kärnforskning var ett helt nytt område inom fysiken, började man med att ta fram mätinstrument och bygga en neutronkälla. De strålkällor man jobbade med gav väldigt mycket radioaktiv strålning, så man var redan från början tvungen att vara väldigt noggrann med strålskyddet. Inom strålskyddsområdet fanns en svensk världsauktoritet, Rolf Sievert – en av de få svenska SI-enheterna.

Efter ett par års grundforskning började man strax efter 1950 konstruera och bygga en första testreaktor på 300 kW som senare byggdes ut till 1 MW.

När världens första kärnreaktor byggdes av Enrico Fermi 1942 användes naturligt uran och grafit för att upprätthålla kärnreaktionen. Denna konstruktion krävde närmare 30 ton uran för att uppnå kritisk massa.

En sådan konstruktion var inte realistiskt då man i Sverige bara fick ut 300 gram uran per ton skiffer. Man hade som policy att Sverige skulle vara självförsörjande med avseende på alla nödvändiga material. Därför valde man tungt vatten i stället för grafit, vilket ledde till att man bara behövde tre ton uran i stället. Problemet var att få tag på det tunga vattnet. Fem ton köptes in från norska Rujkan-verken.

Trots att det tog mindre än fyra år att gå från beslut till driftsatt reaktor, tyckte de som jobbade med projektet att det gick med snigelfart. Därför kallades reaktorn för Swedish Low Energy Experimental Pile – SLEEP.

En kritisk dag

Efter mycket hårt arbete så kunde man starta reaktor 1 för första gången kvällen den 13:e juli 1954. Reaktorn gick kritisk klockan 18:59, ett historiskt klockslag i svensk fysikhistoria. Här gjordes sedan mycket av den svenska forskningen inom neutronfysiken fram till och med 1970 då reaktorn togs ur drift. Reaktorn fick sedan stå avstängd till 1982, då den monterades ner och kördes bort. Idag finns delar av Sveriges första reaktor i Studsvik. Kostnaden för att bygga reaktorn uppgick 1954 till cirka 20 miljoner. Rivningen 1982 kostade intressant nog också 20 miljoner även om den prislappen hade några års inflation på nacken.

Kärnmonopolet införs

Kring 1954 tyckte amerikanarna att ryssarna hade kommit så långt i utvecklingen av kärnvapen att det var vettigt att sprida information om den civila användningen av kärnkraft och dess möjligheter. Så 1955 hölls en konferens i Genève om kärnkraft, där det beslutades att uran skulle tillåtas att exporteras från USA, mot att amerikanska myndigheter skulle få inspektera och kontrollera att uranet användes för fredliga ändamål.

Nu ville många bygga sin egen kärnreaktor. Inte bara svenska staten, utan även privata näringslivet ville bygga kärnreaktorer lite här och var. Sverige stod inför en strålande framtid. Bland annat planerades flygplan drivna med kärnenergi.

Det här kunde inte accepteras från statligt håll och därför infördes det ett statligt monopol för kärnkraft.

Den andra kärnreaktorn – R2

Sveriges andra kärnreaktor – kallad R2 – var också det en forskningsreaktor, men med en toppeffekt på 50 MW. Den ligger i Studsvik, blev färdigställd och används fortfarande för materialtestning och neutronstråleforskning.

R3 i Stockholm

I Stockholmsförorten Farsta byggde man under tidigt 60-tal ett kärndrivet värmekraftverk på 55 MW för fjärrrvärme, färdigt 1963. (Fem år senare kunde vi se resultatet i och med kårhusockupationen /reds. anmärkning). Under byggnationen klagade de lokala villaägarna i tron att hela området skulle bli radioaktivt. När kraftverket sedan skulle avvecklas 1973 (i lagom tid till oljekrisen) kom samma villaägare och uppvaktade Vattenfall och menade att reaktorn skulle drivas vidare. Man hade fått en så ren sjö och luften hade blivit så ren jämfört med tidigare, då man bränt olja i värmepannorna. Kärnvärmen upplevdes som mycket miljövänlig.

Sveriges enda oljeeldade kärnkraftverk

Sveriges fjärde reaktor, R4, var tänkt att ligga vid Marviken vid Bråviken i Östergötland. Denna reaktor blev en sorglig historia som drabbades svårt av byråkrati och beslutsvånda, med upprepade ändringar av vad det skulle vara för reaktortyp och reaktoreffekt. Även andra konstruktionsändringar försenade projektet och ledde till slut till att reaktorn var utvecklingstekniskt förbisprungen. Försommaren 1970 beslutade man att lägga ned projektet. Kvar blev den konventionella delen som omvandlades till ett oljeeldat kraftverk och reaktordelen blev en internationell provningsstation. Sverige hade fått sitt första och världens förmodligen enda oljeeldade kärnkraftverk!

Vår vandring

Det finns två vägar ner i R1, varav endast en har belysning. Vi stoppade in den lånade nyckeln i dörren till den senare ingången, men den fungerade inte, så det fick bli den mörka trappan ner. Den enda ficklampa vi hade prisades högt! Tjugofem meter senare stiger vi ut i en stor gång som leder ut den stora reaktorhallen. Överallt är det helt tomt, väldigt mörkt och allt vi ser – golv, väggar och tak – är indelat i ett rutnät där alla rutor har en unik kod. Ser lite surrealistiskt ut faktiskt.

Inne i reaktorhallen kan man se det vackra blåa välvda taket över gropen där själva reaktortanken var placerad. Utefter den bortre väggen ses personalens kontorsrum.

Mitt ute i reaktorhallen skyddar ett räcke den grop där reaktortanken tidigare fanns. Det välvda taket är vackert blått, självklart täckt av ett rutnät. Dock är det lite svårt att konstatera mer än att taket är mörkt i den knapphändiga belysningen från vår ficklampa. Tydligen fanns det tidigare belysning i reaktorhallen och de övriga utrymmena, men den hade slutat fungera för ett tag sedan. Karl-Erik berättar hur trevligt det var med det blåa välvda taket när han och kollegorna jobbade med att bygga upp reaktorn.

På sidan om reaktorgropen fanns ett övertäckt hål, som Karl-Erik förklarade hade använts till tester av uranstavar. Stavarna lyftes upp ur härden, skyddade av en blymantel och lyftes över till hålet där de sänktes ner. På den andra sidan av gropen, utefter väggen låg en serie kontor som bygger tre våningar i höjd. I ett litet rum på sidan om gropen låg kontrollrummet för reaktorn. Längre in fanns labblokaler och personalutrymmen.

Olof Lindqvist & Magnus Erixon