Har ni tänkt på hur kul det är att vara lite lagom barnslig?
Det är de med barnasinnet kvar som har roligast, eller hur? Man blir vuxen alltför fort ändå och anpassar sig snart till de dogmer som styr det vuxna beteendet. Jag menar inte att humor är uteslutet i ett vuxet liv men vad händer egentligen med de tokiga initiativen?
Försvann de på erfarenheternas väg eller kanske redan efter lågstadiet? Tänk att liva upp ett styrelsemöte genom att placera ut häftstift på stolarna eller kanske attackera styrelseordförande med en vattenpistol. Jag undrar om det förekommer. Förmodligen inte. Jag hävdar å det bestämdaste att livet blir roligare om man gör lite galna saker. Det måste vara roligt utan att för den skull vara elakt eller illsinnat. Det kan aldrig vara hälsosamt att ta sig själv på för stort allvar. Ta undertecknad till exempel. Hos mig föreligger en passion för snöbollskrig och andra lite barnsliga saker. Jag har funderat på varför. Det finns säkert någon bra Freudiansk förklaring men jag lägger inte så stor vikt vid orsakerna. Jag har konstaterat att det är roligt och det räcker för mig. Vem uppskattar inte att få en snöboll i knoppen eller en kall rygginpackning? Här pratar vi roligt i kubik.
Om ni tänker efter, visst slutar man för tidigt med att ha snöbollskrig, kurragömma etc. Visst, jag måste väl erkänna att det är roligt om rätt personer är med. Jag kommer ihåg när man var liten (mindre) och grabbarna jagade tjejerna på rasterna. Var det inte lustigt hur man plötsligt tappade farten för vissa och sprang som en galning för andra. Mycket underligt... Så här i efterhand kan man nästan säga att det var lite elakt, men bara lite.
Hur kommer det sig att vi inte sysselsätter oss med sådant på rasterna? Svaret är givet. Vi är civiliserade människor och har inte tid med sådana fjönerier. Mycket hellre vandrar vi in i våra Mecka-salar där vi tillber den alltjämt rådande servern. Vi knappar frenetiskt in våra lösen och håller tummarna för den lilla mail-rutan. Jag ligger nog i lä när det gäller max mail på en gång. Sex stycken. Det är ju ingenting. Nästan patetiskt om man tänker efter. När vi sedan sitter vid våra skärmar och är sociala av oss kan vi ju alltid terrorisera våra närmaste med zwrite. Det brukar alltid vara uppskattat. Så mycket bättre än att släppa loss i korridorerna. Borde jag kanske ha omformulerat det sista? Frågan är om jag behöver en livvakt efter detta lilla kåseri. Jag har ju bett om både det ena och det andra... :-)
Alexandra Bergman, Kåseus