SMusK tournee 1997
eller Hur kul är det, på en skala?

26/6 avfärd från Teknis
27/6 Köpenhamn
28/6 Ratzeburg
29/6 Schloß Zeilitzheim
30/6 Erlangen, jaga-flickorna-ur-husen
1/7 Karlsruhe
2/7 Luxemburg
3/7 Luxemburg
4/7 Schützenfest Hannover
5/7 Schützenfest Hannover
6/7 hem igen

Vad är väl en turné, den kan vara lång... och varm... och ansträngande... och alldeles... alldeles underbar! Fortfarande opåverkad av mobiltelefonin härskar den positiva vanmakten. Det kan finnas både ostädade lägenheter och ogjorda jobb därhemma, men det är, faktiskt, inget att göra åt. Man flyter vidare utan att kunna göra något nyttigt, eller för den delen ha lust heller. Om man är i oansvarig ställning dvs, vilket de flesta är.

De ansvariga har dock fördelen av att ha makt att säga åt folk vad de skall göra, så gör de det. Det räcker att upprepa varje upplysning tio-tjugo gånger så har de flesta hört och fattat. Vid tillställningar som dessa visar sig vår symbol fåret mycket välfunnen. "Var är vi, var äter vi, var skall vi spela?" I andanom hör man bääh:na från skocken. Så, det är inte mycket som slår tio dagar på vuxenskolresa. Jag menar, bara att få skriva de där lustiga dubbel-s:en på vykorten hem gör det värt det.

Färdmedlet

Den absoluta centralpunkten för turnén är bussen.

Kvällen före avfärd fylls den med allt som är nödvändigt för en bra turné; Vi flyttar på några säten och bygger vår bussbar emellan, vid bakre dörren, med skinnsoffor bredvid och mittemot. Bra med plats för en jamgrupp och ett party, eller flera.

Efter avfärd delas mängder av nyttiga saker ut, ett s k Rambo-kit med penna, papper, alvedon, godis, kondomer m.m. Turné t-shirt, oideologiskt blå i år. Turnéhäfte (ljusrött) med turistinformation, drinkrecept och ideologiskt korsord. Och, inte minst viktigt, nappflaskorna delas ut (optimalt för drinkarna, går inte sönder, lätt att skriva namn på, spiller inte ens om man tappar den) därmed kan baren också öppna, festens epicentrum, centralpunkten i busspartyt, navet kring vilket fröjdandet snurrar. Konsumtionen räknas om till cl brännvinsekvivalent och streckas upp på en lista. Den som druckit mest (bara i baren, annat räknas inte) under dygnet får/ måste nästa dag bära barledarvästen.

I am Cornholio!

Så kallade race är inget nytt, de har funnits i evärdeliga tider, men då gällt Betongblandare (lika delar Bailey1s och lime, blandas i munnen) eller tequila. Nu har begreppet utvidgats till att gälla allt som går att snabbt få i sig, dvs alla sorters livsmedel plus snuff. Det har också fått ett nytt utförande och tillgår numera på följande vis; De inblandade läser innantill från förpackningen, ju längre text desto bättre, sedan häver man snabbt i sig varan varpå man drar tröjan upp över nacken och vrålar "AAAAH", eventuellt föjt av "I am Cornholio!". Har ni sett "Beavis&Butt-head" känner ni igen er, annars inte (så varför skriver jag det här?)

Snart hedersmedborgare

Så går det på tills Köpenhamn, huvudstad i Danmark. Därifrån till resans huvudmål; Tyskland och Ratzeburg. En liten trivsam stad precis vid gamla östgränsen. Grundades av Henrik Lejonet på 1100-talet och ligger på den gamla saltvägen. Förutom ett gäng spelningar åker vi båt på sjöarna (där ett av Tysklands bästa roddarlag tränar) runtom. Staden försöker göra oss till hedersmedborgare, men vi kommer fram till att vi bara varit där nio gånger än. (Ytterligare ett skäl att vara med på nästa turné). Efter en glad dag i solen äntrar vi åter bussen. När vi som brukligt konstaterat att ingen fattas bär det iväg. Avfärdskommandot triggar omedelbart ett massivt bussparty, det bästa på åratal. Fonky music dånar ut över de överlastade sofforna vid baren och race följer på race alltmedan bussen susar ner mot Zeilitzheim. Döm om vår förvåning när vi en timme efter att vi startat åter befinner oss vid en mycket bekant parkeringsplats. Det tappade armbandsur som är orsaken till ärevarvet hittas snabbt och vi anträder åter autobahn. Baletten är i farten och vinner dagsligan, och det märks inte alls på spelningen dagen efter.

Så blir den också lite speciell.

Na fuu, das war lecker!

Den gamble batterist Ludde fick förra året på turné en födelsedagspresent. Ett kassettband med tysk telefonsex. Med en inlevelse som får fröken Ur att framstå som Traci Lords läser flickorna titlar som "Anita spielt mit drei Bäller". Detta kulturdokument används nu och framgent under turnén som språkkurs med förhör efter varje avsnitt. Bäst är inlärningen på de små utrop som kommer ibland. Mmm, Jaa, Na-fuu, das war lecker! Ett febrilt sökande inleds efter "drei Bäller", men affärerna säljer bara två, fyra eller fem, attans.

Bad, bus och picknicklunch (se upp för nedfallande kottar) i Würzburg. Framåt eftermiddagen ankommer vi Schloß Zeilitzheim halvvägs mellan Frankfurt och Nürnberg. Slottsfru är den mycket sympatiska grevinnan Marina von Halem, född von Richthofen. Hennes far var kusin med Röde Baronen och i slottskorridorerna finns det montrar med böcker om honom, en av dem skriven av hans underlydande Hermann Göring. För att göra någon nytta skall vi spela på torget på byfesten. Sagt och gjort, efter middagen sätts spelmaskineriet åter i rörelse. Trummorna sätts upp, notställ och sånganläggning kommer på plats och baletten gör sig klar alltmedan en av svartnande moln alltmer kringränd sol ännu strålar över torget. Dirigenten slår an och de församlade byborna bänkar sig förväntansfullt...

Woosh

Inga bildbevis finns, men någonstans i det följande kaoset, rytande vinden och slagregnet är det flera som svär på att de sett ett par balettpojkar springa över torget. Följande kväde skaldas; Vred var himlen, stormvind riste, ljungande viggar och störtande regn, sågos i skymning, nakna kämpar, löpande trotsigt, torget tvärs, till goters gamman.

Några timmar senare blir det en spelning i alla fall, inte nämnvärt påverkad av en oämnt distribuerad flaska lakritsshots. Vi dras oss tillbaka till våra slottsgemak och vaknar upp till en ny underbar morgon i detta vackra vindistrikt. De hågade besöker en lokal vingård, andra letar föga framgångsrikt efter en lunchrestaurang.

Burschenschaft Bubenreuter

Långt nere, i Bayern, ligger Erlangen, en stad som är synonym med Siemens. Vi kvarterar in oss i en studentförening, ett s.k. Burschenschaft (ungefär brödraskap, Bursche = grabb, slyngel, busfrö). Tysk studentförening med stort hus, studenterna (bara män) bor gratis under studietiden och betalar sedan när de blir stora tyskar med fet Mercedes. Här kan man spela biljard eller fäktas, nuförtiden kör de med ansiktsskydd, fegisarna. Väggarna i matsalen är dekorerade med målningar från den ärofulla och manliga historien. På kvällen bär det ut en liten bit till byn Bubenreuter (som studentföreningen är uppkallad efter) där vi bevistar den årliga jaga-flickornaur-husen-festen. Den tillgår på så sätt att studenterna drar runt mellan villorna (vars gräsmattor antagligen är klippta med nagelsax) och hämtar ut sina flickor varvid flickornas föräldrar bjuder på små små glas med brännvin och små små smörgåsar. I en dimmig forntid sägs det ha gått mer bryskt till då ynglingarna stormade in i härbrena och rotade igenom källare och garderober i sin jakt på ledigt kjoltyg.

Studenterna i sina röda mössor drar omkring på en tunna med öl och ibland rusar de plötsligt ett tjugotal meter under livliga tjoanden. Allt är mycket pittoreskt. Vi gör en bejublad spelning på byfesten och får så mycket ölbongar att vi blir kvar ett bra tag. Det gör att vi tyvärr inte kan festa så mycket i det excellenta partyhus som Burschenschaftet utgör, men man kan inte få allt.

Back from IKEA

Efter ytterligare en morgon utan rå köttfärs till frukost drar vi benen efter oss upp till Karlsruhe. Här bor vi hos en festförening i en gammal läktare som byggts om till bland annat gymnastiksal. Som brukligt har de gjort stor affär av vår ankomst. Stan är tapetserad med affischer, där vi i pratbubblor säger "Back from IKEA!" och "Super! mit Cocktails!". I år är det är som synes cocktailtema och vi har under nerfärden sytt flugor så att vi är fina på spelningen. Vi går gratis i baren. En märklig upplevelse, dricka kalla drinkar, i glas... Immer viel Spaß!

Stärkta av den utmärkta mat tyskarna nu lärt sig att laga är det dags att stoppa undan D-marken och i stället hala fram sina belgiska franc för nu skall vi till Luxemburg. (Sanningen att säga är det svårt att göra av med pengar, det mesta ingår i resan.) Men på autobahn tar det stopp, chauffören kan inte gasa och kör av och börjar leta efter den trasiga gasvajern. Efter en haltimmes letande uppdagas att det är avgasbromsen, den s. k. "retarden" som inte slagits av. Resten av resan får samme chaufför höra välförtjänta gliringar som "-Retarden, där framme vid ratten. -vilken av dom menar du?". De krystade, men för det inte mindre roliga, skämten börjar inte klinga av förrän i

Luxemburg

Där besöker vi en gammal bekant, champagnehuset Bernard Massard, som bjuder på film och rundtur och undfägnas med musik, sång och dans. Publiken består av en dansk skolorkester i varierad ålder. Efter detta folksförbrödrande beger vi oss några stenkast till vårt nästa slott. Vi dumpar sakerna och åker in och gör sta1n. Några av oss hittar en kinarestaurang och beställer åttarättersmenyn. Tre timmar senare rullar vi där ifrån, tur att baletten inte skall dansa i kväll.

Andra dagen i storfurstendömet påbörjas med studiebesök på EU-parlamentet, (motprestation för att vi får bo gratis på deras slott), en svensk tjänsteman berättar om parlamentet och vilka som sitter där, i sanning en samling, skojigt att höra. Som present får vi varsin pocketkalkylator. Efter en tur över den röda bron som är ett av stadens landmärken spelar vi på stortorget, Place d1Armes. Därefter följer veckans mest bisarra framträdande, på en sportklubb skall vi spela för restauranggästerna. Men en störtskur gör det omöjligt att spela på gräsplanen. Lösningen kan beskådas på en av bilderna; Orkestern står på sidan medan baletten dansar på balkongen framför restaurangfönstren (en gäst skymtas genom glaset). Intrycket inifrån är minst sagt märkligt eftersom det knappt hörs någonting in. Men gästerna har kul, och vi också.

Slutet är nära

Bara en stad kvar. Hannover med sin Schützenfest, Tysklands största baluns näst efter Oktoberfest. Festplatsen fylls under tio dagar av ett tivoli med enorma marängmaskiner. För att klargöra skalan; pariserhjulet är 60 meter. I detta vimmel av glada tyska civilister och skyttegillen i grå och gröna uniformer finns också vi, i något mindre militäriska, men dock, gröna rockar. Nästa tysk som frågar dumt skall jag slå i att vi är ett punkskyttegille från Königsberg. Spelning som brukligt på restaurangen i mitten. Lördagen avlöper lugnt, efter det obligatoriska besöket i musikaffären är jag och min assistent på jakt efter ätbara snuskiga saker till pris i korsordstävlingen, tyvärr dålig lycka, utbudet var bättre förr. Inte ens "drei Bäller" har de.

Efter kvällsspelningen återstår bara att packa ihop och åka hem. Sedan ett par år har en oroande trend infunnit sig. 1995 blev en batterist kvar på en bensinstation vid Hamburg, men det gick bra, han tog sig till Köpenhamn och blev hämtad av sin far. I år somnade två saxofonister på färjan och fick ta tåget. (Vad som egentligen hände blev tema på en uppsatstävling i bussen, många förslag kom in) En extrapolation ger att 1999 blir nästa gång, och om utvecklingen är exponentiell blir det lite jobbigt om ett tag. Så sök SMusK, vi behöver nytt folk...

Text & bild: Lillwall

---