Esquadern -97
eller vågor i håret och vatten i knäna.

Båten bokad, pastamiddagarna planerade, bolaget besökt och skepparkavajen struken. Det var dags att äntligen kasta loss och se fram emot en vecka i skärgården, kort sagt Esquadern stod för dörren.

Fjärden ligger blank som ett nybonat golv...

Vi begav oss till Saltsjöbaden för att mönstra på vår hyrda båt. Bländvit, lång och graciös låg hon där i solskenet denna Swede 38 med namnet Elina.

Då vi kliver ombord hamnar vi mitt i en het och aggressiv disskusion mellan förra hyresgästerna och ägaren. Då vi endast fick uppleva slutet av den var det svårt att förstå allt men det var något i stil med att: A hyr båt av B förmedlad av C. B's båt visar sig vara sönder, A kräver ny båt av C. C fixar fram D's båt. A godtar D's båt och ger sig ut på böljan. A är fortfarande irriterad och hämnas B genom att ha sönder D's båt... resultatet för vår del blev att värmaren var kvaddad och vi fick båten senare än tänkt men vi behöll humöret och började i stället stuva vårt pick och pack.

En flytande lekstuga

Då båten var färdigpackad lade vi ut och satte segel. Under segelsättningen fick vi erfara hur många olika linor, spakar, vinchar, tåtar och manicker båten var utrustad med samt hur svårt det är att hitta rätt sak vid rätt tillfälle. En kort stund senare var dock seglen uppe och vi tog sikte mot Säck, den första natthamnen.

Stefan styr djärvt till havs medan besättningen tar skydd i ruffen.

Det gick inte många minuters segling innan sju klåfingriga herrar ledda av Magnus gick lös på båtens elektroniska utrustning. Det började med loggen, sedan satt ekolodet nära till hands och GPS:en och rundradion och VHF:en och... Det peps, blinkades, programmerades waypoints, omvandlades från fot till meter, kalibrerades, blittades och blottades och banne mig om inte Fredrik fick ett extraliv och tre energisvampar på GPS:en.

Kvällens Konrad

Strax efter skymmningen kom vi i hamn vi hälsade på de Esquaderbåtar som redan låg förtöjda. Vi inmundigade en välkomstdrink ombord hos staben samt kvitterade ut bl.a. varsin T-shirt vars tryck vi ej kommenterar vidare än att stavning är väldigt luriga grejor. Dagen hade varit lång och kudden lockade men vem skulle sova var.

Efter segling, sillmiddag, regattaprisutdelning och salutering (innuti en papplåda) drog Byttner igång med rörelsesångerna. Se vad engagerade alla är.

Det fanns sex ordentliga kojplatser samt en outsider. Denna sjunde säng var en med linor uppspänd våningskoj placerad ovanför en av de andra sängarna. Problemet där uppe var att linorna rejält krånglade till i och urstigning medan haken där nere var kombinationen hållfastheten, kamratens vikt och fallhöjden. Vi kom fram till att den övre kojen i vanliga fall måste vara bebodd av båtägarens sexåriga son Konrad. (Denne Konrad har för övrigt sitt namn målat längst ner på kölen sedan han hjälpte pappa med bottenfärgen i våras.) I rättvisans namn lottade vi kojplatserna varje kväll. Otursnisse den förta natten och därmed "kvällens Konrad" blev, lägligt nog den längste av oss alla, Martin. Han riskerade inte sömnen i övershlafen utan lade sig att sova på durken i stället.

Satan, sa Stefan, segelbåten sönder!

Vinden hade vaknat och solen var uppstigen när vi kravlade oss upp till skepparmötet klockan 9:00 nästa dag. Stora Nassa var kvällens mål. Frukost inmundigades och vi lämnade hamnen för motor (järngenuan). Hissningen av storseglet gick väldigt trögt, ingen fara tänkte vi, det är bara att införa en mer offensiv och bestämd taktik, med andra ord lade vi mer kraft bakom vinschningen. Seglet steg en centimeter. Vinscharen svettades en centiliter. Citat som "ta i mer", "fiolsträng" och "ska det gå så här trögt?" hördes. "Stop!" ropar Magnus då han ser att något som lossnat från riggen trillar ner i vattnet bredvid båten och sjunker. Fjorton ögon letar men hittar inget som saknas i riggen men misstankarna riktas mot att storfallet trilskas i masttoppen. Vi tog ner storen och våra teorier stärktes när den wire som fallet utgör påminnde om en okammad taggtråd. I jakt på felet finner vi att enda sättet att säkra bevis är att låta någon besöka olycksplatsen. Undertecknad blir framröstad med siffrorna sex mot ett. Jag vände uppochner på min flytväst med inbyggd livsele och krängde på mig den likt en blöja, en lina krokades i och jag gick till väders. Då människans chimpanslika instinkter mattats genom årtusendena (de klättrade för övrigt aldrig i aluminiumträd) hjälpte mina kamrater till att vinscha upp mig. Halvvägs upp krokar skjortan i något och går sönder men väl uppe i toppen bjuds en strålande utsikt över den soldränkta fjärden. En mås flyger förbi under mig och de andra esquaderbåtarna glider fram på vattnet. Verkligheten visade sig stämma överens med våra teorier den här gången, det var en blocktrissa som gått sönder. Jag blev nerfirad och vi hissade i stället storen i den lina jag hängt i. Problemlösning på hög nivå (sedär en ordvits).

Seglargudar i Kyrkviken

Kappseglande Carerra med pyspunka på spinnackern. Tävlingen sedemera vunnen av Runda Hulda.

Ibland gör en rad sammanträffanden att man framstår som någon helt annan en den man är. I kyrkviken på Möja slumpade det sig som att vi framstod som de mest väderbitna och rutinerade havskappseglarna på den här sidan Golfströmmen. Eftersom det var tidigt på sommaren var det bara, förutom vi teknologer, de riktiga entusiasrena som befolkade vikarna. Per definition har entusiasten semester när ingen annan har det, tar oavsett väderlek ett morgondopp som han njuter av samt seglar en liten och obekväm båt. Med andra ord hade vi den största och racigaste båten i viken. Lågvattnet och vårt djupgående gjorde att vi inte kom riktigt ända in till bryggan utan stannade en dryg meter ut. Vi fick också sänka våra fendrar så de bättre passade entusiasternas relingshöjd. Nu var vår båt i deras ögon inte bara stor utan gigantisk. De tisslade och tasslade och pekade. När vi var på väg iland för att handla kunde de inte hålla sig längre utan sa:

Mannen i tropikhatt smög sig målmedvetet på de tre männen på klippan.

-Vilken båt ni har, ni kappsglar med den där också va?

Vi svarade något i stil med:

-Det är inte vår båt men ägaren kappseglar en del, båten har kört Gotland runt fyra gånger och kappseglat över atlanten, ja hon har varit runt hela jorden faktiskt. (Vilket alltihop är sant.)

Nu slumpade det sig så att entusiasterna inte hörde första delen av repliken och fick den uppfattningen att vi stått för alla bravader. "Wow, de som verkar så unga", tänkte de när vi försvann till affären. Vi kom tillbaka med matkassar och hoppade stiligt den där metern mellan brygga och båt, hela tiden under uppsikt av våra båtgrannar. Fru Fortuna hade sett till att Per hittat en ledig telefonkiosk iland och därför var lite på efterkälken. Vi andra fick en minut över så vi sa till varandra att vi kunde kroka i "babords checkstay", något som entusiasterna hörde men inte hade den blekaste om vad det betydde, knappt vi heller men vi visste i alla fall var den skulle sitta. En man klättrade upp i masten och fixade det hela, när han tittade ner såg han en rad ansikten med tappade hakor iaktta honom. "Vilka grabbar", lös i deras ögon. Till råga på allt såg jag att de såg att jag råkade ha en tröja med "Whitbread round the world race"-tryck på magen. Per hoppade ombord och vi seglade därifrån, inte till de sju haven som dom skulle gissat, utan mot det mindre exotiska Waxholm. En vecka med konstant solsken, behagliga vindstyrkor, blodröda solnedgångar och kalla bad var slut. Det var dags att skura och lämna tillbaks båten för nu var det Konrads tur att segla.