Bluesens fortsättning

I förra numret av denna eminenta publikation fanns en artikel om bluesens historia. Fortsättningen följer här, och inleds med en kort berättelse om mannen som elektrifierade bluesen.

Mannen som det talas om i ingressen är ingen mindre än McKinley Morganfield, bättre känd som Muddy Waters.

Lerigt vatten?

McKinley Morganfield föddes den 14 april 1915 i Rolling Fork i Mississippi. Sitt smeknamn fick han redan som barn. Han tyckte nämligen om att leka nere vid ett litet gyttjigt lerdike, därav Muddy Waters.

Han lärde sig redan som barn att sjunga ute på bomullsfältet, där han arbetade i sin ungdom. Vid 17 års ålder lärde han sig att spela gitarr, och inte långt därefter började han spela på fester och kalas. Sin första inspelning gjorde Waters 1941, för den tidigare nämnda Alan Lomax. Två av hans sånger, I Be's Troubled och Country Blues, gavs sedan ut av USAs kongressbibliotek.

1943 lämnade Waters Mississippideltat, och for till Chicago. Där fick han hjälp av en annan bluesgubbe, Big Bill Broonzy, att få lite spelningar. Det gick kärvt till en början, men 1946 spelade han in för Columbia Records. Resultatet gavs inte ut förrän 1971. Det stora genombrottet kom dock ett par år senare, 1948. Då spelade han in två Deltablueslåtar, I Can't Be Satisfied och Feel Like Going Home. Hans råa gitarrspel gav dessa låtar ett nytt, råare sound. De gavs ut, och sålde slut på en eftermiddag.

Klassisk Chicagoblues

Under decenniet som följde hans genombrott kan man säga att Muddy Waters definierade den klassiska Chicagobluesen. Hans stil kom att prägla många efterkommande. Bland klassikerna som han spelade in under denna period kan nämnas Long Distance Call, She Moves Me, Mannish Boy, Got My Mojo Working och Hoochie Coochie Man. Det är från den sistnämnda som citatet här bredvid är hämtat. Det kommer att förklaras lite längre fram i texten. Muddy Waters är dock inte enbart ansvarig för Chicagobluesen. 1958 åkte han och hans band till England.

London Calling

Deras turné blev en succé, framför allt för hans skivförsäljning. Han inspirirade bland andra Rolling Stones, som tog sitt namn efter en av hans låtar, Rolling Stone. En annan som blev inspirerad av Waters var John Mayall, vars grupp Powerhouse Four 1963 bytte namn och stil och blev Bluesbreakers. I detta band spelade många olika musiker, men det är framför allt en av dem som har blivit känd: Eric Clapton.

Waters återvände till USA, där han fortsatte att turnera nästan oavbrutet. Slitet lönade sig, och 1971 fick han en Grammy för They Call Me Muddy Waters. 1977 kom den andra Grammyn för Hard Again, som han gjorde tillsammans med en annan gitarrhjälte: Johnny Winter. En av Waters sista turnéer inkluderade en spelning på Vita huset i Washington. Publiken bestod av president Jimmy Carter och dennes stab.

Muddy Waters dog i sömnen av en hjärtattack den 30 april 1983, vid en ålder av 68 år.

Ylande varg

En annan karismatisk (?) bluesman föddes i deltat fem år innan Muddy Waters. Han föddes under namnet Chester Arthur Burnett, men blev senare känd som Howlin' Wolf.

Chester föddes den 10 juni 1910 i West Point, Mississippi. Han inledde sin musikaliska karriär ganska sent, men han gjorde det desto intensivare. Hans scenuppträdanden lär ha varit oförglömliga. Så här beskrivs dem:

A large, intimidating man who stood well over six feet tall and weighed close to three hundred pounds... He would jump about the stage like an angry man trying to work off dangerous steam, or wriggle on the floor as if he was in unbearable pain, or whoop and howl and hoot like someone who had succumbed to the worst of demons. Wolf acted out his most potent blues; he became the living embodiment of its most powerful forces.

Built for comfort

Hans skivkarriär började inte förrän 1951, då han upptäcktes av Ike Turner (Tinas äkta hälft). De två första låtarna som spelades in var Moanin' At Midnight och How Many More Years. Chess Records köpte inspelningarna och gav ut dem 1952.

En tid senare flyttade han till Chicago och skrev på för Chess Records. Där började han tävla med Muddy Waters om material från den tidens Lennon/ McCartney, basisten Willie Dixon. Det var från Dixon som Wolf fick många av sina låtar, bland andra Back Door Man, I Ain't Superstitious, Built For Comfort och Little Red Rooster. Han komponerade en del själv också. Hans egen produktion innefattade bland annat Killing Floor och Smokestack Lightnin'.

Wolf fortsatte att spela och turnera under hela 60-talet. 1965 deltog han i det amerikanska TV-programmet Shindig tillsammans med Rolling Stones. 1970 var han i England igen, och spelade in en skiva tillsammans med Eric Clapton, Bill Wyman och Charlie Watts. Samma år råkade han ut för en bliolycka och blev tvungen att undergå dialys regelbundet. Hans sista framträdande ägde rum i november 1975, då han spelade med B.B. King i Chicago. Två månader senare, den 10 januari 1976, dog han av njursvikt.

What a Rush!

En annan viktig bluesmusiker under efterkrigstiden var Philadelphia-födde Otis Rush. Han föddes den 29 april 1934, och lärde sig som ung att spela både munspel och gitarr. Eftersom han var vänsterhänt fick han vända upp och ner på och stränga om en vanlig högerhänt gitarr. 1948 flyttade han, som så många andra, till Chicago, där han började spela på klubbar och liknande. 1956 hjälpte Willie Dixon honom att få ett skivkontrakt hos Cobra Records. Hans första singel blev bolagets enda top-10-hit någonsin, så han fick fortsätta. Under åren som följde spelade han in ett antal skivor, som definierade hans och Chicagos West Side-sound. Låtar som Double Trouble hörde till skörden. Denna låt inspirerade en annan bluesgitarrist, Stevie Ray Vaughan, så mycket att han döpte sitt band efter den. Rush har sedan dess fortsatt, och håller fortfarande på och brukar synas på diverse festivaler lite då och då.

Jag vill så här på slutet betona att de musiker som jag skrivit om här på intet sätt är de enda som finns. Jag kommer troligen att återkomma med porträtt av en del andra viktiga bluesgubbar längre fram.

Förklaring

Jag skulle ju förklara citatet också. Nå, så här ligger det till(?): Enligt gammal tradition i Deltaområdet – och säkerligen också i Afrika, där de flesta amerikanska slavarna hämtades – äger vissa föremål en slags magisk kraft. Ofta utgör denna kraft helt enkelt en förmåga att påverka andra människor och deras känslor och tankar. Ett exempel på detta är ett s.k. black cat bone.

Det är alltså ett ben från kroppen av en död svart katt. Med detta sades man kunna kontrollera andra människor. Mojo (tooth) är ett exempel på ett liknande föremål och det nämns till exempel i Got My Mojo Working.

Däremot så är John the Conqueror något helt annat, som vi inte törs trycka någonting om här.

Ulf Wallentin, E-93

Jag vill passa på att göra en rättelse. Delta Blues Museum ligger i Clarksdale, Mississippi, och ingen annan stans.

---