N A T O M
eller – Va é de fönnått?

Äntligen, efter tio långa år är NATOM tillbaka till Stockholm. Visserligen har den varit annorstädes under tiden, men det har inte jag. Vad är då NATOM egentligen, kanske du (likt CHE) undrar. Jo, det är Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission, alltså en massa härliga studentorkestrar ifrån hela Norden. I år deltog en norsk, två svenska och tre finländska orkestrar.

Konserten gick av stapeln i Konserthuset och först ut var Axelbandet från Åbo. De presenterade sig som den tråkiga finska orkestern, något som jag svårligen kan hålla med om. De gjorde visserligen inte så många hyss som senare orkestrar, men de spelade väldigt bra. Kanske beror detta på att alla hade noter, även de som spelade shaker respektive ägg. Vilka låtar spelade de då? Ja, de var ju det första bandet så det var så länge sen att jag faktiskt glömt denna detalj.

Emil can can inte, men Emilia can can. Det är skillnad på olika.

Efter att komframåsejerna dragit ett gäng dåliga vitsar innehållande banjoackord (typ: Vad åt du till lunch? F#-k.), var det dags för våra vänner från Chalmers, Allianceorchestret med Chalmersbaletten. De marscherade in till de självframkallade tonerna av Stars and Stripes, något snabbare än brukligt (d.v.s. precis som det skall vara). En intressant iakttagelse man kan göra här är att PromenadorQuestern® faktisk är en av de minst promenadvänliga orkestrarna i denna skara, något som har att göra med det ringa antalet trumslagare i PQ. Men detta bör endast ses som en tillfällig formsvacka. Åter till Allianceorchestret: Det alla väntade på var Baletten, och de gjorde mycket riktigt succé när de dansade Cancan. Så en mycket studentikost oordnad utmarsch inför nästa orkestar. Allianceorchestrets motto är Musica Pro Mille (musik för tusan) och det märktes verkligen.

Humpsvakar

En orkester från Helsingfors, som helt följdriktigt presenterade sig som den roliga. Deras dirigent var lite sen, men han kompenserade detta genom att ta en genväg ner från andra raden (läktaren (balkongen (våningen (etaget (hyllan (loftet)))))). Humpsvakar tycker uppenbarligen om att klä sig i frack, varför de har skört på sin fana, men även västarna! De inte bara spelade vackert, de sjöng också en mycket fin sång om brännvin. Här följer ett utdrag ur texten: Brännvin. Brännvin. Brännevin. Brännvin... Sedan blev det paus under vilken man kunde köpa skivor (finlandssvenska: söpa sivor) och upptäcka att Mercblecket har uppenbara svårigheter att skilja på könen.

Kvällens musikaliska höjdpunkt

Retuperän WBK är en orkester från Helsingfors. Då de inte förstår svenska så bra var de inte på plats i tid. Detta löste sig genom att publiken med gemensamma krafter ropade in dem på deras eget språk. Då Retuperän WBK betyder Retuändas spritvilliga brandsysselsättningsgård fann vi det lämpligt att ropa Ei saa peittää (det brinner) respektive Koskenkorva (brännvin (komframåsägens översättningar)). Retuperän WBK spelar en lite annan musikstil än andra studentorkestrar och lutar sig lite mer åt det klassiska. Tre Tenorer® som var gästsolister åt detta och ett band till var Luciano Pavaprutti, Placebo Flamingo och Porsce Carrera. Många fina verk framfördes, som exempel kan nämnas Alså sprach Volvo.

Så, efter kvällens musikaliska höjdpunkt, var det dags för kvällens musikaliska höjdpunkt: Strindens Promenade Orchester. Även de spelade Stars and Stripes, även de marscherade in i total oordning och även de var kvällens bästa band. Efter ett alldeles lysande mellanspel där hela bandet imiterade ett gökur framfördes ett potpurri av agentfilmlåtar, som Mission Impossible, James Bond och Peter Gunn.

PQ

Ännu än gång var det dags för Kvällens musikaliska höjdpunkt, denna gång PromenadorQuestern®. De spelade några låtar och Baletten paletten dansade till en del. Då de var det sista bandet kom de givetvis inte undan extranummer. Det första var (som alltid) Zambesi under vilket man kunde studera anatomi lite mer ingående på vissa dansare. Inför det andra extranumret gjordes en smärre publikundersökning för att fasställa vilken låt det egentligen skulle bli. Opartiskheten i den utfrågade delen av publiken kan dock ifrågasättas, de verkade vara SMusKare allihopa. Det blev Tiger Rag (det har väl aldrig hänt förut). Nytt för i år var en kontrabassolist och två slagverkssolister (som sagt, endast en tillfällig formsvacka).

Efter detta följde en kort ceremoni då NATOMen själv (ser ut som ett mellanting av destilleringsapparat och en liten tuba) överlämnades till representanter ur Humpsvakar och Retuperän WBK. Publiken lämnade denna kväll Konserthuset med ett mycket väl (för en kväll åtminstone) tillgodosett studentmusikbehov. Väl mött igen om två år i Sockholm, fast det skulle nog snarare vara Helsingfors, eller var det Borgå?