Emissionen Nr 6 1996: Woke up this morning...
Bluesen är en musikform som i allra högsta grad ligger till grunden för dagens musik. Rock'n'roll är en musikform sprungen ur bluesen, och med rocken kom sedan popen och så vidare. Men vad kom egentligen bluesen ifrån? Liksom det mesta annat så uppstod den väl inte bara över en natt, eller? Den frågan kan besvaras på två olika sätt.
Robert Johnson. Onekligen en av de största genom tiderna.
Det ena sättet är att säga att bluesen grundades 1517 av den spanske biskopen Las Casas. Det var nämligen det året han fick den spanske kungens tillstånd att föra in afrikanska slavar i Syd-, Nord- och Mellanamerika. De skulle arbeta på gruvor och plantager. I början fick 4000 afrikanska slavar per år importeras, och totalt beräknas cirka 20 miljoner afrikaner ha forslats över Atlanten (Slavhandeln upphörde – åtminstone officiellt – 1865, i samband med att det amerikanska inbördeskriget slutade).
Slavarna brukade alltid delas upp på olika plantager, så att
ingen speciell stam eller folkgrupp skulle kunna hålla ihop.
Slavägarna ville nog helst att ingen slav skulle få det extra mått
av styrka och trygghet som en grupp kan ge. Slavarna brukade
sjunga för att försöka hålla humöret uppe under arbetet. Dessa
work-songs
var en blandning av all sorts folkmusik. Man
kan säga att det var i denna musikens smältdegel som bluesen så
sakteliga växte fram.
Det andra sättet att svara på ingressens fråga är att säga att
bluesen uppstod i maj 1912. Det var nämligen då som en man vid
namn Hart Wand upphovsrättsskyddade sin kompisition Dallas Blues.
Huruvida detta var en riktig
blues eller ej är en ganska
öppen fråga. Lite senare samma år var det dags för nästa. I
augusti publicerades Arthur Seals' Baby Seals Blues. I september
samma år kom Memphis Blues, komponerad av W.C. Handy.
Handy var en orkesterledare från Memphis, Tennessee. Han var
den självutnämnde father of the blues
, och något av en
opportunist. Han tyckte från början att det som kallades blues
var en alltför primitiv musikform, och han ville inte befatta sig
med den. Men när han senare såg hur mycket pengar man kande tjäna
på den, så blev han med ens mindre nogräknad. Det måste dock
sägas att han aldrig hycklade med detta heller, utan erkände
det
villigt om någon frågade. W.C. Handy, mannen med de
olyckliga initialerna, har lämnat detta jordeliv, men står staty i
Memphis, så i någon mening kanske han lever kvar.
Den första riktigt stora bluesstjärnan var en stor, blind man med det osannolika namnet Lemon Jefferson. Han föddes i Couchman, strax utanför Wortham i Texas 1897, och var blind från födseln. Vid fjorton års ålder började Lemon spela gitarr och sjunga. Det var ett av de få sätt som fanns för en blind att tjäna sitt uppehälle i de jordbrukstrakter han bodde i. Han blev mer och mer populär kring sina hemtrakter, och spelade på picknickar och fester. Vid tjugo års ålder, 1917, beslöt han sig för att pröva lyckan i Dallas.
Livet i Dallas blev en prövning för Lemon. Han kände ingen,
och upptäckte att det var dyrt att leva. Han fick till en början
försörja sig som både musikant och brottare. Det senare kom sig av
två saker: han var blind och han var stor. Så fort han kunde
lämnade han den senare banan och satsade på musiken. 1922-23
träffade han och gifte sig med en kvinna som hette Roberta, och
två-tre år efter det föddes deras son. Lemon började resa allt mer
för att tjäna pengar, och 1924 började olika skivbolag intressera
sig för honom. Under våren 1925 spelade han in sin första skiva,
Beggin' Back. Hans mest kända inspelning är dock Black Snake Moan
från 1927. Vad texten handlar om törs vi inte trycka, men de två
första orden i titeln kan kanske ge en ledtråd. En stor del av den
s.k. partybluesen
från den här tiden behandlar samma ämne
(inte budgetunderskottet...). Han spelade också in en
spiritual
under sin levnad, See That My Grave is Kept
Clean. I februari 1930 dog Lemon Jefferson under oklara
omständigheter. Den officiella versionen är att han lämnade
studion efter en inspelning, fick en hjärtattack och dog sedermera
av förfrysning.
En om inte milstolpe, så i alla fall en hundra-meters-stolpe
i bluesens historia stod en man från Georgia för. Det var sångaren
Blind Willie McTell, som komponerade Statesboro Blues. Denna låt
blev något av ett ledmotiv för den amerikanska gruppen The Allman
Brothers Band, som hade sin storhetstid under åren kring 1970. De
inledde sina live-framträdanden med att spela just Statesboro
Blues.
En av de allra mest inflytelserika och betydelsefulla personerna i bluesens historia är tveklöst Robert Johnson. Ingen annan bluesartist har heller omgivits av samma mytbildning som honom. Här kommer i alla fall några fakta(?).
Han föddes i Memphis den 8 maj 1911. Han intresserade sig
ganska tidigt för musik, och började i tonåren hänga på olika
musikklubbar, och försökte umgås med musikerna. En av de han
umgicks med var Eddie Son
House. Han lärde sig först spela
munspel, och sedan gitarr. Han brukade göra så att han, under
konserter, helt enkelt gick upp på scenen under pausen och
spelade. Han var dessvärre inte så duktig då, och brukade bli
avhyst, stundtals handgripligen, av publiken. Ett antal år
förflöt, han gifte sig och efter ännu en tid avled hans hustru.
Han flyttade då till Copiah i Mississippi, där han fortsatte med
musiken. När han efter ett antal år återvände till Memphis och
spelade på de klubbar han tidigare blivit avhyst ifrån, blev alla
förbluffade. Var hade han lärt sig spela så där? Det var här
mytbildningen började.
Bukka White. Gjorde bl.a. Fixin'
to die blues
och Aberdeen Mississippi Blues
.
Enligt någon gammal tradition, kunde man nämligen göra så att
man gick till ett vägskäl och väntade. När man väntat
tillräckligt länge, kom djävulen och föreslog ett byte: din själ
mot hans musik. Att blues var djävulens musik ansåg man bevisat
genom att blues förknippades med djävulens kännetecken: sprit,
spelande och kvinnor av tvivelaktigt rykte
. Det var mer
eller mindre allas uppfattning att Robert Johnson måste ha gjort
detta byte för att kunna spela så. Han gjorde också en del själv
för att bättra på mytbildningen. Till exempel så har han spelat
in låtar som Me and the Devil Blues
och skrivit textrader
som Good morning, Satan. I believe it's time to go...
och
squeeze my lemon, baby, til the juice runs down my leg
. Den
senare har senare använts av Led Zeppelin.
1936 spelade Johnson in sin första skiva. Det skedde på Gunter
Hotel, och det som spelades in var bland annat Sweet Home Chicago.
Hans inspelningar kan inte direkt sorteras in under
lättlyssnat
i skivhyllan, men de rekommenderas varmt om du
vill höra hur riktig downhome country blues
låter. Hans
skivkarriär blev tragiskt nog alldeles för kort. 1938 dog han
under mystiska omständigheter. Vissa tror att han blev förgiftad
av en svartsjuk man, andra att han blev knivhuggen av en svartsjuk
kvinna. Klart är i alla fall att han gjorde ett outplånligt
intryck inom bluesen, och kommer alltid att leva kvar hos
vissa.
En sällan skådad arbetsinsats inom bluesen stod också far och son John och Alan Lomax för. Under nästan ett helt decennium spelade de in en enorm samling av svart folkmusik åt amerikanska kongressens bibliotek med en 175 kilo tung bandspelare som de fraktade runt i baksätet på sin Ford. Den samlingen innehåller material som bl.a. inkluderar tidiga Muddy Waters. Den större delen av detta material har aldrig blivit utgivet. Mycket av det är dessvärre numera ospelbart.
Om det finns någon av er som vill veta mer om tidig blues rekommenderar jag varmt ett virtuellt besök på London Callings sida om Robert Johnson eller The Blue Flame Cafe. Härifrån kan man sedan vandra vidare. Om man inte gillar virtuella besök kan man i ställe flyga till Loisiana och besöka Delta Blues Museum. Det är dock något dyrare.
Det var allt för den här gången, men som Arnold säger:
I'll be back!
.