Emissionen Nr 7 1995: Magnus sista Ord
Jag har för en gångs skull något viktigt att diskutera på denna min spalt, så snälla ta dig tiden och läs den! Detta är min sista artikel som ordförande på Elektro. Jag tänker dock inte skriva om det som varit utan jag tänker blicka framåt och se vad som ligger i sektionens sköte.
Jag ser faktiskt med stor oro på utvecklingen på sektionen. Jag tänker på den bristande viljan att engagera sig och göra något för sektionen. I skrivande stund håller valberedningen på för fullt och rekryterar. Den hårda sanningen vi står inför nu är en sektion som inte kan erbjuda samma tjänster för sina medlemmar som den kunde för säg ett år sedan.
Som det ser ut just har vi ett handikappat källeri och ett stympat Tolveri. Dessa utgör stommen i sektionens verksamhet. Vi har ingen som sköter kopiatorn. En tjänst som, när kopiatorn fungerar, används flitigt av sektionens medlemmar. Listan går att göra mycket längre!
Det tråkiga med detta är att det är en ond cirkel. När det fungerar dåligt i Tolvan slutar folk gå dit. Detta leder till att folk slutar känna en gemenskap vilket leder till att engagemanget blir ännu sämre. Detta leder i förlängningen till en sektion som knappast kan kallas för en sektion!
Det är du, och med "du" menar jag du som går i årskurs 1,2 eller 3, och ingen annan som ska bära sektionen vidare. Det är du som väljer om din tid på Elektro ska bli ett dåligt Gymnasiet II eller ett minne för livet. Något som du ser tillbaka på som en rolig och händelserik tid.
Det är nämligen så enkelt att om sektionen ska fungera krävs din insats och ingen annans.
Är då sektionen värd denna insats? Klarar vi oss inte lika bra utan sektion?
Jag är helt övertygad om att svaren på dessa frågor är enkla och självklara. Vi klarar oss inte alls särskilt bra utan sektionen, och tro mig den är värd precis varenda sekund som spenderas på den.
Det finns flera sätt att motivera detta: Historiskt. Sektionen fyller i år 85 år. 85 år! Tänk efter lite. 85 årskullar som börjat studera elektroteknik har blivit medlemmar i elektrosektionen. Vad är det vi har här? En organisation som bygger helt på frivilliga insatser som bara blivit större och större genom åren. Betänk att vi ända sedan 1917 haft vårbaler. Precis vartenda år! Vi har överlevt två världskrig och det alldödande 60talet! Tanken svindlar.
Och nu står vi inför det faktum att vi inte hittar folk som vill fylla läskmaskiner och byta glödlampor i våran sektionslokal! Efter 85 år? Jag blir förbannad! Som jag ser det har vi ett enormt arv att vårda. Det är vår förbannade skyldighet både mot våra äldre kollegor och kommande generationer att föra vår så otroligt anrika och stolta sektion vidare!
Ett annat sätt att motivera mitt svar på de tidigare ställda frågorna är att se vad sektionen ger just dig. Något av det viktigaste är studiebevakningen. Utan den skulle utbildningen vara mycket sämre än den är i dag. Och det vill inte säga lite! Tag till exempel en kurs som heter Tillförlitlighet och köteori. I början var alla föreläsningar så kallade videoföreläsningar. Det vill säga man satt och tittade på en storbilds-TV på föreläsningen. På grund av ESNs arbete är det nu riktiga föreläsningar. Så vi kan påverka vår situation. Men det bygger på att du och igen annan engagerar sig.
Sektionens verksamhet i övrigt då? Om sektionen inte fanns skulle studierna på Teknis (ni har vällan läst insändaren i Osqledaren) bli mycket tråkiga och anonyma. Det är ett faktum att studierna här är mycket tunga och svåra och för att orka med dessa är jag säker på att det är helt vitalt att vi alla hjälps åt och stödjer varandra.
Det är här sektionen kommer in. Sektionen är helt enkelt en organisation där vi alla sitter i samma båt och förstår varandras problem. Visst, vi överlever om det inte alltid finns läsk i läskmaskinerna och kaffemaskinen inte funkar. Men det blir en himlans massa trevligare att komma till Tolvan om den är städad.
Jag menar: alla dessa funktionärer finns ju för vår egen skull. Om vi alla hjälps åt och jobbar tillsammans slår vi minst två flugor i en smäll. Vi fixar så att det blir trevligt för våra kamrater samtidigt som vi lär känna varandra! Fullständigt genialt! Eller hur? Vi har verkligen en win-win situation här. Men det bygger på att du inser det! Jag uppmanar dig verkligen från mitt hjärta: kom och hjälp till! Ta med dig polarna och gör någonting kul i sektionslokalen. Alla möjligheter finns. Bara du sätter gränsen för vad sektionen ska göra för dig!
Ta dig en funderare vad du vill göra av din tid här på skolan. Vill du ha roligt och trevligt här så måste du fixa det själv! Lär känna dina studiekamrater och ha kul på skolan! Det absolut enklaste sättet är att använda de enorma möjligheter som Elektrosektionen ger dig.
Och med dessa ord passa jag på och tacka för mig. Jag önskar min efterträdare all lycka och framgång.
De allra varmaste hälsningar,
Magnus,