Helhetssyn efterlyses
Insändare från Jan Olof Jonson

Jag har nu följt livet på Elektro i 20 års tid, först 7 lyckliga år som student, sedan 13 olyckliga. Kanske lite tillspetsat sagt, men med åren har det samlats en del intryck, som jag skulle vilja dela med mig av till andra.

Jag har en dröm – eller en vision – av att Elektro skulle fungera bättre än nu. Jag fick impulsen att skriva igår på Mc Donald's. Jag blev nämligen tillfrågad, om jag ville skriva besöksrapporter och tala om, hur jag som kund upplever mitt besök. Jag bad impulsivt nog mina laboranter i Elmät att göra det samma igår, men ingen nappade på idén. Mc Donald's med sin världserfarenhet vet säkert, att vi svenskar ogärna talar om, vad vi tycker. I stället talar vi med fötterna, och det har inte Mc Donald's råd med. Enkätmetoden är inte heller helt igenom bra. Hur länge har inte KTH samlat in synpunkter via kursutvärderingsblanketter och kursnämnder, men någon företagsledning, som skaffar sig en helhetssyn och leder företaget framåt, har vi det? Mc Donald's har det, och deras restauranger blir bara bättre och bättre, men kan man säga detsamma om Elektro? Jag tror, att vi har misslyckats. Elektro är idag sämre än för 20 år sedan!

Jag säger detta, för av mina samtal med studenterna har jag fått den entydiga bilden, att det närmast gäller att klara sig helskinnad igenom, att rädda livet, eller examen. Kanske ger detta en bra träning inför verkligheten efteråt, men vi borde kunna ställa målen lite högre än så.

Vi borde ha klara mål med undervisningen och sedan utvärdera, om målen uppnåtts. Studenterna ska ges vissa färdigheter, och dessa måste övas upp tillräckligt, bara delvis teoretiskt. Civilingenjören ska ju framförallt ha ett praktiskt, problemlösande sinne. Och då behövs det tid till problemlösning, dvs mycket laborerande, utan tidspress. Efter varje kurs bör vi fråga oss: Har teknologerna förstått, hur det fungerar i verkligheten, inte bara i den ideala modellen? Kan de självständigt använda kursens innehåll?

Jag har själv några positiva erfarenheter från KTH och vill då gärna framhålla Experimentell metodik, en kurs med tyngdpunkten på förutsättningslöst undersökande utan tidsgräns, som Fysik anordnat i flera år, i synnerhet för Maskin och Flyg. Tre laborationer ska utföras under loppet av åtta labbpass à tre timmar. Det finns alltså gott om tid att sätta sig in i labbsituationen och hur allt fungerar. Instruktioner saknas helt. Åtta elever delar på en assistent, som de lär känna, och som deltar intresserat i arbetet, utan att dock tala om, hur ett problem ska lösas. Han kommer med ledande frågor och skapar stämning. Sedan ska eleverna skriva rapport på en av laborationerna. De flesta eleverna trivdes bra. Det var första kursen på Maskin i ettan, och självständigheten övades därför upp från början. Kursen ger en bred teknisk allmänbildning från labbteman från mekanik och fysik, med andra ord det slags tvärvetenskapliga kurs många längtar efter.

Studiesituationen idag

Studiesituationen ter sig idag kaotisk. Tidspressen är svår och studiemedelskraven för höga. När en tredjedel eller mer inte klarar studiepoängen inför tvåan och det talas om att inte räkna septemberperiodens resultat, då har något gått snett. För det första borde poängkraven snarast halveras i stället för att skärpas, så att alla, som vill, verkligen får stanna kvar och kämpa i stället för att kastas ut i mörkret utanför KTH. Eftersom teknologernas bakgrund är så skiftande krävs det ett inskolningsår, för att alla ska ha en chans att lyckas på Elektro. När jag gick på Elektro var det också så. Det krävdes efter ettan 12 poäng av 36 möjliga.

En kurs i studieteknik skulle behövas i början av ettan, med praktiska övningar (kanske 2 p) en investering, som skulle löna sig mångfalt.

Det borde också ske en kraftig minskning i det teoretiska stoffet. Målet bör vara att lära sig arbeta teoretiskt, med mycket stränga krav på redighet i tankegången – som en- och flervariabelkurserna är en utmärkt skola i – men det är den totala volymen, som borde minskas. Det teoretiska stoffet bör så mycket mera tillämpas praktiskt i laborationer och liknande, då det är möjligt (kanske dock inte i de rena matematikkurserna). Att göra lite mycket ordentligt torde vara långt nyttigare än att göra mycket men hafsigt.

Varför har vi dessa föreläsningar, som innebär ett upprepande av kursbokens innehåll? Det leder till meningslöst slöseri med den dyrbara tiden. Den idealiska föreläsningen bör ge en helhetsbild av kursinnehållet av typ Abstract i en teknisk artikel. Föreläsningarna bör knyta samman idéerna till en helhetsbild och ge konkreta tillämpningsexempel. Och en stor del av föreläsningstiden bör anslås till publikens frågor. Efter varje föreläsning (övning) bör teknologerna kunna fylla i ett kritikformulär och lämna in anonymt. Uppföljning och korrigering bör ske omedelbart.

Idealet vore förstås, om teknologer och lärare kunde mötas informellt typ afterski efter arbetsdagen och snacka puckelpist över en läskeblask. Då blir garanterat pisterna bättre preparerade till nästa dag.

Studierytmen

Det var kanske bra teoretiskt sätt att skapa fyra sammanhängande läsperioder. Det skulle ge en jämnare studietakt över en längre tidsrymd. Men delvis är det för pressat tempo totalt idag. Dels kommer alla kontrollskrivningar och inlämningsuppgifter och tvingar en till maxsatsningar i ett ämne, varpå de andra tappas bort för gott, och allt slutar i kaos. Mycket skulle vinnas, om allt detta slopades helt. Förbjud KSar och inlämningsuppgifter ett år på prov! Det skulle också skapa arbetsro för lärarna, som pga allt detta inte får någon tid över till kursutveckling.

Sammanfattningsvis: Sex veckor utan ett prov, utan en redovisning! Därefter en helt ostörd studievecka på egen hand, och sist en vecka med tentor och redovisningar!

Laborationerna

Jag har själv erfarenhet mest av laborationer och har därför en hel del synpunkter, förutom det jag redan ordat om Experimentell metodik. De utgör ytterst värdefulla inlärningstillfällen, varför vi borde ta betydligt allvarligare på dessa än hittills. Det bör inte ingå för många moment i varje laboration, så att man får stressa sig igenom. Det finns sådan exempel på Elektro, men också på motsatsen. Man borde också få skriva rapport på åtminstone en labb per kurs.

Genomgången i början av laborationen bör framförallt behandla praktiska aspekter på utrustningen, mätmetodik etc, inte egentlig teori. Denna bör avhandlas i övnings- och föreläsningssalarna innan. Labb-KS kan hållas, men bör innehålla endast sådana frågor, som är vitala för själva laborationen, inga spetsfundigheter. Man bör testa, att det finns en basförståelse av det man ska labba på.

Tyngdpunkten på laborationen ska ligga på att arbeta praktiskt. Det bör inte vara mer än c:a tio elever per assistent, inte fler än att assen hinner få en personlig bild av varje labgrupp, och helst inte flera assistenter samtidigt. Som assistent tappar man också lite greppet, när det är så många i labbsalen. Man flyter lätt omkring och blir kanske lite slarvigare, när man vet om, att det finns en till. Och allra bäst vore det förstås, om det vore som i Experimentell metodik, med en personlig assistenten under hela labbkursen fram till den färdiga rapporten.

Datorlabbar har jag otroligt dålig erfarenhet av. Det krävs så enorm kunskap i Numme fk, programmering etc, att labbförfattaren har en övermäktig uppgift, om han ska få en datorlabb att bli bra. Signalteoris datorlabbar var aldrig bra, däremot de två burklabbarna, som gömts undan i lagerskåp. Det fungerade faktiskt mycket bättre med levande brus, som man samplade mekaniskt, multiplicerade i faktiska multiplikatorer och filtrerade i verkliga filter. Oscilloskopbilden blev ju aldrig den väntade, men icke desto mindre var den verklig.

Det jag talat om ovan på labbsidan skulle kosta en hel del pengar såklart. Med det finns en kreditsida också. Det blir färre, kanske mycket färre föreläsningar med mitt program, också färre övningar till viss del, delvis ersatta av räknestugor. Det blir inga kontrollskrivningar och inlämningsuppgifter heller. Likaså blir antalet kurser färre. Hur hyveln ska gå ligger utanför ramen för den här studien, men den måste gå. Ta t ex en titt på 20-talets studieplaner. Hur mycket fanns det då? Kanske det ger några idéer. Sätt Er ner och skissa på det, som Ni tror man verkligen måste kunna, då man går ut Elektro! Dock är ett säkert: Man bör behärska sitt ämnesområde väl!

Trivsel

E-sektionen bör se sin uppgift, som liknande den, en god arbetsgivare har, och ta ansvar för hur folk mår, elever såväl som lärare och övriga. Det jag skrivit, beskriver i mycket, hur undervisningen borde göras bättre, men till detta bör också läggas skapandet av en naturlig trivselkänsla. Idén med personlig assistent är ett förslag, men konceptet borde vidgas med sikte på en personlig högskola. Som lärare blir man ofta besviken av att se eleverna hoppa av ens övningsgrupp. Det är också ett symptom på den utbredda panikkänslan, som idag råder. Det är, som om allt bara gick ut på att överleva till varje pris.

Kanske ett system som på maskin med fasta grupper vore en väg att gå. Byte av grupp skulle ske efter ansökan, som dock i regel skulle bifallas. Man ska uppmuntras att ta ansvar.

Men instutitionerna måste då också ta ett ansvar för sina lärare, att tillse, att dessa är väl förberedda. Gunnar Markesjö hade t ex alltid genomgångar med sina assistenter av talen, som skulle dras. Systemet med undervisningsskyldighet för doktorander är utan tvekan föråldrat och borde ses över radikalt. Lärare ska vara helhjärtat engagerade i uppgiften att undervisa. Ingen olämplig lärare ska tvingas fortsätta undervisa. Låt honom rätta tentor i stället t ex.

Undervisningskvalitén måste dagligen utvärderas, så att förbättringar kan ske omgående. Alla måste vi bjuda till. Inte minst de utsatta, teknologerna, måste uppmuntras att delta i förnyelsearbetet.

Men det måste också vara roligt. Ingen trivsel kan skapas med kommandon. Initiativ måste tas uppifrån, men det är vi, som jobbar på fältet, som måste skapa andan. Har t ex föreslagit PrU, att de ordnar möt-din-ass-kvällar på kåren i samband med varjedagspuben, som ännu inte är så välbesökt, som den borde vara. Det skulle kunna finnas en chans att bygga upp informella kontaktytor, mycket bättre ock effektivare än de formella, som finns i dag (kursnämnd, kursutvärdering, mm). Har t ex hört, av västeråsare, att de ska ha mycket mera öppenhet i sin miljö – och, inte oväntat, mindre utslagning.

Till sist: Se till att vi får hit ett Mc Donald's, så att vi slipper lunchköerna!

Jan Olof Jonson

---