Vi Leder!
Elektro fick en flygande start i årets Solastafett.

För 28:e året i rad arrangerade Karlstad och Göteborgs studentkårer en 31 sträckor lång stafett mellan Göteborg och Karlstad 5-6 maj.

Trots att halsfluss, stukade tår, slitna knän, 10-mila och andra mörka ting försökt få EMK:s lag ur balans kom vi iväg som planerat. En del med vetskapen att de skulle springa dubbla sträckor. Eller som Bobby Montalvo e93, som tidigt på fredagsmorgonen fick beskedet att hans 6 kmetapp sträckt lite på sig och blivit över milen.

Starten gick kl 14.30 från Götaplatsen. Vi hade beslutat oss för att satsa på ett av våra ess, Peter Jakobsson e92, på den första sträckan. Till vår glädje hade han valt Sola framför 10-mila, vilket vi tyckte var väldigt klokt. Peter verkade laddad, inte minst vätskemässigt. På vägen ned hade han satt i sig 7 liter.

Kalas på Götaplatsen

På Götaplatsen rådde kalasstämning med Dixielandsmusik och massor av folk vid inskrivningen. Totalt hade 76 lag anmält sig. Förutom KTH, Chalmers och LTH:s olika sektioner med overallprydda fans fanns en del utländska inslag i startlistan. T.ex. kan nämnas UROS/Maastricht från Holland som med hopbitna drag satsade på seger mot favoriterna Zola Buddies. Peter fick sin nummerlapp med 17 på och jag lämnade honom åt sitt öde i vimlet.

När starten gick för löparna började cirkusen för följebilarna. Det gällde att på snabbaste sätt ta sig ut på motorvägen, utan att dra på sig MC-polisernas uppmärksamhet i form av krock eller dikesrollning. Vi hittade snabbt den långa ormen av löpare men inte nr 17. Hade vi missat honom? Frågan hängde kvar i luften medan vi närmade oss täten. Där var han! Vi leder!!! Alla jublade och mobiltelefonerna överförde kanonstarten till de övriga 3 Roadrunnerbussarna. Va?!, det är inte möjligt, lägg av byttes snabbt till glädjeskrik och kampsånger. Sluttiden för sträcka 1 (5,7 km) blev 19 min. 50 s snabbare än 2:an Borås Rabalders.

Orienteringsproblem

Klockan närmade sig nu tre och vårvärmen kändes i luften. Magnus Karlsson e93 hade själv valt nästa sträcka. 9,3 km plan motorväg, med en uppförsbacke längst bort i horisonten. Vi såg flera som promenerade den här sträckan, kanske försökte de intala sig att backen bara var en elak hägring. Tom Salonen e91 växlade vid Surte till sträcka 3. Med knäskyddstadgade knän sågs han fortsätta kampen på asfalten. Men helt plötsligt var mannen med den röda kepsen borta. det visade sig att några löpare tagit fel väg och dragit med sig många upp i ett villaområde. När funktionärerna vaknat till och lett ned löparna på motorvägen, hade Tom's knän fått mer än väntade 7,2 km.

Lars Wickenberg e89 sprang sträcka 4, 7,9 km mellan Bohus och Alafors. Han är vår flitigaste Soladeltagare och har varit med många år tidigare. Sträckbeskrivningen som talade om ett OBS! En mycket brant backe i början bekymrade honom inte. Lasse var en av gängets stöttepelare. Han sprang brevid flera sträckor och peppade trötta elektroner med vatten och Solahistorier. De kommande 8,7 km gick delvis på cykelväg. Det kan ju vara skönt att variera från asfalt till asfalt.

Cilla - första tjej ut

Erik Johansson e93 hade dock inga problem med det utan sprang in på 22:a plats. Nu var det dags för EMK:s första tjej att ta över reflexbandet. Cilla Lyckman e92 växlade vid motell Göta Älv. Hon visade en härlig kämparanda. Trots magkramp sprang hon hela vägen och fick nästan samma placering som förra året. Det var 5 km med ett sammanbitet ansiktsuttryck. På skolgården vid Lödöse växlade Fredrik Nilsson e94. Likt vår förstaman är han KOT:are (Kunglig OrienteringsTeknolog). Han tillhörde de få som frivilligt anmälde sig till de långa sträckorna. Han fick den näst längsta, 12,7 km, och det gick galant.

Pizzaproblem

Så var etapp 1 klar och lagen duschade och började leta middagsställe. Själv hamnade jag i en buss, med siktet inställt på pizza och pasta. Efter en 15-20 minuters irrande i Lilla Edet ringde vi pizzabagaren. Vi konstaterade att vägbeskrivningen var usel. Här fanns ju ingen restaurang. Jag vet inte om bagarna trodde att vi drev med dem. 2 minuter efter vårt samtal kom vi (via en bit gräsmatta) indundrande till dem under skratt. Huset låg ca 50 m från platsen där vi ringde.

Doktorand med framfötter

Vid åttatiden på kvällen gick starten för etapp 2. De första två sträckorna på 9,1 km sprangs av Christina 'Kiri' Otherius e94 och Peter Siljerud e92. Båda gjorde bra tider, inte minst med tanke på att de skulle dubbla under årets stafett. Peter sprang dessutom in som 8:a. Anders Boström e90 visade även han framfötterna. Doktoranden fick en 10:e placering på 10:e sträckan. Sista sträckan innan etappmål 2 gick mellan Båberg och Vänersborg. Åsa Jacobsson e93 hoppade in istället för Anders Jonsson, som blivit kvar i Stockholm med en ask penicillin. Efter 29 minuter var de drygt 6 kilometrarna avklarade och alla såg fram mot årets nyhet: SOVUPPEHÅLL.

Inga vattenproblem

03.30 var det då dags för mig att använda gympaskorna. Efter någon form av hopp & studsuppvärmning med trikåklädda fröknar gick startskottet. Trots den tidiga timmen hade både jag och många andra en ordentlig hejarklack längs vägen. Efter ca 5 km på en avgastyngd bro vek slingan äntligen av, in i skogen. Illamåendet gav med sig och den sista biten lyftes jag fram av hejande EMK:are. De hade mycket strategiskt placerat sig på krönet av varje kulle/backe, som kom i min väg. När stafettpinnen överlämnades till Stefan Eriksson e91 låg vi ungefär i mitten av löparormen. Förra året blev det någon miss i vattningen av Stefan. Detta kompenserades i år. Under sina 11,1 km på morgonkulan fick han sin vattenflaska serverad på silverfat av en finklädd Ola Ramström.

Nu började solen gå upp och Peter Szabo e93 avverkade 8,5 km mellan Främdefors och Brålanda i prima form. Det märktes att sträckan passade honom bra, eftersom han kom in på 9:e plats. Ordentligt svettig men med ett stort leende och ivrigt pratande om ideala springförhållanden. Emissionens utsände fotograf Johan Lindberg e90, även han med slitna knän, växlade efter Peter. Peppad med Rehbandutrustning vann också han kampen mot asfalten. 9,5 km efter Brålanda växlade han som en av de 40% snabbaste på sträckan. På sträcka 16 placerade sig Stefan Lundgren e93 som 4:a (ca 37 min). Det såg mycket lätt och piggt ut när han sprang. Några minuter innan hade han haft en mindre diskussion med sig själv och övriga i bussen om han verkligen ville springa nästan en mil klockan 6 på morgonen, utan frukost och riktig sömn. Och skulle man ha kort eller långbyxor??? Men visst var det kul! Inte minst att svicha förbi Fysik, Kemi etc. Stefans ögon strålade när han kom i mål.

Vidare längs landsvägen

Starten för etapp 4 gick från Mellerud och de 7,2 km sprangs av Linda Swärd e94. Våran Öfvrig klarade sig bra trots sen vattning. Hoppsan, Roadrunner 2, det är bra med mobiltelefon när man försover sig. Emil Egerfjord e93 sprang likt föregående år den 18:e sträckan (9,4 km). Han förbättrade sin placering 3 steg. Här kan man notera att det inte är helt riskfritt att vara hejande lagledare. Uppflugen på en av vägens betongkoner fick jag mig en dusch från Emils vattenflaska. Jag får nog överlägga med nästa års idrottsledare angående vem som ska sättas på Djävulssträckan.

Jajamänsan

Nästa sträcka är loppets längsta, 12,8 km. Även här spökade slitna knän. Vi hoppades innerligt att de skulle hålla för Ola Ramström e92. Det gjorde dem! En 14:e placering på den sträckan är mer än godkänt. Ola växlade med Joakim Bergström e93 vid Skäggebol. Jocke tillhörde dem som satsat på en något kortare sträcka och fick en längre, 11,3 km. Men en placering i mitten vittnar om att det inte var något fel på kondisen. Den sista delsträckan var Jacobsons andra. Likt föregående dag höll hon placeringen bland de 22 bästa.

Svårigheter

Etapp 5 startade med Djävulssträckan, 9,8 km i uppförsbacke. Det här är den enda sträckan med grad 4. Dags att plocka fram flera KOT-ess. En förkyld Patrik Blidefalk e92, 1995 års SpadOsquar, ställde upp för laget och, som han uttryckte det, joggade sig igenom till en mittenplacering. Innan min andrasträcka sprang Bobby Montalvo e93 10,3 km. Vilja och övertalning kan försätta berg så de extra kilometrarna gick vägen. Bobby skulle växla med mig inne på Säffles idrottsplats. Jag satt och väntade i solskenet på kortdistansbanan. Flera av löparna saknade någon att växla med och det började bli rörigt. Speciellt minns jag en något äldre herre, som slet av sig reflexband och freestylelurar medan han uppgivet ropade efter en Åsa. Så småningom fick även det laget iväg sin löpare under följande ordväxling: -Hur kan du redan vara här???!! Vi trodde att du skulle komma om en kvart?! -HM! Jag har faktiskt tränat. Lag 46, 1, 66, 27................ Numren fortsatte att ropas ut och jag väntade på nummer 17. Då får jag se Bobby komma in på upploppet och inser att funktionärerna läst fel på en 2:a och 1:a.

Heja, heja

Växlingen gick i alla fall utan problem och jag följde vägmarkeringen genom publiken, över diket och ut på vägen. Det kändes helt OK de första kilometrarna. Vägen kantades av folk, musik och bilar. Sedan kom den fysiska smällen. Det kändes som att få ett baseballträ i magen. Kramp. Vilken utmärkt timing. Det är vid sådana här tillfällen man ser vad god laganda betyder. Det dröjde inte länge förrän jag hade Lasse brevid mig som draghjälp. Vägen kantades av hejarramsor, biltutor, applåder, vågen och mänskliga portaler att springa genom. Det som gjorde mig mest full i skratt var när ca 10 stycken låg i böneställning vid vägrenen. Så småningom kunde jag andas igen och växlade vid Värmlandsbron med Åsa Carlström e91. Lasse fortsatte att springa med en bit men märkte att Åsa själv klarade sina 6,0 km grad 3. Göran Isaksson, också han e91, tog över vid Hammar och sprang den sista etappsträckan (7,0 km grad 3). En 10:e placering borde göra en fd friidrottare glad.

Mysteriet med den försvunna löparen

Så var det då bara 4 löpare kvar innan spurtsträckan. Peter Jakobsson gjorde även på sin andrasträcka en suverän insats. 10,5 km grad 3 på 0.37.55. Det räckte till en 4:e placering och gör honom till lagets snabbaste. Nästa löpare har sin egna lilla historia. Under samtliga timmar jag satt vid ratten hade jag en rödhårig, leende flicka i backspegeln. När nu tiden för anmälan till sträcka 28 närmade sig fanns varken Therese Andersson e94, eller någon annan, i backspegeln. Bussens invånare finkammade parkeringsplatsen, affären och de närmaste omgivningarna vid etappstarten. Det var 8 minuter kvar till start. Jag greppade mobiltelefonen för att efterlysa henne hos Roadrunner 4, men de hade inte sett henne. Någon minut senare hittade Lasse fröken ifråga i en kö till ett välbesökt ställe. Hon var anmäld och klar, så även den växlingen gick snabbt. Therese satte fart och behöll leendet hela sträckan. En stund senare insåg jag att mitt samtal orsakat en löpeld hos övriga bussar. VAR ÄR THERESE??? Efter att ha vänt upp och ned på inredning och omgivningar kunde även de andas ut.

Fler sträckor

Kiri Otherius gjorde en urtjusig 5 kilometare mellan Grums och Vålberg. Det var härligt att se hur hon kryssade förbi de flesta och kom in på en 7:e plats. Fotboll ger kondis. Den 30:e sträckan sprangs av August Agge Söderlind e93, som visade god kämparglöd på sina 9,2 km. En mittenplacering blev det för förstagångsdeltagaren. Så var det bara en sträcka kvar. Förra årets idrottsledare Peter Siljerud verkade laddad när han värmde upp i elljusspåret. 7,7 km SPURT! mot lagens bästa kortdistans-löpare låg framför honom. Enligt någon form av jaktsystem kom de första iväg tillsammans med en funktionärsMC. Peter fick kämpa mot en stor klunga och kom in på en hedervärd 16:e plats.

Skojigt

Kvällen avslutades med dusch, bastu och middag. Somliga återvände direkt till stockholm medans andra utnyttjade Karlstads gästfrihet och stannade kvar för att festa natten igenom. Alla hade vi många roliga minnen från helgen. T ex den röda bussen, som blev ett julpaket med Lilla Edetpapper, som snöre. Eller Ola, som retade Linda för att hon trampat i något, som luktade. Ända tills han mitt i natten tappade ut sina egna gympadojor genom dörren, och med ficklampa fick leta efter de i vägrenen. Eller den äldre herren i silverperuk, som sprang spurtsträckan iförd spetsbody och sandaler (och dessutom kom 3:a!).

Bäst på KTH

Ett stort tack till alla sponsorer som gjorde detta äventyr möjligt och avslutningsvis tycker jag att vi till tonerna av Låt oss hylla vårt Elektrien konstaterar följande:

EMK kom på 20:e plats och blev årets bästa KTH-lag i Solastafetten!