Emissionen Nr 6 1994: SMusK
Sedan marsvinet blivit hemlöst då Qlouaquen utrymdes för renovering såg han ingen annan råd än att följa med SMusK på turné till Tyskland. Det här är hans berättelse:
Torsdag, den sista dagen i juni 1994. Bussen är stor, en dubbeldäckare med massor av skrymslen att gömma sig i. Den första resan är rätt kort, någon som borde vetat bättre åker för att hämta sitt kvarglömda pass. Det bär sig inte bättre än att hon fastnar i hissen. Därmed är alla andra kandidater till Dagens Dumt utslagna för den omgången. Tillbaka på KTH hinner jag få en bit av den överblivna sushin innan den riktiga resan startar.
Vi anländer på natten till staden som berikat världskulturen med rosagröna kaniner och Kurt Olsson. Överfart till och picknick i EU på fredagsmorgonen. Slutligen ankommer vi resans första mål: De Danske Spritfabrikker i Aalborg. Mina rödgröna reskamrater myllrar omkring på fabriksområdet och spelar en trudelutt för de tre närvarande företagsrepresentanterna. De spelar riktigt bra får jag säga.
Efter att ha provat de åtta brännvinssorter som bjuds äntrar samlingen åter bussen och, som de uttrycker det själva, partar, hela vägen till målet Ratzeburg - en sjöomfluten stad söder om Lübeck, känd för sina gatskyltar. Förutom att det är varmt klarar man sig bra i bussen, det finns alltid något att äta i de s.k. rambopåsar som delats ut med mat, pennor och ett slags fruktsmakande hoprullade evighetstuggummin i färgglada små förpackningar. Jag såg senare fler användningsområden, en del trädde dem över huvudet och blåste upp dem.
Lördag, inte får man sova, upp skall de, klockan sex för att bege sig till en by, en så kallad rundlingdorf. De kallas så för att husen byggdes runt en cirkelformad mittplats. Den vi besöker är en av de få bevarade, med smedja, linväveri, bageri och annan kultur. Men att hitta dit på den ljungtäckta Lüneburger Heide verkar inte vara det lättaste. Kullersten på landsvägen visar att bussen hamnat i gamla DDR, det var inte meningen, men på macken där bussen vänder finns en fin Electronic Sauger, Self Service 1DM. Efter tre timmar och vad som skulle varit tio mil är vi då framme och kan bese underverket. Från min plats under bordet vid lunchen hör jag folk muttra något om "knödel, igen..."
Nu börjar resenärerna bli uppspelta (ursäkta uttrycket), det är dags för den första orkesterspelningen, den sker framför rådhuset i en närbelägen stad, det är mycket varmt. Tillbaka i Ratzeburg kan man gå på så kallad Shützenfest, anordnat av stadens skyttegille med tivoli och öltält. På festen finns bland annat en mycket märklig berusad ung tysk vid namn Fritz (alla heter så där nere). När han får reda på att vår sångerska inte har några barn erbjuder han en drink och en säng fast det har hon ingen lust med.
Söndag försvinner en av klarinettisterna plötsligt iväg till sjukhus för en hastigt uppblossande fotinfektion. Han hälsas som en hjälte när han återvänder på kvällen, linkande på kryckor somhan kommer att begagna under resten av veckan. Höjdarspelning i det nyss nämnda öltältet. Tyskarna tycker om orkestern och alldeles speciellt baletten och sångerskorna. Framför scen händer det de mest besynnerliga saker, ett antal orkestermedlemmar verkar inte ha fattat att man skall dricka ölen i stället för att borsta tänderna i den, men i slutet av ledet inser en vettig person att öl är till för att drickas. Åskådarna verkar underligt nog inte dela hans uppfattning. Baletten framför för första gången under turnén något de kallar grisdansen. Skära och luddiga påminner flickorna om mina småsyskon som är kvar i KTH:s katakomber, jag får hemlängtan.
På kvällen ser de på något de kallar "fopoll" på TV. Det är några blågula och grönvita som springer omkring på skärmen, det måste vara ett par andra orkestrar eftersom SMusKarna är så intresserade. När tillställningen är slut rusar tre herrar ut och dansar omkring i vattenspridarna på en stor gräsplan utanför, de verkar väldigt uppåt. I tumultet missar jag nästan bussen som skall iväg.
Ombord fortsätter firandet och i bussbaren instiftas en ny drink "Svarta Pärlan". Jag blir upptäckt. Jag har kilat ut vid en paus och är på väg tillbaka igen när en batterist tumlar ner i diket och glatt utropar "Titta! Enn Marsvin!" Hur nu han kan veta mitt förnamn? Som tur var ser de andra bara en blå boll som rullar förbi i samma ögonblick, så ingen tror honom.
Det har visat sig att 4 m busshöjd är väl mycket, speciellt när man inte har någon back (eller växel 4 eller 8 heller för den delen) Många viadukter är bara 3,8 så när det blir stopp får resenärerna gå ut och skjuta bussen bakåt. Så också på vägen till Erlangen - i princip synonymt med Siemens, det finns ett universitet här också. Sällskapet bor hos en studentförening med ekpaneler, väggmålningar, fäktrum och biljardbord. Vår invalid var på krankenhaus för ytterligare en spruta och förbannade där bristen på luftkonditionering, det var tills han kom utomhus det... 37° i skuggan.
Orkestern spelade på ett stentorg mitt i staden, stenhus runtom och solen rakt ovanför. På kvällen ordnade student-föreningen fest för de utmattade SMusKarna, när reseledarinnan ställde sig på stolen och med tillkämpad entusiasm utropade "PARTY!" var det ingen som trodde på henne. Men party blir det, de som vågar svingar ölstövel med en av de fasta inventarierna - Fritz (ja han heter faktiskt så) - känd för att alltid bjuda på knödel när svenskarna kommer.
Bussen är på verkstad för att få backen lagad, den kommer i stället tillbaka med två nya däck. Nu rullar den vidare ändå ner till München eller - som man säger i Italien - Monaco. Bayerns pärla. En musikant bär blå keps med tillhörande blont hårsvall, det är visst en utmärkelse för god "tyskhet" - ett vandringspris kallat "Dagens hockyfrilla".
Vi kommer försent och får inte spela på Biergarten, då åker vi in till centrum och går på Bierhalle i stället. Svårt att undvika bli trampad i trängseln men jag hittar en bit saltkringla och kryper in i ett hörn. På nåder får orkestern spela tre låtar och gör det med bravur, fullt pådrag i lokalen. Men det roliga varar inte så länge, det är stängningsdags redan halv ett, förebådat av sura matronor som skriker POLIZEIZEIT! POLIZEIZEIT! Festen fortsätter dock när bussen parkerats vid vandrarhemmet. (Måste verkligen säga att jag är imponerad av artisttalangerna hos dem jag åker med, det är inte alla som kan sova stående med en tänd cigarett i munnen.)
De orkestermedlemmar som orkat upp på onsdagsmorgonen kan ses omkring stadens centrala delar. Vid Frauen-kirche finns en musikaffär som väcker de rödgrönas intresse, de talar exalterat om en saxofon för hundra tusen, en guldflöjt för en kvarts miljon och en genomskinlig klarinett med kopparmekanik. Återigen är bussen på utflykt till en (bättre) verkstad. Efter att ha rotat bland växeldreven håller den förundrade mekanikern fram två oljesotiga böjda bleck som legat och skramlat i lådan. Nu fungerar backen.
På eftermiddagen anländer vi Tübingen vid Neckar. Efter middagen skall en s.k. gröngöling (ny i SMusK) gå på hamburgerrestaurang men försvinner. På morgonen sitter ett visitkort på bussen från Polizeirevier Tübingen: "Please contact the PoliceStation on the other side, before you drive off. We have a missed Swede of you by our Police-Station" Nåja, han hade i alla fall hittat McDonalds. Därefter hade vidtagit ett planlöst irrande omkring på gatorna tills ett par poliser kom fram och frågade om han visste vart han skulle; -Är det ett hotell? -Tror inte det, jag sover på golvet? (Stället är i själva verket ett jugenkråkslott tillhörande en studentförening lik den i Erlangen)
Sovmorgon, den korta vägen till Stuttgart blir den första med bakugnen avslagen. Människor med andra konstiga kläder tar emot med picknick, de är tydligen någon orkester liknande mina ovetande värdar, fast deras kläder är annorlunda, grå och orange. På väg tillbaks till bussen hittar några en intressant container med bland annat en svart skumgummidocka som tejpas upp på framrutan, gipsrullar och annat de verkar tycka vara roligt från medicinska fakulteten. Inget ätbart dock. På Freibad:et spelar sedan SkalärMusiken - Aus Schweden, först vid poolen och sedan i den. Även på kvällen blir det musik, bland de nybyggda studentbostäderna. Kompsektionen verkar tycka det är varmt, för de tar av sig alla kläder under en låt.
Dagen efter är vikt för båtfärd på Neckar med båtar som förs fram genom att rorsmannen stöter en stör i (flod)botten. De dödsföraktande musikanterna avslutar med att spela och dansa utanför tidningshuset vid floden nere i centrum, de har tydligen inte sett på Anslagstavlan att man inte skall stå upp i båten. Tidningen har skrivit elakt om de dumma myndigheterna som inte tillåter orkestern att spela på torget, därför detta tack från SMusK.
Hela dagen kommer stadens invånare fram och undrar om kvällens spelning på Shwärzlocher Hof, den står också omnämnd i tidningen. Framträdandet på denna till restaurang ombyggda bondgård gör att jag börjar tvivla på mina värdars mentala hälsa. Under hotfulla skyar mot en bedårande bakgrund av pastoral tas de första tonerna. Ungefär samtidigt faller de första regndropparna. Noterna blir fler och fler tills någon stryker av plastfickan och så börjar det igen. Slutligen vräker det ner men då är hela SMusK redan genomvåt så konserten fortsätter under ett tillstånd av hysterisk trotsglädje. I bussen till studenthemmet hör jag dem tala om den mest absurda spelning de varit med om. Framför stora salens vapensköldar och porträtt av pickelhuvade krigshjältar framförs en varieté. (De har verkligen oanade kvaliteter, SMusKarna.) Publiken bjuds på repig Taube, Freibier-rap -en något okoordinerad klapp- och hopphistoria. Alternativa applikationsområden för Opilca hårborttagning och nya proletära texter till gamla sånger. Det senare framförs av studentorkestern Kåkfaret och baletten Stiletten. Efter detta vidtar gamla ölriter med tyska studenter i källaren och i trädgården.
Nu närmar sig slutet på färden. Under hela veckan har av och till hänt att någon opåkallat skriker "Haben Sie Bons?" varpå alla med en mun svarar "JA! Wir Haben Bons!". Märkligt, eftersom jag aldrig sett några kuponger, men här på det gigantiska nöjesfältet Shützenplatz i Hannover är det faktiskt utdelning. På fältet finns under de dagar Shützenfesten varar en Olympialoop och ett jättelikt pariserhjul. Dessa och fler s.k. "marängmaskiner" prövas av det orädda sällskapet. Sista spelningen hålls vid rundeln i mitten av fältet.
Vad därefter är, är inte mycket att orda om, hemresan går som den brukar med prisutdelningar och statistikrapporter till ett Stockholm som inte är fullt så svalt som busspassagerarna har hoppats. Fast jag nu bor i gamla Exilen så funderar jag på att följa med nästa år, det här var hur kul som helst.
Enn Marsvins berättelse nedtecknad av Lillwall som också tog bilderna.