Trubaduren

Grevinnan hon satt vid ett fönster,
hon satt i sin jungfrubur
i nattrock med gyllene mönster,
då kom där en glad trubadur.
"Kom in här och spela en visa,
min man är i främmande land."
"Din skönhet, min fru, vill jag prisa,
om du ger mig ditt hjärta och hand."

Grevinnan hon vred sina händer.
"Min man han är borta, min vän,
han krigar i främmande länder
och kommer väl aldrig igen.
Kom in här och spela en visa,
så sorgsen jag är i mitt sinn."
"Din skönhet, min fru, vill jag prisa",
sa' sångarn och klättrade in.

Han knäppte på lutan och sade:
"Ack, ge mig ditt hjärta och hand."
Och runt omkring livet hon hade
ett rosenrött sidenband,
det tog hon och gav trubaduren
att sätta på lutan sin,
- då hördes det steg i tamburen
och greven själv trädde in.

Och greven han skramla med sväredet
och skratta ett vansinnigt skratt
och sade: "Min sköna, hur är det
- min nådiga, hur är det fatt,
- vem fan är den där figuren
- vad gör han vid grevens härd?"
och han pekade på trubaduren
med sitt långa, blodiga svärd.

Grevinnan, som nyss hade dånat,
hon sade: "Det är ju en narr,
och alldeles nyss har han lånat
ett band till sin gamla gitarr."
"Det där låter fasen så troligt"
sa' greven och mönstrade dem.
"O, Rickard", sa hon, "så roligt,
så roligt att du - kom hem."

"Å jaså, förlåt lilla flickan",
sa' greven och strök hennes kind.
Men trubaduren han gick han
och hängde sig oppe på vind.
Och liksom av änglar buren
till ett annat, sällare land,
där svävade trubaduren
i ett rosenrött sidenband.