Skogsblommor

Skogen är skrudad till höst.
Sorgsen är höstvindens röst.
Furorna hjärtsuckar drar.
Några få blommor är kvar.

Sol och lä
vid ett träd
har de små
blyga, blå
skogsvioler jag ser.
Dem har hösten glömt meja ner.

Ensam, trist
jag till sist
finner blommorna här.
Några av dem jag bär
med mig till den
som var min vän.
Kan hon förlåta än?

Nu är det sommar på nytt.
Jorden med blommor sig prytt.
Skogen bär grönskande skrud.
Hör bröllopsklockornas ljud!

Ung och varm
vid min arm
går hon nu
klädd till brud.
I buketten hon för
skogsvioler sig vackert gör.

Och vi ler
när vi ser
på varann för vi vet,
vet en ljuv hemlighet;
Att det blev vi,
det har ju ni
blommor er andel i.