Rönnen i ural

Aftonvinden spelar i rönnens blom och blad.
Smäktande är valsen jag hör i en fjärran stad.
Orden talar om Rönnen, en saga vida bekant,
hon som uppe i bergen stod vit vid klyftans brant.

||: Där med krans och med slöja, stod hon liksom en brud.
    Skimmrande i solen, en rönn i blomsterskrud. :||

Rönnen är långt borta, jag lever ensam här.
Långt har vägen fört mig från henne jag hade kär.
Bären brinner så röda som heta tårarnas ström.
Länge har jag begråtit min flydda ungdomsdröm.

||: Där med krans och med slöja, stod hon liksom en brud.
    Skimmrande den gången, en rönn i blomsterskrud. :||

En gång spelar vinden sig kanske stark och varm.
Bakom mig jag lämnar då äntligen stadens larm.
Rönnen brister i blommor, jag ser min kära igen!
Högtidsklädda går höjderna in i sommaren.

||: Där med krans och med slöja, står min kära som brud.
    Och där skimmrar i solen en rönn i blomsterskrud. :||