Mitt Land

En dikt att läsas till tonerna av "Du gamla, du fria"

Jag är en kran i Göteborgs frihamn en disig morgon,
och jag är en kyrkbåt vid Siljans strand.
Jag är figuren Rosenbom i flottans Karlskrona,
och jag är Bohusläns karga stenar och sand.
Jag är Riddarfjärdens klarblå vatten,
och jag är busstationen på torget i Söderhamn.
Jag är Kungsgatans blixtrande ljus om natten,
och jag är alla blommorna i Roslagens famn.
Jag är Vingas friska, salta västvind,
och jag är Hälsinglands trolska, susande skog.
Jag är sommarhagens svängande trägrind,
och jag är bordet på en gammal söderkrog.
Jag är Djurgår'n och Brynäs på Hovet,
och jag är Tore Skogman i Malmös folkets park.
Jag är en badande unge på sommarlovet
och jag är Smålands skogbevuxna mark.
Jag är eftermiddagens Aftonblad och Expressen,
och jag är kvällens Aktuellt i kanal 1.
Jag är den väldiga Pub- och NK-stressen,
och jag är mer av Värmland än en värmlänning någonsin har sett.
Jag är midsommarstången på den gröna ängen,
och jag är adventsstjärnans blekröda ljus.
Jag är Lucia med krona och kaffe på sängen,
och jag är lördagskvällsdansen i Åmåls folkets hus.
Jag är midnattsolens mäktiga sken,
och jag är ett paket från Ellos i Borås.
Jag är violen från bokhandeln i Flen,
och jag är stämpeluret hos ASEA i Västerås.
Jag är Povel Ramel, och jag är Evert Taube,
och jag är Pettersson-Berger i treans kanal.
Jag är en kostym från Kapp-Ahl i en garderob,
och jag är Karl XVI Gustav i vita havets sal.
Jag älskar mitt land och människorna som bor här,
även om jag naturligtvis ifrågasätter ett och annat
av sådant som händer omkring mig.
Men kärleken och känslan för det land där jag är född
och där jag lever, den kan ingen ta ifrån mig.
För de milsvida skogarna, och alla älvarna, och sjöarna
de är en del av mig själv.
Och människorna som bor här, dem tror jag på
i en värld som ibland inte riktigt vet vad den vill.
Men jag är glad över att jag får leva,
och att jag får bo i Sverige.