Livet i löpgravarna

Refr:
Krigare måste vi bli,
mitt i kulornas tid lever vi.
Hur länge, vem återse hemmet
när striden tid är förbi?
Det var ödet som ville det så,
att i löpgravar vi skulle stå.
Mången fann och skall finna
sin död här i larmet också.

Dagen är slut, natten här.
En stunds vila den männen beskär.
De har somnat så trötta runt elden,
vid sidan av sitt gevär.
Men jag tänker på hon som är min,
jag minns tårarna än på din kind.
Och faller jag ska den bilden
mig följa i döden in.

Refr.

När natten lår oss där frontlinjen går
och stillheten över löpgravarna rår.
Ses männen tyst slumra in, djupt in sin
Grävda grop, där får de ha
ro för en stund i drömmarna.
En ensam man sitter vaken och minns,
i tankarna nära hemmet han finns.
Där vakar mor, och han ser hur hon ber
för sin son, lång hemmifrån,
som hon en gång gav livets lån.

Refr.