Kors på Idas grav

Mossbelupen hydda står vid Heklas fot,
höga granar skydda den mot stormens hot;
men därinne - sorgsna minne,
livets storm en ros bröt av,
än vid strand vi finne kors på Idas grav.

Alfred skön som våren, drog till fjärran land;
Blek, med spridda håren, Ida grät på strand:
Gå att strida glöm ej Ida.
Hennes kärlek, hennes tro.
Sorgsen skall hon bida återkomstens ro.

Året slöt sin bana tvenne gånger om;
Saknaden blev vana Ingen Alfred kom.
Van att lida, stackars Ida
dolde smärtan för sin far;
Kraft att ensam strida än dess hjärta har.

Snart från bleka kinden blomman vek sin kos.
Som sirocco-vinden härjar Söderns ros.
Tårfullt öga mot det höga
fåfängt följde hjärtats bön;
Trohet båtar föga, sveket blir dess lön.

Enda dotterns smärta tär den gamles bröst,
ömt hans fadershjärta skyndar att ge tröst.
Sörj ej Ida till din sida
snart jag Alfred återför;
Blott för dig i vida värld, jag vallfart gör.

Ida gick till stranden lik en ensam hamn,
ritade i sanden månget älskat namn.
Morgondimma, middagstimma,
suckande hon andas här;
Månens bleka strimma finner henne där.

Skyhögt böljan svallar över havets bryn.
Åskan rysligt knallar, blixten delar skyn.
Skepp förstöras, nödrop höras,
vraken slungas emot land
och av vågor föras mången uppå strand.

Av förtvivlan slagen, Ida såg sin far;
Redan skumt för dagen gubbens öga var.
Dödsminuten är förfluten,
döden redan kallar mig:
Alfreds tro är bruten han har svikit mig.

Nu sin hand han lade i sin dotters hand,
ett farväl han sade, gick till bättre land.
Döden svingar mörka vingar;
Nu ett hemskt, ett smärtans ljud.
Samma ängel bringar Idas själ till Gud.

Mossbelupen hydda står vid Heklas fot,
höga granar skydda den mot stormens hot;
Men därinne - sorgsna minne!
Livets storm en ros bröt av.
Än vid strand vi finne kors på Idas grav.