Josefin

Att vinka åt vart tjusigt kvinns
det är ett fel jag har.
Det sägs jag ärvt av mor,
men jag tror det är av far.
Så snart jag får ett kjoltyg se,
jag vinkar glatt åt det.
Jag glömmer aldrig Josefin,
det var en kvinna det,
med hårets gyllene gloria,
höftens gungande våg.
Denna barmen något stor
enkom skapad pour d'amour.
Dessa bländvita tänder och så
linjen underbar och denna vad,
ja, det vattnas i mun på mig än,
när jag tänker på den.

Hon satt uti en Kvibergsspårvagn
som mitt vis-a-vis.
Jag gav en blick och fick en blick
med himmelriket i.
Och kärleken syntes låga
långt mer än jag förstod,
när vagnen gjorde ett ryck
och i mina armar låg hon,
med hårets gyllene gloria . . .

Vi blevo snart intima,
för det blir jag lätt med kvinns.
Jag kunde aldrig ana
vad falskhet, som där finns.
På bröllopsnatten fick jag se
vad jag förr ej fått se.
Där låg hon tunn och platt,
och på en stol breve'
låg hårets gyllene gloria . . .

Att ha till äkta det ej äkta
det är ingen tröst,
och hur jag sedan ordna'
fick jag äktenskapet löst.
Vad förut mig bedårat,
det var taget på kredit.
Jag fick betala räkningen
för varenda liten bit
av hårets gyllene gloria . . .
. . . ja, det äcklas i mun på mig än
när jag tänker på den.