Hjalmar och Hulda

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om fornstora bragder en gång.
Och liljornas stjälkar och rosornas blad
sig bugade djup vid hans sång.
Och fåglarna sutto så tysta på träden
Och gyllene axen på gungande säden.
De nickade bifall, och vårvindens fläkt
milte smekte hans panna, hans krigiska dräkt.

Där kämpa de jättar för liv och för bröd,
åt hustru och hungriga små.
Och hård är den kampen och hotande nöd
är nära för dörren ändå.
Det härdade sinnet, den seniga armen
Det klappande hjärtat i sotiga barmen,
är nära att tröttna och att giva tappt.
Det duger dock ej, mera kraft, mera kraft!