Här Rosmarie, syns blåa Nämndöfjärden

Här Rosmarie, syns blåa Nämndöfjärden
med vita segel i sydvästlig vind!
Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden
vår stuga ligger mellan björk och lind!
Hör våra tallars sus! Se fältens gröda
i soligt lä av granars gröna mur!
Himlen är blå och stugorna är röda
och svart blänker Larssons tjur.
Känn lindens doft och doft av kaprifol!
Hör, göken han gol!
Hör, göken han gol!
Hör, göken han gol!

Klövern står grön, Marie, sänghalm lyser
och Larssons lie blixtrar på vår äng.
Vår lille pojke, titta hur han myser,
han har gått i tjänst hos gårdens dräng.
Vad är det nu han vill, han ler och bockar.
Till stallet, ja visst, nu hörde jag hans röst.
Solen lyser på hans gyllne lockar
och bränner hans bara bröst.
Se Larssons katt och ekorren på språng!
Hör fåglars sång!
Hör fåglars sång!
Hör fåglars sång!

Nej Rosmarie, låt bli, stäng inte fönstret!
Jag måste måla ditt porträtt i dag!
Ljusblått det klär dig, och det skära mönstret
på klänningen har också sitt behag.
Bort med gardin och stöd dig lätt med kinden
mot fönsterkarmen och se tankfull ut,
som om du fått ett bud med västanvinden
just nu kring stugans knut,
ett bud att djupt i skogen vid en gran
där spelar Pan,
där spelar Pan,
där spelar Pan.