Gubben Noak

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman,
när han gick ur arken,
plantera han på marken
mycket vin, ja
mycket vin, ja
detta gjorde han

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark
köpte han buteljer
sädana man säljer
för att dricka,
för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
törstig av naturen
som de andra djuren
därför han ock,
därför han ock
vin planterat har.

Gumman Noak, gumman Noak
var en hedersfru,
hon gav sin man att dricka.
Fick en sådan flicka,
gifte jag mig,
gifte jag mig
just på stunden nu

Aldrig sa hon, aldrig sa hon
"Kära far, nånå
sätt ifrån dig kruset!"
Nej, det ena ruset
på det andra,
på det andra
lät hon gubben få.

Då var lustigt, då var lustigt
på vår gröna jord:
man fick väl till bästa-
ingen törstig nästa
satt och blängde,
satt och blängde
på ett dukat bord

Inga skålar, inga skålar
gjorde då besvär-
då var ej den lära
"Jag skall ha den äran!"
Nej i botten,
nej i botten
drack man ur . . . så här