Gammelvals i Roslagen

Lurviga Roslag, o, sjöland, du häver dig halvdränkt ur havet
med dina sandiga åsar och urberg och stormvridna tallar,
med dina tusentals tångsvepta, ärriga öar och kobbar,
kupiga knalliga bucklor på jordklotets isrivna hjässa.
Vindpinat vresiga Roslag, jag hälsar dig, havsörnars land!

Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder,
de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte
Volgasjöfarten i gång och håll ordning i Konstantinopel,
liksom det ännu idag finnes pojkar från Väddö och Möja
som håller ordning i avlägsna främmande länder på jorden.

På melanesiska öar är blidöbor kopramagnater,
pojkar från Runmarö, Ljusterö, Rådmansö, Arholma, Gräsö
är amiraler där ute och somliga är guvernörer,
saknar nog gistgårdar, skötekor, saknar nog glittrande strömming,
gråbruna flundror och gulvita torskar och gråsäl och grisslor.

Snötjockans, isskruvens land, du skeppsbrottens fruktade havsband,
piskat av stormar och drivsnö vareviga vinter och fordom
plundrat och härjat och skändat och bränt av pirater från öster.
Var finns väl ändå ett land lika trevligt och vackert, jag frågar,
som dina kringströdda öar, dem havet och fjärdar förenar.

Sjösala lövängar blomstra, nu fröjdar sig åter naturen,
primulan blommar och smörblomman lyser som guld i det gröna,
vattnet i tunnan vid knuten är guldgult av frömjöl från tallen,
poppeldun snögar och häggarna sprida sin vällukt med vinden
kring dina blänkande fjärdar, o, Roslag, mitt hemland i havet.