En håttespeleman

Han hade spelat sist i Hellviksstrand.
Högt upp på Orust fann man först i fjol allt vad han ägt,
en gammal röd fiol med hartz och stråke - det var allt man fann.
Sin sista lägereld han hade tänt,
och på fiolen stod där sirligt bränt
en sista vals som eko tonar den än
mellan höga berg och gamla trän
i Bohuslän, i Bohuslän.

"Du var min vän, du präktiga fiol!
Mitt arma liv jag tålde för din skull.
Nu är det slut, snart är mitt hjärta mull
som dricker regn och värms av dagens sol.
Vid vågens sång och tärnans glada skrik,
strandskatans flöjtton över sund och vik,
suset av västan i de böjda trän,
multnar mitt hjärta under himmelen
i Bohuslän, i Bohuslän.

O, vildrosmö, du sista, som mig gav handen,
och förde mig så varm och väl till detta berg,
att skåda Bohuslän med fors och fura, fjordar fjäll och hav!
Sörj ej din gamle vän och hans fiol!
Sväng glad i valserna din sommarkjol!
Din spelman sover gott, min lilla vän,
där ljungen blommar nästa år igen
i Bohuslän, i Bohuslän."