Älskliga blommor små

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Vinden från Nämndöfjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når,
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du
vid mitt ackompanjemang!

Ekorr'n på vårt staket
putsa' nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.
Vår lilla gårdsfontän
strör nu pärlor på grenar och blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

"Skattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!"
"Sov jag, nej inte alls,
var är ekorr'n som du skrämt?"
"Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.
Aj! Nu blev fönstret stängt,
och gardinen sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt.
Ack, vad har jag arme gjort?
Dörrn den går! - Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis.
Så sova änglarna.
Jag är uti paradis!