Ordford, det sista

Åren går fort, och så även detta. Jag har nu suttit som ordförande för KTHs härligaste sektion i snart ett helt år. Jag tror jag har lyckats nå ut lite bättre till Er, våra medlemmar, men jag kan fortfarande säga att jag inte är nöjd. Sektionen skall arbeta för medlemmarnas intressen och vi som engagerar oss i sektionen försöker luska ut vad det är Ni, våra medlemmar, egentligen vill ha av sektionen. Tyvärr är det ganska svårt då vi för det första inte når ut så bra, för det andra verkar det som om många medlemmar inte riktigt vet vad det är de vill ha av sin sektion. Trots detta tror jag att vi sektionsmedlemmar kommit varandra närmare under året och att alla de människor vi lärt känna med stor sannolikhet kommer att vara kvar i våra liv, resten av våra liv.

Förändringar

När jag sitter här och funderar på hur allt börjar och slutar, kan jag inte låta bli att tänka på hur begränsat allt egentligen är. Varje dag när man kommer till tolvan förväntar man sig att bara komma dit, morsa på sina kompisar och sjunka ner i soffan. Men det är inte för evigt. Om något år kommer du inte att känna igen en kotte där. Många saker vi gör tror vi att vi kommer att göra ett oändligt antal gånger till, trots att vi alla vet att så inte är fallet. Nästa gång du träffar en god vän kanske det är sista gången ni ses, inte för att någon av er kommer gå bort men bara för att ödet kanske inte sammanför er igen. Nästa gång du går på en gata kanske det är sista gången du går där. När man hittat denna känsla av att det kanske är sista gången man gör något, ser något eller träffar någon får man en mer ödmjuk inställning till livet. Varje stund är unik och kommer aldrig igen. Trivialt, men ändå värt att nämna eftersom det inte verkar som om människor i det vardagliga livet tänker så. Du har säkert någon gång sett en handikappad person och i det tysta glatt dig åt att du inte har handikappet. Varför skall man bara glädjas när man blir påmind om det, varför inte glädjas hela tiden? Var glad att du kan läsa vad jag skriver, var glad att du kan hålla detta nummer av Emissionen i handen! Det kanske är det sista, du kanske inte läser något mer nummer, du kanske inte kan läsa något mer, du kanske inte kan hålla i något mer. Känn glädjen av att bara vara där du är nu och ta med dig denna känsla hela ditt liv.

Stanna upp

Ibland har jag suttit och väntat på tunnelbanan och många tycker det är tråkigt. Men är det verkligen det? Är det inte bara man själv som är tråkig och som inte ser världens sanna skönhet. Ta en titt på sprickan i stenplattan, det är kanske ingen annan som tittat på den som du nu gör, kolla in skrevan i väggen, känn efter hur bänken du sitter på egentligen känns. Prova att fråga dig själv hur det just vid denna tidpunkt känns i lilltån. Är den varm? Kall? Rör den inte utan känn bara efter hur det känns. Sedan känner du efter i nästa tå, och så vidare. När du kan känna hela din kropp, kan du känna nuet, och uppskatta det, uppskatta varje känsla, varje synintryck, varje lukt, varje litet ljud, då har du aldrig mer tråkigt. Vore det inte ganska skönt?

Slut

Så nu sitter jag här i tolvan och njuter av att skriva mitt sista Ordford. Bakom mig sitter några kompisar. Nu skriver jag mitt sista ordford och nu har du läst klart mitt sista ordford. För alltid. Det kommer inga flera.

Tack alla medlemmar för ert stöd!

Tack alla fantastiska funktionärer för ert otroliga arbete!

Tack för mig,