Västanvind

En dag blev hela havet en öken för min syn
och ingen fågel syntes där kretsa under skyn.
Jag gick bland vilda rosor, bland rönn och kaprifol,
på stigen där jag mötte min älskade i fjol.
Jag lade mig på marken, jag nämde hennes namn,
jag tryckte mig mot jorden som var den hennes barm,
och solen sjönk i havet och natten blev så varm.
Jag slumrade och trodde hon somnat på min arm.

Då hörde jag hur göken gol, men om en stund
jag somnade på nytt med en vildros mot min mun.
Jag var så trött av kärlek, jag var så trött av sorg,
min älskade har glömt mig och rest till Göteborg.
Men akten er I gossar på Sveriges västra kust
som resen ut till havet och västanvindens pust!
Där givas många löften, men hållas ganska få,
nej, västanvind och flickor kan ingen lita på.